Huvudstad 2014, Balkan, 24/4: Ett flygande vardagsrum

Det kan ha varit den mest stökiga flight jag varit med om. Klockan 20:20 lyfte Wizz Air från Säve flygplats med riktning Belgrad och först kändes det som om jag inte flugit sedan jag kom hem från Polen, men det var ju inte sant kom jag på senare. Roger Waters hade ju sett till att jag åkt till både Warzawa och Berlin därefter. Det var i alla fall en fårskocksflight, billig i grunden, och med de konsekvenser det innebär gällande bagage, boarding, tider med mera. Man vet ju om det när man bokar, och många gånger är inte den högre kostnaden för tex SAS värt det, men visst är det skönare att ha sin plats, sitt incheckade bagage och övrigt? Nåväl, som sag, dessa resor har aldrig varit av den typen. Resa och boende är ett sorts basbehov som ska tillfredsställas, mer krut läggs på aktiviteter och upplevelser.

Redan före säkerhetsgenomgången, och speciellt under den, stod det klart att detta skulle bli en resa lite annorlunda än andra. Ett tydligt och högljutt tjatter låg över hela kabinen. Det var alldeles tydligt att ingen var intresserad av vad som sades. Folk bytte platser, kommunicerade över flera bänkrader och tvärs över kabinen. Alla verkade känna alla. Och så har det fortsatt. Det är ett jävla liv, såhär en timma in på flighten. Någon har gått omkring och utfodrat folk med smörgåsar och kaffe kors och tvärs. Folk springer omkring och umgås. Bredvid mig sitter en unge och spelar på sin iPad med volymen på en nivå som är klart störande och på raden framför sitter tre och fikar samtidigt som de sittdansar till musiken som skrikigt kommer ur vad jag fattar som en mobiltelefon. Bakom skriker en unge och en annan tjoar på hög volym till sin förälder på andra sidan gången. Jag försökte verkligen läsa en stund, det var omöjligt att koncentrera sig. En huvudvärk börjar malande ta plats innanför tinningarna istället.

I vårt resesällskap om fyra sover två redan och den tredje läser. Jag sitter och skriver, det ger mig lite avkoppling. Det har varit fullspäckade veckor på jobbet och en ny kund har börjat lägga order samtidigt som jag skulle iväg på denna resa. Jättekul att det lossnat, men Lutheranen i mig hade velat stanna hemma och ta hand om det. Nu får jag lösa det lite på stunder då wi-fi blir tillgängligt och det kommer lösa sig, men för att nu, här, i luften, klockan 21:30, tänka på annat, var det skönt att knacka lite text istället.

Beteendet jag ser bland medresenärerna (som jag helt kallt definierar som serber på väg hem över helgen eller nåt) att liksom flytta in i stora grupper och bete sig som om flygkabinen vore deras vardagsrum känns ju lite ovant för en annan. Kanske är man avundsjuk och hoppas att man själv också kunde agera lika avslappnat och kravlöst. Den vanliga reaktionen är väl kanske dock att man sitter och retar sig på det, som jag gör i viss mån. Men jag känner igen mönstret (inkl respektlösheten för när man ska bälte på, applåderna vid landning och hysterin vid avstigning). Det var inte ovanligt att den här typen av flighter dök upp under mina resor till och från Polen, företrädelsevis på Wizz-flighterna. Jag ska akta mig noga för att dra några slutsatser av det, jag bara konstaterar att jag sett det förut, men inte till närmelsevis i den här omfattningen. Här fortsätter väsk- och matlangande, äldres högljudda nojsande med barn, rundvandringar och iPad-volymer med oförminskad styrka. Fråga mig inte var det slutar.

Resan i år går till Balkan. Vi börjar med två nätter i Belgrad, hyr sedan bil och kör till Zagreb. Efter en natt där kör vi vidare till Ljubljana och efter en övernattning även där kör vi tillbaka till Belgrad för ett avslutande dygn innan vi flyger hemåt igen på tisdag. Inte utan att man undrar om vi kommer ha ungefär samma sällskap då. Hotellen vi ska bo på skyltar med wi-fi, men man vet ju aldrig. Finns det kommer jag försöka blogga, huruvida jag lyckas få med bilder beror på nät och iOS. Vi har snart gjort dessa storstadsresor i 20 år och de är alltid ett välkommet avbrott i vardagen under våren. Vi har både närbelägna och långväga städer kvar och med tanke på hur kartor har en tendens att ritas om då och då är det inte helt enkelt att ha koll på hur många vi har kvar. En sak är i alla fall säker, man kan alltid lita på att få uppleva saker man inte är van vid. Häng med!

 

Skickat via Blogsy