Det är fest på lördag
Och jag är livrädd.
OK, livrädd är väl att ta i. Men en del av mig ser inte direkt fram emot det heller. En annan tycker att det ska bli trevligt. Att umgås med kollegor i ett lite mer avslappnat tillstånd nu såhär efter några veckors arbete tillsammans kan ju vara bett bra steg framåt.
Om jag förstått det hela rätt så är det vanligt med karnevalsfester här i Polen så här års. Det är deras motsvarighet till semlan, att trycka i sig och festa ordentligt före fastan. Tydligen blev det inte av med julfest på Elanders i år här i Polen så man satsar på Karnevalsfest istället. På lördag. Min första tanke var att det blir perfekt. Efter 5-6 veckor har man mjuknat upp tillräckligt för att vara bekväm med att prata med varandra och den nye chefen på engelska och att det kan helt enkelt vara ett bra tillfälle att ta saker till nästa steg. Eller?
Sen började jag höra hur det brukar går till... Polackerna dricker i ett tempo som vi svenskar helt enkelt inte hinner med i. Precis som hemma är tendensen att det finns gott om folk som ska "snacka med chefen" efter ett par värmare. Och för att toppa upp det hela; det blir dans... Enligt polsktalande kollegor har damerna på företaget förberett sig ordentligt med att köpa nya stassar och skor och tar detta på allvar. Samma person tror att det finns stor risk/chans att de nu kommer att vilja "testa" den där nye svensken som på dagarna förefaller tystlåten och inte så utåtvänd. Honom ska vi helt enkelt bjuda upp. Lägg därtill kommentarer som att "tjejerna på firman är livsfarliga" och "bilder från festerna sprids inte, det är en oskriven regel" så kanske ni förstår min oro. Jag är inte dum, jag inser att det överdrivs en del och att det kanske till och med är som så att man vill skrämma mig lite, men låt mig kort bara ge lite bakgrund.
Jag är ingen dansare. Har aldrig varit. Jag tycker helt enkelt inte det är speciellt roligt, jag känner mig obekväm i situationen och har svårt att finna mig. Det finns de som trots detta upplevt mig som hyfsat dansant vid valda tillfällen, men de gångerna är lätträknade och faller in under två kategorier. 1. Viktiga kvällar i mitt liv då det känts som en naturlig del av aftonen. 2. Jag har varit rejält jävla packad. Jag tror inte någon av dessa två kommer att aktualiseras på lördag och det beror på att jag dels är någon helt annan stans i livet just nu. Jag vet vem jag är, vad jag vill och vad jag tycker är viktigt för mig. Jag är säkrare i mig själv och kan på ett helt annat sätt stå för vem jag är och vad jag gör. Jag är inte rädd för att förändra mig, men ska det ske så är det på mina villkor. Jag trivs helt enkelt inte med att dansa. So shoot me. Jag tycker bordsplacering är korkat också, there, I said it. Min vackra hustru sa "Men då får du bjuda till", och under ett ögonblick höll jag med henne. Men sen tänkte jag "Varför då?" Varför ska jag bjuda till bara för att det förväntas vara en allmän egenskap att gilla dans? Ska jag förställa mig i detta läge för att passa in? Jag kan tänka mig tillfällen då det lämpar sig att bita ihop och inte vara helt ärlig mot sig själv, men jag är långt ifrån säker att detta är ett sådant. Är inte risken stor att jag framställer mig själv som en tråkmåns då? Jo, kanske, men vem är det som bestämmer det? Inte jag. Jag kan vara trevlig en hel kväll utan att dansa, jag lovar. Och är det en charmtävling det här? Måste jag vara trevlig på en sådan här tillställning för att vinna respekt som chef? Det anser inte jag. Det kan till och med vara tvärtom. En för "öppen" attityd kan undergräva den auktoritet som krävs i den ledande rollen. Speciellt här.
Detta leder till den andra delen. Jag kommer inte bli så full att jag dansar av den anledningen. Där har jag under alla år varit väldigt noga. Att som chef bli drängfull inför sina medarbetare passar sig helt enkelt inte. Inte heller att vara den som stänger stället. Jag smiter hellre hem lite före de andra. Det är en fråga om respekt och proffsighet enligt min mening. Dessutom är jag för gammal, jag klarar inte dagen efter.
Så med största säkerhet kommer jag vänligt men bestämt att tacka nej om någon skulle få för sig att bjuda upp. (som om alla kommer stå i kö...) Jag kan ju inte bara tacka ja till någon utan om jag börjar måste jag ju dansa med alla som så önskar och som det känns nu hamnar jag då i ett läge då jag bara gör det för att det ska göras och frågan är om inte det skadar mer än vad det gör nytta. Min ömma moder envisades med att hon skulle dansa med alla sina söner (vi är ett helt gäng) på min äldre brors bröllop. Jag påpekade för henne att det inte var en bra idé men hon insisterade. Efter cirka 20 sekunder på dansgolvet höll hon med mig.
Nåväl. Vi får väl se vad jag rapporterar efter lördagens bravader. Mina farhågor kanske kommer helt på skam, jag kanske finner mig och kvällen kanske utvecklas till något helt annat än vad jag tänkt. Jag försöker, tro det eller ej, att inte sätt upp förväntningar i förväg på mitt liv nu längre, men det är inte alltid så lätt. Jag tror dock att jag ska snacka lite med PC om detta och se vad han tycker, han har lite mer erfarenhet av dessa situationer än jag.
Själv föredrar jag nog semla.
OK, livrädd är väl att ta i. Men en del av mig ser inte direkt fram emot det heller. En annan tycker att det ska bli trevligt. Att umgås med kollegor i ett lite mer avslappnat tillstånd nu såhär efter några veckors arbete tillsammans kan ju vara bett bra steg framåt.
Om jag förstått det hela rätt så är det vanligt med karnevalsfester här i Polen så här års. Det är deras motsvarighet till semlan, att trycka i sig och festa ordentligt före fastan. Tydligen blev det inte av med julfest på Elanders i år här i Polen så man satsar på Karnevalsfest istället. På lördag. Min första tanke var att det blir perfekt. Efter 5-6 veckor har man mjuknat upp tillräckligt för att vara bekväm med att prata med varandra och den nye chefen på engelska och att det kan helt enkelt vara ett bra tillfälle att ta saker till nästa steg. Eller?
Sen började jag höra hur det brukar går till... Polackerna dricker i ett tempo som vi svenskar helt enkelt inte hinner med i. Precis som hemma är tendensen att det finns gott om folk som ska "snacka med chefen" efter ett par värmare. Och för att toppa upp det hela; det blir dans... Enligt polsktalande kollegor har damerna på företaget förberett sig ordentligt med att köpa nya stassar och skor och tar detta på allvar. Samma person tror att det finns stor risk/chans att de nu kommer att vilja "testa" den där nye svensken som på dagarna förefaller tystlåten och inte så utåtvänd. Honom ska vi helt enkelt bjuda upp. Lägg därtill kommentarer som att "tjejerna på firman är livsfarliga" och "bilder från festerna sprids inte, det är en oskriven regel" så kanske ni förstår min oro. Jag är inte dum, jag inser att det överdrivs en del och att det kanske till och med är som så att man vill skrämma mig lite, men låt mig kort bara ge lite bakgrund.
Jag är ingen dansare. Har aldrig varit. Jag tycker helt enkelt inte det är speciellt roligt, jag känner mig obekväm i situationen och har svårt att finna mig. Det finns de som trots detta upplevt mig som hyfsat dansant vid valda tillfällen, men de gångerna är lätträknade och faller in under två kategorier. 1. Viktiga kvällar i mitt liv då det känts som en naturlig del av aftonen. 2. Jag har varit rejält jävla packad. Jag tror inte någon av dessa två kommer att aktualiseras på lördag och det beror på att jag dels är någon helt annan stans i livet just nu. Jag vet vem jag är, vad jag vill och vad jag tycker är viktigt för mig. Jag är säkrare i mig själv och kan på ett helt annat sätt stå för vem jag är och vad jag gör. Jag är inte rädd för att förändra mig, men ska det ske så är det på mina villkor. Jag trivs helt enkelt inte med att dansa. So shoot me. Jag tycker bordsplacering är korkat också, there, I said it. Min vackra hustru sa "Men då får du bjuda till", och under ett ögonblick höll jag med henne. Men sen tänkte jag "Varför då?" Varför ska jag bjuda till bara för att det förväntas vara en allmän egenskap att gilla dans? Ska jag förställa mig i detta läge för att passa in? Jag kan tänka mig tillfällen då det lämpar sig att bita ihop och inte vara helt ärlig mot sig själv, men jag är långt ifrån säker att detta är ett sådant. Är inte risken stor att jag framställer mig själv som en tråkmåns då? Jo, kanske, men vem är det som bestämmer det? Inte jag. Jag kan vara trevlig en hel kväll utan att dansa, jag lovar. Och är det en charmtävling det här? Måste jag vara trevlig på en sådan här tillställning för att vinna respekt som chef? Det anser inte jag. Det kan till och med vara tvärtom. En för "öppen" attityd kan undergräva den auktoritet som krävs i den ledande rollen. Speciellt här.
Detta leder till den andra delen. Jag kommer inte bli så full att jag dansar av den anledningen. Där har jag under alla år varit väldigt noga. Att som chef bli drängfull inför sina medarbetare passar sig helt enkelt inte. Inte heller att vara den som stänger stället. Jag smiter hellre hem lite före de andra. Det är en fråga om respekt och proffsighet enligt min mening. Dessutom är jag för gammal, jag klarar inte dagen efter.
Så med största säkerhet kommer jag vänligt men bestämt att tacka nej om någon skulle få för sig att bjuda upp. (som om alla kommer stå i kö...) Jag kan ju inte bara tacka ja till någon utan om jag börjar måste jag ju dansa med alla som så önskar och som det känns nu hamnar jag då i ett läge då jag bara gör det för att det ska göras och frågan är om inte det skadar mer än vad det gör nytta. Min ömma moder envisades med att hon skulle dansa med alla sina söner (vi är ett helt gäng) på min äldre brors bröllop. Jag påpekade för henne att det inte var en bra idé men hon insisterade. Efter cirka 20 sekunder på dansgolvet höll hon med mig.
Nåväl. Vi får väl se vad jag rapporterar efter lördagens bravader. Mina farhågor kanske kommer helt på skam, jag kanske finner mig och kvällen kanske utvecklas till något helt annat än vad jag tänkt. Jag försöker, tro det eller ej, att inte sätt upp förväntningar i förväg på mitt liv nu längre, men det är inte alltid så lätt. Jag tror dock att jag ska snacka lite med PC om detta och se vad han tycker, han har lite mer erfarenhet av dessa situationer än jag.
Själv föredrar jag nog semla.
Kommentarer
Skicka en kommentar