Huvudstad 2014, Balkan, 26/4, del 1:

Igår, efter besöket i Sava-kyrkan (en märklig känsla i ett rum där byggställningar, guldaltare, byggfordon och tända ljus samsades) hade vi lite tid över, så vi tog en kopp kaffe på ett fik vi gick förbi. Vi var ju tvungna att ha riktigt kaffe. Fast, en kopp var att ta i. Valde medium, fick en hink. Det var säkert en halvliter kaffe i godset, som dessutom var sådär tjockt som trendigt kaffeporslin är. Tyvärr resulterade det i att en i sällskapet tappade sin hink, fatet gick sönder och vi hade kaffe lite överallt. Mina jeans luktar cappuccino och även kameran fick sig en skvätt. Ingen skada skedd, men förargligt, givetvis. Vi blev också varse hur skönt det är med rökfria lokaler av denna sort hemma i Sverige. Här röks det överallt, även på vårt rökfria hotellrum finns en askkopp och uppmaningen att inte slänga fimpar ut genom fönstret. I frukostmatsalen finns förvisso en rökfri avdelning, men den är inte avskärmad på något sätt, så helt fri blir man inte. Man vänjer sig snabbt, det var inte jättelänge sedan det var så hemma. På restaurangen på kvällen, Stara Koliba, var det samma visa, och dimmorna låg tämligen täta stundtals. Ett sällskap med 15 kineser kom in, drack vodka till maten och bolmade som skorstenar. Ett annat bord väntade tydligt på vänner och fördrev tiden med att dricka rakia och röka. Mums. Jag har i och för sig inga större problem med att liksom mentalt stänga av det, men helmysigt är det ju inte.

 

Rakia, ja. Den traditionella serbiska snapsen. Varianterna i de olika europeiska länderna är många, skillnaderna inte så stora. Den kan/ska drickas vid alla tänkbara tillfällen, det finns alltid en ursäkt. Plommonsmaken är den klassiska, men det finns i flera versioner, från grappakaraktär till söt med honung och valnöt. Första smak vi fick av denna var på vår vandrade guidning genom stan, drygt två timmar, gratis och med en väldigt duktig guide. Vi fick lära oss mycket och blev också varse att man är rätt dåligt påläst om vad som hänt i den här delen av Europa. Vandringen tog oss runt inne i stan och ut på den medeltida borgen varifrån vi kunde se hur Sava och Donau väldigt tydligt blandades på sin väg österut. Floderna som en gång i tiden varit en naturlig anledning till bosättningar just här blev med tiden strategiska fördelar som alla ville ha del av. Österrikare och turkar turades om att besegra varandra för att ha kontroll över staden under många, många år, och i modern tid har de inte haft det så jävla muntert alltid heller. En del byggnader står fortfarande kvar, sönderbombade 1999, som monument över det mörka kapitlet. Vi har det bra.

 

När vandringen var slut var det dags för lunch. Som påbjudet tog vi in rakia som aperitif och van som jag är svepte jag den. Här biter vi inte av. Nå, nu skulle det tas kort, med glas, så där fick jag sitta med skammen och ett tomt glas.

När maten, i form av rökt grishals, var inmundigad var det bara att knata vidare till nästa guidade vandring, nu om de underjordiska hemligheterna i Belgrad. Sådär vansinnigt hemliga var de kanske inte, men vi fick komma in i en militärbunker man hade låtit bygga när det var spänt mellan Jugoslavien och Sovjet som faktiskt varit "gömd" i 60 år, så lite hemligt var det ju. En misslyckad brunn, grävd av Österrikarna, som kallades för en romersk brunn var lite imponerande i sitt djup och avslutningen i ett gammalt jordkälleförråd, nu en vinbar, från tiden före kylskåpen, gav en annorlunda bild av den serbiska huvudstaden.

Denna vandring arrangerades av samma gäng som hade den första och jag frågade honom hur de jobbade, den första var ju gratis, var det en rent ideell verksamhet? Nej, men de lät den vara gratis som dörröppnare och reklampelare. De växte snabbt och deras rykte spred sig självt, så de var enligt honom en av de mer populära i sitt slag i staden nu. Ändå var de bara fyra guider. Där det finns vilja och ambition, där finns också arbete, det är tydligt, och sådant är också bra reklampelare för staden och landet. Värre är det ju då med taxichaufförer. Vi hade blivit tillsagda att turen från vårt hotell till restaurangen skulle gå på max 700 dinarer. Vi ville göra upp priset innan, men fick veta att det var taxameter som gällde. Turen tog kanske en kvart och mätaren stannade på 2000. Det är inte pengarna vi reagerade på, 200 spänn på fyra personer är inte hela världen, men man undrar ju och oärlighet och ruffel är ett inträdesprov för taxiförare. Finns det någonstans i världen där man kan lite på att man betalar rätt, att man inte blev blåst? Vi gick hem från restaurangen, det tog 45 minuter, en promenad vi behövde efter en stadig måltid.

Promenaden hem agerade lite som test också inför lördagen då vi skulle gå åt det hållet för att plocka upp vår hyrbil. Alltid bra att veta vilka avstånd man pratar om. Uppgiften vi fått var att vi skulle plocka upp bilen på Europcar, vid den stora arenan i Belgrad. Vi hade hyrt av Alamo, men de skulle tydligen lämna ut varandras bilar. Ok, de kanske hjälper varandra, vad vet vi? Men imitationen av fågelholk damen på Europcar gjorde var imponerande. De visste inget om detta och hade ingen reservation för oss. Det är ju i de här situationerna som kugghjulen börjar snurra direkt. Man går igenom alternativ, konsekvenser, tidstapp, framtida korrespondens med mera. Till slut fattade hon att det handlade om Alamo och berättade var deras kontor låg, de hade precis flyttat dit. Lättade letade vi upp dem istället och fick vår bil, en liten Toyota och inom kort var vi ute på motorvägen, mot Zagreb. Vi hann dock tvivla lite innan eftersom han var så nyinflyttad att han inte ens hade skylt ute, han satt bakom en helt anonym dörr och hade inte Leif råkat känna på den dörren och titta in kanske vi hade gått och letat än. Eller hyrt en annan bil. På Europcar.

 

Skickat via Blogsy