Rädd för arbete?

Jag hade ett samtal med min måg igår. (google it, kids) Han är en ambitiös ung man, dryga 20 år gammal som vet vad han vill och sitt värde och som trots ett par oturliga arbeten med arbetslöshet som följd inte gett upp utan legat på i alla tänkbara hörn och därmed skaffat sig jobb. Någon gång ett jobb för att ha ett jobb, nästa gång det jobb han ville ha. Idag jobbar han med rekrytering och bemanning och säljer in sitt företags tjänster till intressenter som behöver arbetskraft, det kan vara tillfälliga anställningar likaväl som det kan vara väldigt specifik headhunting.

Vi skulle tillsammans åka och se min dotter tävla i konståkning så jag skulle plocka upp honom på vägen och han var lite rädd att han inte skulle hinna eftersom han hade säkrat ett kontrakt med en kund men var tvungen att hitta någon som skulle ta jobbet också. Han har till sin hjälp dels ett register av människor knutna till sitt företag, dels kontaktar han även folk som är anmälda via AMS som arbetssökande. Man kan ju tycka att det inte skulle vara så jävla svårt att få tag på någon som vill ha ett jobb, första bästa samtal torde väl ge napp, eller hur? Ungdomsarbetslösheten är ju så hög? Jo, tjena. Jobbet i fråga var ett administratörsjobb, av lite högre klass, så man ville ha några års utbildning i botten, alltså inte ett direkt från gatan-jobb, men mågen kan ju hitta rätt kriterier via personers profiler, så han började ringa. "Jasså, bara 21 000, nja..." "Administratör, tja, jag vet inte" och så vidare var de svar han fick.

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK? Går du seriöst hellre arbetslös än att ha något att göra? Är du så fårskocksvallad så att du klarar dig bra på samhällets och fackets bistånd och därmed inte tycker det är värt besväret? Vem tror du att du är? En som kan gå från soffan rakt in på en chefsposition med ett "förverkligande" jobb fyllt av förmåner och 35 000 i månaden? Mågen trodde att det inte är ovanligt att man som arbetslös jobbar svart och då är det klart, då klarar du dig ekonomiskt bättre på att gå kvar på bidrag som "arbetslös" istället för att ta ett riktigt jobb. Men då tänker du ju inte längre än din egen röv, som du antagligen har mitt i ansiktet, eftersom de långsiktiga resultaten av det är förödande både för dig själv och för oss andra. Det tål också att påpekas att sådant här bortskämt beteende inte verkar vara exklusivt för ungdomar, även medelålders arbetssökande (ni vet, de som alltid klagar på hur svårt det är att vara arbetslös i den åldern på grund av att man inte är attraktiv längre, att åldersdiskriminering föreligger) rynkade på näsan dagligen åt erbjudanden. Den solidariska nyttan och behovet av ett samhälle som ställer upp för alla och skapar ett skyddsnät som vi ska vara stolta över att vi har, har tyvärr en baksida, det verkar underminera det egna incitamentet, det egna ansvaret. Jag har talat här förut om att jag skulle vilja vara mer vänster, men det är sådana här grejer som får mig att tvivla på långsiktigheten i sådan politik.

Till slut fick han tag på en tjej. Hon hade egentligen högre lönekrav än vad han kunde erbjuda för tjänsten, men hon sa "OK, ge mig en fot in så ska jag nog ta hand om mig själv och min fortsättning när jag väl är inne". Så det finns hopp, även om man kan bli mörkrädd när man hör om den andra delen av hans vardag.

PS. Dottern var bäst på isen, självklart.

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat