Bristen på initiativ

Den här lille gynnaren slog följe med mig på morgonen idag. Det finns en del lösspringande hundar här och som regel ignorerar de folk totalt utan lufsar bara vidare. Jag har fått förklarat för mig att det är med lösa hundar här som med sommarkatter i Sverige. Folk ger bort små söta hundvalpar i julklapp och när alla i familjen tröttnat på den och den inte är så liten och söt längre så kör man ut den i skogen och lämnar den där. Jag är ingen stor hundvän, men inte ens jag tycker det är ok. Den här fyrbente lille pigge filuren stod och språkade med en kompis vid järnvägen när jag kom travande och jag gick förbi dem som jag brukar när jag ser dylika. Först efter något hundratal meter upptäckte jag att denne lämnat som kamrat bakom sig och bestämt sig för att göra mig följe en bit. Kanske trodde hen att jag, liksom barnen vid skolan på morgonen, skulle dela med mig av min matlåda, kanske var hen bara nyfiken på den där skäggige gobben som travar och går här varje morgon, jag har ingen aning. Efter ett tag fann hen annat som var mer intressant, sniffade på det, slog en drill och våra vägar skildes åt.

Det som var lite annorlunda med detta loppebo jämfört med andra var alltså hens initiativ att göra något eget, något annorlunda. Man vet ju aldrig, det kanske skulle kunna ge utdelning, eller hur? Senare under dagen skulle jag få uppleva bristen på initiativ istället på ett sätt som kändes lite främmande.

Min lägenhet är klar för inflyttning. Jag har haft nycklarna i en vecka nu, men bor fortfarande på hotellet. Orsak? Jag har inga möbler. Den projektledare hos oss som även agerar lite "assistent" hade fått i uppdrag av PC att fixa vad jag behövde så hon bad mig lista det. Jag gjorde det, men jag fick tillbaka listan med uppmaning att istället gå in på IKEAs hemsida och se ut specifika produkter. Jag gjorde så och skickade över listan och väntade. Inget hände, inte vad jag fick veta i alla fall, men hon hade ju uppdraget, så ajg förutsatte att hon hade saker under kontroll. När det gått ett tag frågade jag och då var det ytterligare någon fråga hon behövde svar på och efter ett tag förstod jag att hon ville ha med sig PC till IKEA så att han kunde betala. PC protesterade, tyckte hon kunde beställa grejerna på nätet, men det gick inte, polska IKEA har ingen webshop. PC föreslog då att hon skulle gå till ekonomichefen och få kontanter, jag hörde honom till och med föreslå att jag skulle åka med, men inget hände. Igår ringde PC mig, han stod på IKEA med assistenten och var upprörd. Det gick inte att få hjälp där och fullt förståeligt kände inte han för att gå och plocka ihop lakan, kastruller och småskit till mig. Möblerna skull han fixa, resten fick jag och assistenten ta hand om.

I morse frågade jag om status och fick veta att vi skulle få möblerna i morgon och att jag och hon skulle ordna resten. Jag påpekade då att detta borde ske omgående, ingen större idé att ha en säng om jag inte kan sova i den eller en lägenhet om jag inte har något porslin. Suck från assistenten som inte hann idag. Och i morgon åker jag hem. Jag föreslog måndag morgon direkt, så vi inte drar ut på tiden mer nu. Vi betalar dubbelt boende för mig, inte vidare intelligent.

Vi får se hur detta reder ut sig, men det som fascinerar mig är bristen på initiativ när det inte går som man tänkt sig. Det här blev antagligen mer än hon väntat sig när hon fick uppdraget, men varför inte göra det lätt och säga "Jochen, kolla på IKEA vad du behöver och så åker vi dit tillsammans och fixar det"? Varför inte meddela att det inte var så enkelt, att hon inte riktigt hann, att hon behövde hjälp eller att jag skulle få vänta lite? Tystnaden och bristen på aktion över huvud taget gör ju bara saken värre? Jag talade med min kollega den svenske polacken och han menade att detta inte var ovanligt. Att erkänna misstaget, nederlaget, ligger inte för dem. Men om man mörkar eller gör saker på sitt eget vis utan att säga något så kan man som regel komma undan med det. Problemet är att det väl fungerar i vardagen, men inte om man har en ambition att jobba fokuserat mot internationella, icke polska kunder. Man kan tycka att jag är en intern angelägenhet, att det inte är samma sak, men det handlar om en grundläggande inställning. Om du inte kan agera annorlunda i det lilla, hur ska du då kunna göra det gentemot en stor miljonkund?

Det är sådana här saker och skillnader jag blir varse och får lära mig mer om varje dag. Det är viktigt att jag lär mig dem och det är spännande att upptäcka dem. Det är ju sådant här som måste överbryggas om jag ska bli framgångsrik i mitt uppdrag. Och det finns många saker likt detta.

Min följeslagare från i morse tröttnade på mig och gick tillbaka till sitt gamla invanda beteendemönster efter ett tag och lät mig fortsätta på min väg ensam. Så får det inte bli inom väggarna på firman. Jag måste uppmärksamma och förklara vad som behöver göras annorlunda. Sen är mitt jobb att leda, stötta och peka med både hela handen och kroppen i vilken riktning vi ska gå. Tillsammans.

Dagens Prisindex:
Två plastkassar i affären: 40 öre (tunn prasselplast)
1 liter multivitaminjuice: 5:-
150g skivad salami: 8:-
2 liter sköljmedel: 16:-
8 toarullar: 10:-
2,4 kg tvättmedel, Persil: 62:-