Valet 2014 (Hur blir fan när han blir gammal?)

En mycket god vän frågade mig häromdagen "Kan du inte ibland sakna att vara politisk vänster?" Mitt svar kom utan betänketid: "Jo, absolut" En märklig konversation, kan tyckas, men för oss båda var det fullt naturligt att tycka så. Vi går nu in i ett valår och jag märker tydligt hur jag börjar se på frågor och idéer med lite mer politiska ögon. Mitt liv är annorlunda nu än på många år tidigare och det kommer förändras än mer, är det därför tid för mig att rikta om min politiska kompass? Låt mig försöka förklara vad jag menar;


1985 gick jag för första gången till vallokalen. Jag var några veckor från att fylla 19 år och valet var busenkelt för mig. Jag tog på mig min palestinasjal och gick med bestämda steg till Altorpskolans aula i Herrljunga och gav min röst, i alla tre valen, till VPK och Lars Werner. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde. Jag säger inte nu i efterhand att jag gjorde fel eller rätt, men jag hade ingen aning om vad jag gjorde. Jag hade sedan 1979 varit aktiv i Fältbiologerna, såväl lokalt som på distriktsnivå, och även om det enligt mitt minne väldigt sällan talades politik i föreningen (miljöengagemang på den tiden var inte automatiskt aktivism, gerillaverksamhet och trädkrameri, tro det eller ej) så var vänster på något sätt den enda vägen att gå. Kärnkraftsfrågan var fortfarande aktuell och flatheten i de olika valalternativen hade irriterat till max. Det hade polariserats till att Ja var höger och Nej var vänster. Linje 2 ("Nja") blev den stora breda massan och lätt identifierad som sosselinje. Vart skulle en identifikationssökande ungdom söka sig? Jag hade ingen aning om, inte satt mig in i politiken på ett bredare sätt, men visste att man måste rösta. Jag tog det som stod mig och de jag umgicks med närmast. Så skjut mig.

Dessa och kommande år var en tid då man ju funderade en del, men i alla fall jag var inte vidare duktig på att samla information från många håll. Musik, studiecirklar, resonemang, sena kvällar med te och tända ljus, demonstrationer, aktioner, motioner. Det blev naturligt att känna att solidaritet var det enda rätta, att lika för alla var det som gällde och att "var och en efter förmåga åt var och en efter behov" var en så enkel och genial devis att man inte riktigt begrep hur folk kunde tänka annorlunda. (Jag gjorde visserligen en utvikning i frikyrkan också med bibelstudier, tungotal med mera, men det får vi ta en annan gång) Den vänstra sidan föreföll helt enkelt självklar. Tänkte man bara på sig själv var man höger, brydde man sig om andra var man vänster. Och egoist var man ju inte.


Hur min röst föll 1988 minns jag ärligt talat inte, men det är nog troligt att det även detta år gick till VPK eller möjligtvis Miljöpartiet som först nu började göra väsen av sig. Då hade jag och Lotti flyttat ihop, jag hade suttit i fängelse två månader för vapenvägran och var väl allmänt anti. Att vara del av ett litet argt parti kändes antagligen rätt. 1991 började det dock bli annorlunda. (Jepp, kids, det var tre år mellan valen på den tiden) Vi hade köpt hus och vårt första barn var fött. Vare sig jag eller Lotti var attraherade av tanken att direkt efter föräldraledigheten placera barnen på dagis (Jepp, kids, "förskola" är ett senare begrepp), dvs när de bara var ett drygt år gamla. En hel del av detta kom sig säkert av att vi båda haft våra respektive mödrar hemma under vår uppväxt och vi ville ge våra barn något liknande. Ett sätt för oss att göra detta var att skaffa så kallade "Försäkringskassebarn", dvs se till att nästa barn föddes inom 2,5 år efter det förra så att nivån på ersättningen inte skulle förändras. Så gjorde vi, men det kändes ju som att vårt sätt att hantera vad vi ville inte riktigt passade in i den gängse mallen för hur barn skulle hanteras och växa upp. Av naturliga själ var vi väldigt centrerade kring vår egen familj och våra behov och det enda partiet som faktiskt tyckte som vi vad gällde att vara hemma med barn var Kristdemokratiska Samlingspartiet. De fick också min röst detta val. Då gick de nämligen till val med frågan om vårdnadsbidrag, en ersättning just för sådana som oss, vi som ville vara hemma längre med våra barn. Bidraget skulle inte ge fullgod ersättning, men vara en liten hjälp.

Vid valet 1994 hade vi två barn och ett tredje var på väg. Nu var jag också mer aktiv, jag ville ge alla partier en chans, jag skulle ta reda på vad som gällde. Jag satte mig helt sonika ner och skrev ett brev till kommunala politiker där jag beskrev vår situation och våra önskemål och gav de chans att svara och berätta vad deras parti skulle kunna erbjuda för att tillmötesgå detta. Tydligast minns jag svaret från Socialdemokraterna. "Just nu har vi inget förslag som skulle underlätta för din fru att vara hemma längre med barnen". Notera att jag inte angivit i brevet att jag ville ha en hemmafru. Jag var väldigt noggrann med att välja orden som att "vi" ville vara hemma längre och inte stoppa barnen i barnomsorgen. Lotti skrev till Mona Sahlin, har för mig hon ansvarade för denna typ av frågor då. Minns inte om hon svarade på Lottis brev över huvud taget, men jag vet att hon i något sammanhang sa något liknande men med en liten extra twist vars andemening var att vårt system går ut på att alla gör lika, att dagis är den sluss man ska gå igenom på väg ut i livet, och att det är vad som behövs för att jämställdheten i arbetslivet ska fungera. "Man kan inte både ha kakan och äta den." Just det uttrycket minns jag tydligt att hon använde. Så, ingen plats alls för individualism alltså. (Märk väl att jag här gjorde distinktionen från egoism, även om de lokala socialdemokraterna inte verkade tro det) Well, fuck you and the horse you rode in on då. KDS it is och en kombination där vi drog ut på föräldraledigheten så mycket vi kunde, jobbade extra på helger, hade nattjobb samt ett tag faktiskt levde på bara en lön för att kunna göra det vi tyckte var viktigt för våra barn. Vi fick lösa det själva. Lite med hjälp av vårdnadsbidraget, helt utan hjälp från den vänstra delen av det politiska etablissemanget (som direkt efter valsegern rev upp beslutet).


Jag tror inte det är så konstigt att det man i den situation vi var i tänker mer på sina egna behov, vad man vill för den egna familjen med mera. Att många med oss i detta läge inte tänker så mycket på frågor för den breda allmänheten ser jag inte som konstigt, utan att för den skull värdera ner de som gör det. Jag hade gått från att inte riktigt veta varför jag röstade vänster till att vara helt klar över varför jag röstade höger och jag hade knappt inte ens märkt att det hände. Nu var det mandatperioder om fyra år och jag vet att jag röstade på Centerpartiet för att på något sätt ha kvar foten i miljöfrågorna, och på Folkpartiet för att jag kände mig liberal. KD (som de hette nu) fick inte mina röster mer, inte för att jag ändrat synpunkt i familjefrågan, men för att andra inställningar de visade utåt rörande homosexualitet och abort fick mig att ta avstånd. En bit in på 2000-talet förändrades också min arbetssituation och nu erkänner jag villigt att mina tankar lutade mer åt egoism då jag letade efter sätt att faktiskt kunna dra maximal nytta av det faktum att jag gjort karriär och tjänade bra med pengar. I samma veva lanserades de "nya" moderaterna och jag var en av dem som hjälpte dem till makten.

Jag skäms inte för hur jag röstat under åren. Jag har hela tiden utgått ifrån vad som har känts rätt för mig och jag har alltid till och med gjort en grej av att vid vallokalen bara ta valsedlar från de partier jag ska rösta på och kanske till och med säga till de andra något i stil med "din valsedel behöver jag inte". Jag har full respekt för de som inte säger vad de röstar på, det är allas rätt att göra så. Men nu kommer vi lite till poängen med detta långa inlägg. Tillbaka till början. Jag saknar att vara lite vänster. Jag saknar att vara solidarisk. Jag kan sörja att jag har svårt att bestämma mig för om jag ska fokusera på att det som passar mig bäst ska bli mitt val eller om jag ska se till den stora massans väl, även om det kanske sker på bekostnad av mitt eget välbefinnande. Jag tycker nämligen inte att det är så enkelt. Det är lätt att peka på nedskärningar i offentlig sektor och samtidigt visa på misären hos profithungriga privata näringsidkare som låter gamlingar må dåligt på deras vårdhem. Men betyder det att all privatisering är av ondo? Betyder det att allt blir rosor och liljedoft om vi låter staten ta hand om allt? Visst innebär ROT & RUT skattekostnader, skatter vi kunde använt att lägga på annat, men är vi säkra på att de hamnat rätt i så fall och vilka andra kostnader hade vi fått dras med till följd av annan sysselsättningsgrad och andel svartjobb? Visst finns det en trygghet i att låta en överhet styra och reglera frågor som är viktiga och avgörande (och kanske svåra) för oss som väljare/konsumenter/föräldrar/förvärvsarbetare men till vilken gräns är det nyttigt att låta andra bestämma åt oss? Jag reagerade via twitter härom veckan på förslaget att banken inom kort ska vara tvungna att redovisa sina marginaler på räntorna när de lånar ut pengar till oss. Jag fattar inte varför? En bank har till uppgift att tjäna pengar, precis som ICA, Statoil eller Janssons Färghandel. Ska vi inte välja leverantör efter den som vi tycker ger oss bäst helhet? Ska vi straffa ut de som kanske tar mer marginaler men å andra sidan levererar bättre service? Jag vet, det är inte så enkelt, det är inte svart eller vitt och det är just detta jag menar, det här är svårt. Jag vet för lite för att argumentera för vare sig det ena eller det andra, men vet alla som argumenterar så mycket mer? Vad säger det i så fall om mig? Och när den ene politikern visar siffror för en åtgärd som pekar på kostnader och en annan visar andra för samma åtgärd som visar på vinst, hur ska jag som enkel lekman veta vad som är rätt? Det jävliga är att båda antagligen har rätt, det är synsättet som varierar.

Jag är snart färdig, håll ut lite till.

Jag vet just nu inte alls hur jag kommer rösta om ett år. Vad jag dock vet är att jag inte vill bli påverkad av skrämselpropaganda från något håll. Kvällstidningsrubriker om vanvård, utvisningar eller liknande kan mycket väl ha en motsatt effekt på mig. Jag vill ha tydliga fakta. Jag vill veta vad de olika sidorna vill, vad de räknar med att deras politik för med sig men också vad de är beredda att offra för att få landet dit de vill. Jag vill ha representanter för partierna som gjort det yrkesvalet av ideologiska skäl, inte som ett karriärval vilket som helst. Inte en sockerbagare i vars butik om jag är snäller så kan jag få men är jag stygger får jag gå. Jag vill helt enkelt ha en kaka som räcker länge.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat