Huvudstad 2014, Balkan, 26/4, del 2, Zagreb: Helgon, tullare och tomtar

Det var raka spåret till Kroatien. Motorväg och rakt fram från det att vi kommit ut på vägen, 400 meter från biluthyrningen. Vår lilla Toyota kämpade så gott den kunde mellan framrusande schweizare och långsamtgående Lador, men när man väl passerat vägtullar blev det lite glesare och vi kunde börja käka mil. Sittandes i passagerarsätet till en början började efter en stund det monotona vägbruset ihop med den lite sämre nattsömnen de senaste nätterna göra sig påmind, och det var bra segt stundtals, men jag höll mig vaken. Landskapet var platt lantbruksartat, odlade fält, en och annan plantage. Det hände inte vansinnigt mycket under dessa fyra timmar. Inte förrän vi kom fram till gränsen till Kroatien. Nu skulle vi in i EU, så här skulle det kontrolleras! Vi föll snällt in i kön bakom en husbil och log lite åt alla stressade som bytte köfil runt omkring oss, körde över heldraget och betedde sig allmänt anarkistiskt. Det gick långsamt framåt. Väldigt långsamt. Man inbillar ju sig gärna att alla andra köer går fortare, men den här gången var det så, det kunde vi ju se på bilarna. Nå, nu var det för sent att byta, nu fick vi stå här. När vi körde in under taket på gränskontrollen såg vi varför våran gick långsamt, vi hade ställt oss i kön för "goods to declare"... Snacka om att det var för sent att byta nu, hur hade det sett ut? Det blev lite nervöst i baksätet, men passkontrollen gick utan problem så vi körde vidare. Lite längre fram stog en gubbe i uniform och hängde lite lojt mot en vaktkur så vi tog lite notis om honom. Tills vi mer eller mindre passerat och han räckte ut handen och hojtade något åt oss! Jösses! Broms, backa tillbaka för att försöka förstå vad han ville. Vi frågade på engelska, de svarade på serbiska/kroatiska. De såg frågande ut, vi såg antagligen ut som idioter. Till slut suckade vi och åkte. Vem vet, kanske har rikslarm gått ut nu. I eftertanke var det nog så enkelt att de frågade om vi hade något att förtulla och att de inte förstod varför vi inte begrep hade antagligen att göra med att bilen ju har serbienskyltar. Jag har dock varit inne på det förut, att vissa yrkesgrupper inte klarar av de för arbetets skull basala fraserna på engelska, är och förblir märkligt.


Milen försvann en efter en och efter en ganska tråkig infart till staden, bestående av enbart industriområden mer eller mindre, gled vi upp framför hotellet. Ett Best Western Premier, så förutsättningar för förbättring jämfört med Belgrad fanns, och infriades. Nu är vi ju aldrig speciellt mycket på hotellen på de här resorna, men det var ändå skönt. Vi parkerade bilen, ställde in väskorna och hav oss ut i stada. Lunch på Boban, drivet av familjen till någon känd fotbollsspelare ni säkert känner till, fick bli starten och det var banne mig inte illa. En hemlagad tiramisu som dessert, espresso och grappa, med mera. Vi var rejält mätta när vi tog oss upp ur källarvalven. En liten oro för hur vi skulle orka äta på kvällen inföll sig, men det fick bli ett senare bekymmer.


Vi drog oss mot gamla staden, det skulle finnas en bergbana som tog en upp på höjden. Kartorna var inte helt vad man kunnat önska, men vi följde lite skyltar och den allmänna strömmen och inom kort var vi bland kullerstenar och medeltida portvalv. Sankt Markus kyrka med sitt kända vackra tak stod som en central punkt och det kändes som om vi borde vara nära bergbanan nu, men vi kunde inte se den. Plötsligt, en skylt att följa, men efter två kvarter var vi lika ovetande igen, ståendes under ett torn med visserligen fin utsikt över staden, men ingen bergbana. I botten av tornet fanns dock en information, så vi svalde skammen och bad om hjälp. Det visade sig att bergbanan låg precis utanför tornet... Och den promenad vi hade tagit hade fört oss till toppen, så nu var det att åka ner som gällde. Vi avstod, precis som ma nkanske skulle gjort när det gällde byggandet av banan, den kändes onödig. Istället löste vi biljett och tog oss upp i tornet som bjöd på såväl fin utsikt som härliga Hitchcock-vibbar!
 


 
 

Vid museet över Zagreb som stad hade man sista insläpp 30 minuter före stängning. Tidseffektiva som vi är kom vi dit med fem minuter tillgodo. Nja, man behövde nog ett par timmar för museet, fick vi förklarat för oss. Då undrar man ju lite, har de avvisat besökare de senaste 90 minuterna? Märkligt upplägg. Vi fick dock gärna titta på utställningen i foajén, om ett parkområde i staden, det var gratis. Och på kroatiska. Vi bestämde oss för att ta en titt på katedralen istället och knatade iväg. Som så mångahanda kyrkorum av stor storlek är de imponerande, men jag slås alltid av en sorts olustkänsla samtidigt. Upplägget med överhet och den lilla människan, ämbetsmän med någon sorts gudomlig auktoritet, förminskandet och försvagandet av individen, jag kan fortsätta, men väljer att avstå. Pengar och prakt och guld i överflöd, ändå står det kollektbössor överallt och ett litet sketet tårtljus kostar tio spänn. Och i katolska rum, som detta, är det inte ovanligt att människor sitter och ber i tysthet, gråtandes. Jag har sett det så många gånger. Vad är det de gråter för? Glädje över att få vara guds lilla lamm? Rädslan över de egna synderna? Jag tycker inte det är behagligt alls. Längst fram stod nu också ett porträtt av påven Johannes Paulus II, som dagen efter detta skulle komma att helgonförklaras i Vatikanen, samma påve som 1998 saligförklarade den kroatiska biskopen och kardinalen Aloysius Stepinac, som ligger begravd bakom altaret i katedralen. Två tomtar med roliga hattar som hörde ihop alltså. Nå, det ska sägas att Stepinac anses ha gjort en del gott för judarna under WWII, och vår guide på söndagen antydde att han till och med skulle helgonförklaras, så han var säkert en fin människa någonstans, men personkulten har jag svårt att förlika mig med.
 
Katedralen stängdes, möjligen gav jag av för dåliga vibbar, eller så var det bara dags, så vi strosade ner till det stora torget, tittade in i lite butiker och drog oss mot jazzklubben Bacchus, där vi tänkte få oss lite kulturell spis och ett mål mat. Oron för att inte få plats med något fanns där fortfarande sedan den stadiga lunchen, men den visade sig vara helt obefogad, de serverade nämligen ingen mat alls. Det var heller inget liveframträdande denna kväll, så det blev en pilsner, lite tjôt och sedan en promenad mot vårt hotell. Avslutningen av dagen blev en drink i hotellbaren samtidigt som vi gick igenom planerna för morgondagen. En dry martini med isbitar och på tok för mycket vermouth fick räcka. Lördagen var slut, liksom vi.

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat