2011 - London (Konserter del I)


Det började med Barrett. Eller om det var Peter Gabriel. Oklart vem som är höna och vem som är ägg. Men om vi börjar med Barrett:

Brain Damage fick jag nys om att ett par entusiaster skulle ge ut en bok om Syd Barrett och det skulle inte vara ännu en bok i raden som berättade om hans roll i Pink Floyd, hans sinnessjukdom och död, utan en som fokuserade på den konstnärliga själen. Hans texter, brev, foton och framför allt målningar. Problemet var att det var ett tämligen smalt projekt och man sökte nu få veta om intresse fanns överhuvud taget så att det fanns underlag för utgivning. Jag gillade projektet och idén så jag skrev upp mig.

Nästa del i den här historien var att jag kände mig sugen på att uppdatera mig på vad Peter Gabriel höll på med. Jag visste att han givit ut en platta där han tolkade andra artisters låtar och att han jobbat med en orkester, New Blood, för arrangemangen till den. Idén hade tagits vidare till att arrangera om hans egna låtar och en turné hade genomförts, men den hade givetvis inte kommit till Sverige. Den hade blivit väl mottagen och nu talade PG om att han tänkte göra två speciella spelningar av turnén i London där tanken var att filma för utgivning på DVD och BD. Inte nog med det, de skulle filmas i 3D. Jag blev eld och lågor och innan jag visste ordet av hade jag bokat två biljetter. Det här skulle bli bra.

På Barrettfronten dök det snart upp ett mail om att projektet skulle genomföras och man kunde redan nu beställa boken. Den gavs ut i två versioner, den ena med "extra allt". En extra bok, speciellt omslagsmaterial, i speciell box, numrerad och signerad av någon av Syds kvarlevande syskon som varit delaktiga i att ta fram boken. Man skulle också få sitt namn tryckt i boken om man beställde tidigt och sist men inte minst: man skulle bli exklusivt inbjuden till den utställning på Idea Generation Gallery i London som skulle ackompanjera boken. Syds målningar, foton och brev skulle ställas ut. En exklusiv kväll skulle anordnas för innehavare av "The Signature Edition". Jag berättade detta för min vackra hustru och sa samtidigt att det ju hade varit kul, men man åker ju inte över bara för det. Ja, ja, sa hon, vis som alltid, vänta du. Säg inte för mycket.

Som en liten passus vill jag här flika in att under denna period jobbade kanske som intensivast med min terapi och min vilja att hjälpa mig själv var stor. Jag var väldigt tillåtande och det var viktigt för mig att föda den kulturella hunger (jösses...) jag kände. Det som nu under några veckor utspelade sig var både jobbigt, skrämmande, spännande och förlösande på en och samma gång.

Ännu ett mail från Barrett-utgivarna dök upp. Nu hade man bestämt datum för gallerikvällen. Två dagar före Peter Gabriel-konserten. Ett tecken? Troligen inte, men jag kände att jag vore dum om jag inte tog chansen. glad i hågen berättade jag för den vackra hustrun att vi skulle åka och få så roligt, men hon hade kollat sin almanacka och kunde inte följa med. Attans. Åka själv? Jag? Jag fiskade lite på Facebook, men ingen nappade direkt, det är klart, jag hade ju inte köpt de billigaste biljetterna... Det gick sakta upp för mig att detta skulle jag få göra ensam och när det väl landat i mig så insåg jag att det var nog precis vad jag behövde. Åka iväg och bara bry mig om mig själv. Sagt och gjort, flyg och hotell bokades. Galleriet var en punkt, PG en annan. Jag bestämde mig för att boka en guidad cykeltur också, för övrigt var resan, som sträckte sig över tre nätter, en öppen bok. Ni som känner mig vet att göra saker oplanerat är inte precis how I roll.

Jag ska nu inte grotta ner mig i detalj hur denna resa utspelade sig, det skulle bli allt för långdraget, men den blev en vändpunkt, en helt underbar tripp. Jag hade strålande väder, jag sprang flera rundor i Hyde Park, jag bestämde på morgonen vad jag skulle göra under dagen, jag tog publunch när jag kände för det, kastade om planerna när det föll sig så, bara satt på en parkbänk och läste en bok i solen eller vid Themsen, promenerade, åkte tunnelbana, gick på museum och bio. Och vet ni vad? Vid flera tillfällen gick jag bara runt och kom på mig själv med att le brett över hela situationen. Det här var så bra, så rätt, så att jag blir varm och lite rörd bara av att skriva detta och återkalla känslan jag hade där. Sagolikt.


Låt mig dock kort beskriva kvällarna som denna resa cirkulerade kring.

Idea Generation Gallery
Jag började kvällen med att ta en pint på The Ten Bells, puben där flera av de prostituerade som Jack the Ripper mördade hängde och hade som stamhak. Klassisk mark som jag njöt av att beträda. På vägen mot galleriet träffade jag en herre som frågade efter vägen och det visade sig att han också skulle dit så vi slog sällskap. Väl på plats var det en liten skara människor och alla Syds tavlor. Jag var trollbunden. Mannen som mer eller mindre skapade Pink Floyd, han hade gjort dessa, det var inte kopior, dessa var av hans hand. Vi fick lite pilsner/vin och tilltugg och efter en stunds minglande satte vi oss ner för en frågestund med författarna. Intressant och givande, även om jag inte själv ställde någon fråga. Det var folk från hela Europa samt en herre från Kanada som flugit hit bara för detta, så det finns fler stollar än yours truly. Efter detta blev det mingel igen och lite rundvandring med författarna och då sprang jag ihop med Jenny Spires. En gammal flickvän till Syd. (Jag vet, Lassie-varning) Hon frågade mig varifrån jag kom, vad jag tyckte om det hela och innan jag fattat vad som hänt stog vi och pratade om Syd, om Pink Floyd och om hans konst. En av tavlorna i utställningen var hennes, som Syd gett henne, några brev var också hennes och plötsligt stod jag så nära något som betytt så mycket för mig att jag inte trodde det var sant. Hon kände David Gilmour, Nick Mason och Roger Waters och hade regelbunden kontakt med dem. Jag konverserade och kallpratade som aldrig förr och jag hade urtrevligt. Jag kunde inte låta bli att be att få ett foto taget med mig, henne och hennes tavla och det ställde hon glatt upp på. Jag hade kontakt med henne på Facebook efteråt och hon tackade åter igen och tyckte vi hade haft trevligt. Samma kontakt fick jag med en av författarna och vi småpratade om Syd, om boken och om projektet och skrattade tillsammans kring en del av kommentarer som dykt upp under resan från andra fans. Efteråt kontaktade han mig och bad om tips på media han kunde kontakta för att marknadsföra boken i Sverige. Tyvärr var det nog ingen som nappade, men för mig var detta en magisk kväll. På väg mot Liverpool station i natten gick jag där och flinade och sa högt till mig själv: "Jochen, vad fan hände? Är du inte klok? Troligen inte, men satan vad bra det känns!"
Jenny & jag. Notera bilden på Syd och Jenny snett ovanför mig.


Peter Gabriel & New Blood Orchestra
Jag var och såg Peter Gabriel på Scandinavium för drygt 20 år sedan när han var runt med turnén kopplad till So. Jag var väldigt inne på allt han gjort och jag älskade det mörka, melankolin, det djupa. Av den anledningen blev konserten i Göteborg en besvikelse. Det var Sledgehammer och Big och Don't Give Up för hela slanten. Bra låtar allihop, men det var ju inte den Gabriel jag hade i huvudet. Så nu var jag lite spänd och förväntansfull på hur detta skulle bli. Små smakprov jag hittat på YouTube lovade gott och när jag slog mig ner i min fåtölj och mörkret sänkte sig över lokalen och mästaren klev in på scen till tonerna av Intruder som första låt, ja då kände jag på mig att detta skulle bli vad jag hoppades. Wallflower, Rythm Of The Heat, In Your Eyes, Darkness, Biko, Blood of Eden... Ja, han hystade in Don't Give Up också, i duett med Ane Brun och Solsbury Hill (som han egentligen inte ville ha med, då den är för "glad" för den stämning han ville förmedla) men hela konserten var precis vad jag ville och återigen satt jag och log, blundade och njöt, sjöng med. Min Peter Gabriel. Min känsla. Jag.

Jag har nu återupplevt konserten i 3D hemma och känslan hänger i. Denna gång var hustrun med och det fanns flera tillfällen under hela resan då jag önskade att den vackraste av hustrur varit med så jag hade fått dela detta på plats med henne, men som hon så klokt påpekade, då hade nog inte upplevelsen blivit densamma. Del av detta var att det var min resa, att jag gjorde den till något som passade mig. Och det stämmer väldigt väl. Jag tänkte på det efter mitt besök på Tate Modern. Jag kunde gå runt i alla salar, stanna där det passade mig, passera förbi det som inte intresserade och utan att någon sa något se filmen om Ai Wei Weis installation med solrosfrön för att sedan hänförd titta på alla miljoners miljoner frön på golvet i turbinhallen. Visst är det trevligt att gå tillsammans med någon, men detta blev så kompromisslöst så det blev befriande på många plan.


Så. London mars 2011 blev en väldigt viktig och nyttig resa för mig. Jag fann sidor hos mig själv som jag trodde försvunnit. Jag tillät mig själv vara jag på ett sätt som det var alldeles för länge sedan sist. Jag retade antagligen gallfeber på många i min omgivning via Facebook under tiden, men när jag kom hem så var allting annorlunda. Jag säger inte att jag förändrades, men jag lämnade saker bakom mig och fann en trygghet som resulterade i att min familj och mina vänner, efter denna resa, har tillgång till en Jochen som de är förtjänta av.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!