En liten reflektion kring bl.a. islam

Igår var jag på onsdagsstudion på Trollhättans Filmstudio. Kvällens film var "Den Gröna Cykeln" (Wadjda), av Haifaa Al-Mansour. Det handlar om Wadjda, en ung flicka i moderna Saudiarabien. Hon är som alla barn på väg in i tonåren, fnittrig och barnlik ena stunden, vuxen och eftertänksam nästa och rebellisk och beredd att strunta i alla konventioner in emellan de båda. Wadjda vill ha Converse istället för ballerinaskor, hon lyssnar på modern musik istället för traditionell och det där med huvudduk är mest i vägen. Samtidigt respekterar hon den värld hon lever i, en värld där pappan kommer och går som han vill hemma, där mamman pendlar tre timmar enkel väg två dagar eftersom det inte passar sig att hon arbetar tillsammans med män, där foton är förbjudna i skolan och där flickorna ska vara vaksamma så att männen utanför inte hör dem och absolut inte får se dem. Hon lever i detta och accepterar det, hon trippar varsamt mellan att vara respektfull mot sin far och den kvinnliga rektorn på skolan och att vara öppen och rättfram när det handlar om att försvara sig själv, sin mor eller sina vänner. Som vilken ung tjej som helst med andra ord, bara i en värld där ytterligheterna är större, sett med våra ögon.

Hon leker dagligen med sin kompis, grannpojken Abdalla. Han har en cykel och eftersom det gör kapplöpningar ojämna bestämmer sig Wadjda att skaffa sig en egen cykel, trots att det inte passar sig alls att unga flickor cyklar där hon bor. Enligt Wadjdas mamma riskerar hon att inte kunna få barn om hon cyklar, till exempel. Utan stöd från hemmet och med en pappa som är iväg på egna eskapader veckor i stöten får Wadjda finna på egna, finurliga sätt att finansiera köpet av cykeln, en grön som står utanför den lokala leksaksaffären, trots att hon har egentligen alla i hela samhället mot sig utom kanske Abdalla.

Att hon skaffar sig cykeln på slutet förstår ni, även om det inte riktigt går till som hon planerat. Att hela historien dryper av metaforer för hur kvinnor bör frigöra sig från de förtryckande traditioner som fortsatt präglar det arabiska samhället är också väldigt klart. Den sista scenen är så klar och tydlig i detta budskap och ingjuter så mycket hopp att publiken i salongen spontant applåderade när filmen var slut. Jag rekommenderar verkligen alla att se denna film.


Men. Är detta bara en film om kvinnoförtryck och behovet frigörelse? Så upplevde inte jag det. Det var också en film som visade på ett samhälle i [behov av] förändring. En film som visar oss hur ett liv är bakom de rapporter vi får via tidningar och andra media. En film om att kvinnorna som lever i detta inte bara är viljelösa våp bakom lyckta dörrar utan att de är ett eget samhälle i sig med egen integritet, vilja och styrka. Att den är begränsad råder det inget tvivel om, men att den finns där får vi inte missa. Och så länge den finns där och tjejer som Wadjda kämpar för att skaffa sig sin cykel så finns där också en tro på att utvecklingen kan gå framåt.

I januari 2011 var jag en vecka i Dubai. En kort turistvecka i ett av de mer västerländska arabländerna, jag vet, och jag tar risken att måla in mig i "jag har en vän som är bög"-hörnet här, men jag tänker göra det ändå. Jag kände nämligen igen miljöerna, trafiken och atmosfären utifrån de saker jag upplevde när jag var där. Ökenartade stadsmiljöer granne med hypermoderna köpcentra. Dammiga skrothögar till bilar framförda av män i kritvita fotsida kläder. Invandrade fäder som jobbade dygnet runt som chaufför för att försörja sin familj hemma i Filippinerna. Helt andra prioriteringar kring vad som är viktigt. Påtaglig vardag i form av tvättmedel för svart eller vitt.


Efter filmen hörde jag kommentarer bland besökarna som i stort gick ut på att "Jag blir så förbannad" eller "Jag blev så arg så jag kokade" - alla hänvisande till kvinnornas situation i denna kultur. Rädslan för att mannen ska ta en ny fru (eller en till), att inte kunna gå utanför sin egen dörr ens för att ta emot en väninna som kommer på besök, att gömma sig så fort en annan man tittar åt ens håll, att agera hushållerska och inte "synas" när mannen har sina herrbekanta på besök med mera. Fullt förståeligt. Tyvärr blandades denna reaktion med skratt i salongen över saker som att Wadjdas mamma sa åt henne att inte lämna Koranen öppen eftersom Djävulen då kunde spotta i den, att tjejerna inte fick ta i Koranen om de hade mens med annat än att de hade pappersnäsdukar mellan eller att de skulle stå tätt ihop vid bön för att inte lämna några luckor för Djävulen att ta plats i. Den översittande tonen i detta skratt ringer illa i mina öron. Varför är till exempel inte den protestantiska nattvarden lika skrattretande? Förtryck och åsidosättande av mänskliga rättigheter ska aldrig accepteras, men blanda inte ihop det med ärlig och uppriktig övertygelse. Jag är ute på djupt vatten här, jag vet det. Var går gränsen då om man förtrycker i övertygelsens namn? Enkelt, man förtrycker inte, oavsett anledning. Men det betyder inte att allt som har med övertygelsen att göra är en utomståendes att fördöma. Kristendomen har mycket korkat att svara för och i grund och botten anser jag den kyrkan bara vara en organisation sprungen ur en liten klick gubbars makthunger med det förtryck det för med sig, men grundtanken att man ska vara snäll mot varandra är inte tokig för det. förstår ni principen?


I Dubai besökte vi Jumeirah-moskén. Väl medveten om att visningen av moskén och det lilla föredrag vi fick av den kvinnliga guiden var tillrättalagt och avsett att berätta för västerlänningar att det muslimska livet inte är så hemskt, men det gav ändå en inblick i tankar och rutiner. Koranen är helig för de troende, punkt. Man samlas i moskén och står tätt av just ovan angiven anledning. Man tvättar sig rituellt före bönen, något man fick se i filmen men som inte förklarades och frågan är hur många som kopplade det. Det finns lika många rutiner och ritualer som i en svensk högmässa, bara sprunget ur andra idéer och fundament. Som kvinna berättade guiden hur det var att bära slöja, vilka beslut som låg bakom det och vilka för- och nackdelar det innebar. detta bar jag med mig när jag såg filmen och det hjälpte mig att se den på ett sätt jag är övertygad om att jag skulle gått miste om ifall jag inte varit i Dubai.

Så, vad är min poäng med detta? Jo, precis som efter min resa till Indien i år slås jag av hur lätt det är för oss att fördöma andra människor och andra kulturer enbart utifrån våra värderingar och våra sätt att se på saker. Jag upprepar: förtryck är aldrig ok, inte av någon, inte av någon anledning, men det finns gråzoner där vi med våra ögon ser förtryck och misär men där de vi försöker tillskriva detta är kanske inte alls skulle hålla med. Alla i hela världen strävar inte efter samma mål som vi och det leder också till att behoven i livet varierar. Wadjdas mamma levde gott men hade orimliga situationer med jobb, uppgifter hemma, osäkerheten kring sitt äktenskap, nervärdering på grund av infertilitet, uppfostran av dottern med mera. Hon var dock en stark kvinna på många sätt, något hon förde vidare till Wadjda och även om det medförde en del bekymmer det också tror jag att hon såg att hon var med och skapade en ny framtid för kommande generationer. Sådana här filmer och kvinnor som Wadjdas mamma är vad som behövs. Det, hjälp och inte minst förståelse från omvärlden.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat