Snacka går ju.

Jag överlevde.

Bitvis kändes det som om det var på håret (och det finns ju inte mycket av) men på det stora hela gick det bra. Tack för att ni oroade er.

Det blev en intressant dag som började med att hela hotellet stod utan vatten på grund av ett sönderfruset rör längre ner på gatan. Tur att jag inte gav efter för den första impulsen att ge mig ut och springa före frukost, hade varit just snyggt att inte kunna duscha före festen. Det kom dock tillbaka ett par timmar innan det var dags att gå och då blev det för nära inpå så jag har sparat den rundan till idag istället. Det är cirka tio grader varmare idag också, det är ju inte en nackdel direkt heller.

Jag hade aldrig hunnit tala med PC före festen om vad som skulle kunna förväntas, men vi var fyra stycken som träffades på vårt stamhak, Verona, och tog ett par bägare före det var dags. Efter ett tag tog jag mod till mig och frågade om mina kollegor var stora dansare. Svaret var i stort sett entydigt: "Å inte! Nej, det undviker vi helst. Jag hänger hellre i baren". En av oss sa dock att han absolut tyckte om att dansa, så länge det inte var styrdans. Så vi bestämde oss på så där härligt grabbigt maner för att den sistnämnde kunde få dansa under kvällen och värma upp damerna åt oss andra. (Sorry...) Nu blev det ju inte riktigt så.

Festen var egentligen som vilken firmafest som helst, med några undantag. Det serverades mat hela tiden. Hela. Tiden. Första rätten: Komage. Det fanns en bar med öl i, på borden stod vin, vatten och sötdricka. Vodka hade folk med sig själva. Rätt som det var kom en låt alla kände till och folk (till en början mest damer) drog till dansgolvet. Mitt i maten alltså. Vi tuffa svenska grabbar satt kvar och tittade, nöjda med vår pakt. (utom vår vän som snabbt gjorde damerna sällskap). Men så hände något.

Dansgolvet från min sittplats vid bordet

En efter en började mina kollegor ge efter för frestelsen att dansa. Det fanns en tydlig korrelation med mängden alkoholintag, det förstod ni säkert, men det märkliga var att de mentalt fortsatt verkade tro att de inte ville, eller till och med att de inte dansade! Jag kunde möta någon i baren som uttryckte sin ångest över att inte vilja dansa och att det var skönt att stå här istället, bara för att i nästa ögonblick få syn på någon och försvinna i virvlarna. Det stod ganska snart klart för mig att jag skulle få stå ensam på barrikaderna denna afton. Det gjorde mig inget som sådant, men förvandlingen var intressant att se. Var det som så att de innerst inne gillade att dansa men att de inte ville erkänna det när jag ställde frågan, eller var det en känsla av att man "borde" dansa och att man efter ett tag helt enkelt gav efter? Som i så många andra fall var det nog en kombination av de båda och det föreföll uppenbart att alla hade jättetrevligt med hur man än valde att framleva kvällen. Så även jag, tro inte annat! Jag hade jättekul, vi skrattade, pratade om ditt och datt, kommenterade folk och deras utstyrslar, jag fick veta saker om folk i företaget, fick andra utpekade för mig, historier berättade för mig med mera. Men jag dansade inte och jag är glad för det.

När jag gick hemåt i natten (ca 03:30) så resonerade jag för mig själv om jag nu skulle bli sedd som en vansinnig tråkmåns eller som en person som helt enkelt inte dansar. På det sätt jag sedan en tid tillbaka ser på mig själv och mitt liv och hur jag hanterar saker så kan jag faktiskt ärligt säga att jag inte bryr mig speciellt mycket. Självklart vill man i viss utsträckning bli omtyckt och respekterad, men jag är så pass stark i mig själv att jag anser att det ska jag bli på mina egna villkor i den mån det är möjligt. Om det hänger på huruvida jag beter mig på ett sätt som jag inte känner mig bekväm med och inte känner är den jag är, då är det i högre grad betraktarens problem än mitt. När man, på känt nysvenskt manér, kokar ner det, så är vi på jobbet för att utföra en uppgift, inte för att motionera till polsk schlager och väl på plats ska saker utföras i de olika rollerna vi har, oavsett fäbless för Formel 1, Desperate Housewives eller Yoga. Jag är faktiskt inte helt främmande för tanken att det finns en och annan som kan ha uppskattat det faktum att jag inte blev en i "gänget" igår kväll. Jag är ju trots allt i första hand chef för dessa människor.

Lokalen, en långsmal rackare, i sin helhet

Tre personer ur den polska gemenskapen ställde direkta frågor. En som jag jobbar tätt med bara i förbifarten och jag hann inte svara ordentligt innan någon kom och avbröt med något. Receptionisten frågade rakt ut och med viss ömkan i rösten varför och när jag förklarade var det inga bekymmer, även om hon såg besviken ut. ;) Den tredje var en herre från produktionen som satt och pratade tyska (eller ja, vi försökte) i ett par timmar med mig som jag inte träffat tidigare och som tydligen observerat (eller hört) att jag inte svängt mina lurviga. Han fattade inte, att dansa var ju som att ha sex med kläderna på, varför ville jag inte det? Tja, sa jag, det kanske är lite svenskt och jag har ju bara varit här i en dryg månad. Han lovade/hotade då att till nästa fest hålla koll på mig och se till att jag blev mer polsk i min inställning till detta. Och vem vet, när fan blir gammal kanske han faktiskt blir religiös.