Tumme med verkligheten
Ursäkta att jag inte skrivit på ett tag. Det har varit förhållandevis fullt upp, lägenheten börjar ta form på riktigt och jag har behövt förbereda nästa vecka som skall tillbringas i Sverige. Lägg därtill lite knivskador så går dagarna fort.
Vi kom till slut, efter många om och men, iväg till IKEA. Mitt sällskap där tyckte nog det var lagom kul, men det var hennes uppdrag, så det var bara att bita ihop. Vi hade det trots allt tämligen trevligt, skojade och talade om både det ena och det andra och vi lyckades plocka ihop vad jag hade på listan, och lite till. Jag har ju nu i två veckor påpekat att vi även skall köpa elektriska varor såsom dammsugare, kaffebryggare mm och att hon behövde ha pengar till det också, men kan man tänka sig, när vi kom ut ur IKEA så var pengarna slut. Jag är tveksam om det eller det faktum att hon hellre ville åka hem vägde tyngre, men jag bråkade inte. Hon påpekade att resten kunde vi dessutom köpa i Plonsk, och då blir det ju lite enklare. IKEA ligger i Warszawa.
För er som inte uppfattat det så fick jag alltså mina möbler i fredags. Dvs allt utom sängen och soffan. Det kom och levererades på förmiddagen och ett par flinka gossar monterade ihop dem också medan jag och min kollega stod och tittade på. Inte vidare effektivt, men va fan. I måndags bar jag och en av de svenska kollegorna över sängen som stod i hans garage och idag, onsdag, fick jag soffan, som stått ett tag i vårt lager på Elanders. De kom med den samtidigt som en annan nisse var och installerade Internet i lägenheten. Men åter till igår. Väl tillbaka i lägenheten började jag packa upp mina pinaler. Bäddmadrass, handdukar, lakan, lampor. Och köksutrustning. Bland dessa: nya fina knivar. Och på IKEA som på alla andra ställen är knivarna inslagna i hård, ogenomtränglig plast. Enbart handtaget stack ut och det var för säkerhets skull fastsatt i förpackningen med ett buntband. Med hjälp av en bordskniv lyckades jag bända sönder bandet på den största kniven och stärkt av framgången tog jag nu denna fina vassa kniven för att öppna dess kompisars plasthöljen. Jag höll nästa kniv i vänster hand, en liten nätt fruktkniv, satte den stora i buntbandet, tog i, vred kniven samtidigt som jag pressade den framåt uppåt och...
Tänk det går så fort, så blixtsnabbt så att man kan inte låta bli att förundras över kroppen. Den stora kniven gick rakt in i tumroten på mig, skar ett kanske 15 mm brett snitt och knivspetsen gick rakt in tills det sa stopp mot ben eller brosk eller något. Jag ryckte självklart undan på en millisekund och innan jag visste ordet av hade kroppen tagit kommando och jag stod med ett ymnigt blödande sår över köksvasken. Jävlar. Det rann och jag spolade lite, men det gjorde inte ont. Det bara blödde. Ordentligt. Jag fick tag i en trasa, virade den runt tummen i ett tryckförband och började fundera. Om jag bara fick det att sluta blöda kunde det väl inte vara så farligt? Slutar det blöda av sig själv så läker det väl också? Under tiden som jag tryckte och funderade fortsatte jag att packa upp grejer, nu något mer handikappad och jag undvek de vita textilierna. Med tiden slutade det att blöda och när jag tittade ner i avgrundshålet gick det sakta men säkert upp för mig att detta kommer inte att lösa sig självt. Jag måste till en läkare. En polsk läkare. På kvällen.
Jag ringde min kära kollega efter att ha habbat mig ett tag. Hon kom, vi åkte till sjukhuset där jag först blev inspekterad av två bastanta damer, tänk korsning rysk kulstöterska och gammal översköterska från 40-talet. De konstaterade snabbt att detta behövde sys, fyllde i dokument och kategoriserade min skada och vi fick gå vidare till nästa avdelning, akuten. Där skrev ytterligare en sköterska, nu av yngre modell, in mig, mina uppgifter från passet och min adress och jag blev visad in i en behandlingssal som i mitt omtöcknade (inte) tillstånd påminde om Hostel eller någon annan, lätt frånstötande operationssal. Inget litet mysigt behandlingsrum här inte. Stort, kaklat, gigantisk operationslampa i taket och en brits i mitten. Där fick jag lägga mig och sköterskan sprayade någon desinfektionslösning i såret och nu kan jag lugna alla, min adrenalinhalt hade sjunkit. Det sved något såpass in i alla glödheta... En läkare kom in och jag förberedde mig för nålar och ingen bedövning, men han bedömde att tack vare att kniven varit så vass hade snittet blivit så fint så det skulle räcka med tejp. Jag pustade ut och några minuter senare gick jag därifrån med handen i prydligt bandage:
Jag ska på återbesök i morgon och jag skulle vara förvånad om det stöter till något, det känns bra, även om det givetvis är stelt och jag inte har mitt tumgrepp att använda. Men det något ålderdomliga förfarandet till trots så är jag imponerad över hur fort det gick. Visst, det var inte rush just när vi var där, men hur många av er har inte suttit ensamma i ett väntrum på ett lasarett med något "akut" och väntat och väntat och väntat bara för att får höra en sköterska ropa i korridoren: "Nej, tjejer, nu tar vi en kopp kaffe, va?" Och nu har jag gjort detta, nu vet jag att det fungerar och att (givetvis) vården här är som på andra ställen, man bryr sig i första hand om att lösa bekymret för patienten.
Oj, denna gång blev det mycket ord och inte så mycket bilder. Avslutar därför denna omgång med min nybäddade säng samt en bild över mitt vardagsrum.
Puss och kram på er, vi hörs igen!
PS. Träningsförbud igen... Morr...
Vi kom till slut, efter många om och men, iväg till IKEA. Mitt sällskap där tyckte nog det var lagom kul, men det var hennes uppdrag, så det var bara att bita ihop. Vi hade det trots allt tämligen trevligt, skojade och talade om både det ena och det andra och vi lyckades plocka ihop vad jag hade på listan, och lite till. Jag har ju nu i två veckor påpekat att vi även skall köpa elektriska varor såsom dammsugare, kaffebryggare mm och att hon behövde ha pengar till det också, men kan man tänka sig, när vi kom ut ur IKEA så var pengarna slut. Jag är tveksam om det eller det faktum att hon hellre ville åka hem vägde tyngre, men jag bråkade inte. Hon påpekade att resten kunde vi dessutom köpa i Plonsk, och då blir det ju lite enklare. IKEA ligger i Warszawa.
För er som inte uppfattat det så fick jag alltså mina möbler i fredags. Dvs allt utom sängen och soffan. Det kom och levererades på förmiddagen och ett par flinka gossar monterade ihop dem också medan jag och min kollega stod och tittade på. Inte vidare effektivt, men va fan. I måndags bar jag och en av de svenska kollegorna över sängen som stod i hans garage och idag, onsdag, fick jag soffan, som stått ett tag i vårt lager på Elanders. De kom med den samtidigt som en annan nisse var och installerade Internet i lägenheten. Men åter till igår. Väl tillbaka i lägenheten började jag packa upp mina pinaler. Bäddmadrass, handdukar, lakan, lampor. Och köksutrustning. Bland dessa: nya fina knivar. Och på IKEA som på alla andra ställen är knivarna inslagna i hård, ogenomtränglig plast. Enbart handtaget stack ut och det var för säkerhets skull fastsatt i förpackningen med ett buntband. Med hjälp av en bordskniv lyckades jag bända sönder bandet på den största kniven och stärkt av framgången tog jag nu denna fina vassa kniven för att öppna dess kompisars plasthöljen. Jag höll nästa kniv i vänster hand, en liten nätt fruktkniv, satte den stora i buntbandet, tog i, vred kniven samtidigt som jag pressade den framåt uppåt och...
Tänk det går så fort, så blixtsnabbt så att man kan inte låta bli att förundras över kroppen. Den stora kniven gick rakt in i tumroten på mig, skar ett kanske 15 mm brett snitt och knivspetsen gick rakt in tills det sa stopp mot ben eller brosk eller något. Jag ryckte självklart undan på en millisekund och innan jag visste ordet av hade kroppen tagit kommando och jag stod med ett ymnigt blödande sår över köksvasken. Jävlar. Det rann och jag spolade lite, men det gjorde inte ont. Det bara blödde. Ordentligt. Jag fick tag i en trasa, virade den runt tummen i ett tryckförband och började fundera. Om jag bara fick det att sluta blöda kunde det väl inte vara så farligt? Slutar det blöda av sig själv så läker det väl också? Under tiden som jag tryckte och funderade fortsatte jag att packa upp grejer, nu något mer handikappad och jag undvek de vita textilierna. Med tiden slutade det att blöda och när jag tittade ner i avgrundshålet gick det sakta men säkert upp för mig att detta kommer inte att lösa sig självt. Jag måste till en läkare. En polsk läkare. På kvällen.
Jag ringde min kära kollega efter att ha habbat mig ett tag. Hon kom, vi åkte till sjukhuset där jag först blev inspekterad av två bastanta damer, tänk korsning rysk kulstöterska och gammal översköterska från 40-talet. De konstaterade snabbt att detta behövde sys, fyllde i dokument och kategoriserade min skada och vi fick gå vidare till nästa avdelning, akuten. Där skrev ytterligare en sköterska, nu av yngre modell, in mig, mina uppgifter från passet och min adress och jag blev visad in i en behandlingssal som i mitt omtöcknade (inte) tillstånd påminde om Hostel eller någon annan, lätt frånstötande operationssal. Inget litet mysigt behandlingsrum här inte. Stort, kaklat, gigantisk operationslampa i taket och en brits i mitten. Där fick jag lägga mig och sköterskan sprayade någon desinfektionslösning i såret och nu kan jag lugna alla, min adrenalinhalt hade sjunkit. Det sved något såpass in i alla glödheta... En läkare kom in och jag förberedde mig för nålar och ingen bedövning, men han bedömde att tack vare att kniven varit så vass hade snittet blivit så fint så det skulle räcka med tejp. Jag pustade ut och några minuter senare gick jag därifrån med handen i prydligt bandage:
Oj, denna gång blev det mycket ord och inte så mycket bilder. Avslutar därför denna omgång med min nybäddade säng samt en bild över mitt vardagsrum.
Puss och kram på er, vi hörs igen!
 |
| Gammal säng, men ny madrasss! |
 |
| Ja, det fattas en TV, men för övrigt ser det väl ok ut? |
Kommentarer
Skicka en kommentar