Socialt trauma

Ni minns mitt inlägg med hot om att lämna sociala media? Det var inte bara tomt. Jag har tagit bort en hel del konton och rensat bland följare på såväl insta som Twitter. Jag hade nog velat kapa dem också, ärligt, men det finns trots allt orsaker att hänga kvar i alla fall i utkanten.

Jag har vänner där. Goda vänner. Bästa vänner. Jag behöver inte vara kvar för att hålla kontakten, men det ger en bild av deras läge och fler än en gång har man kunnat fånga upp saker som ramlat. Det där fungerar åt båda håll. Men det viktiga är att kontakt hålls och underhålls med dessa personer via andra kanaler. Mail, telefon, lunch. När det verkligen gäller tar vi ett steg närmare varandra. 

De fungerar också även för mig som en ventil. Det har ni nog märkt. Jag vräker ur mig icke pk åsikter. Jag skriver ner obegriplig prosa. Jag berättar anekdoter, mer eller mindre ointressanta. Jag får i te mycket respons, trots inbjudan ibland, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte då och då är tråkigt, men jag tror att det egentligen är viktigare att få vräka ur mig grejer. Alternativet att prata ligger inte för mig. 

Så ni får väl stå ut. Eller sluta läsa. 

Det här är en smal liten klubb. Det luktar unket i hörnen och gardinerna har inte bytts på länge. Den mörka fanéren på väggarna speglar en inre gillestuga. Det finns plats, men jag kan inte lova att sätet passar just din röv.  

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat