Bergmanveckan 2018: 29/6 - Vi käkar sockervadd

Jag skrev det på Instagram och jag upprepar det här; Charlie Chaplin var ett stort geni. Idag såg vi hans film Cirkus som första aktivitet för dagen och vi såg den i Dämba där traditionen bjöd att Bergman alltid visade Chaplin för familjen på sin födelsedag. Det må vara enkla berättelser men de är berättade med sådan värme och kärlek att komiken nästan blir sekundär när "The End"-skylten tonat bort. Humorn är dock inget att bortse från, den är utstuderad i sin enkelhet och framförs med en timing som jag är övertygad om att många komiker idag skulle ge sitt högra ben för att bemästra. Det var bara halvfullt i salongen, Chaplin klockan 10 en fredag morgon på Bergmanveckan verkar inte ha hög prio.

På vägen tillbaka gjorde vi en ny avstickare till ett änge, Klintängarna, som ligger mellan Dämba och kyrkan. Vi ställde bilen och travade ut i spenaten på jakt efter fornlämningar och orkidéer. Vi fann ett röse från 1700 fKr och tog oss via snår och kostigar ner till Limmorträsk som låg strax nedanför. Vi var alldeles ensamma med natur och stillhet. Våra kunskaper från tiden i Fältbiologerna hade bleknat, men en och annan fanerogam kändes igen, om än inga orkidéer denna gång. När vi kom tillbaka till bilen efter halvannan timme plockade vi fram köket och käkade lunch i det fria. Det blåste mer idag än tidigare men en av öns alla vackra stengärdsgårdar gav oss den lä som behövdes.

Tillbaka på Bergmancenter stod en presentation av den nya 100-årsboxen på programmet för mig. En box som skryter med att ha alla de inför jubileet restaurerade kopiorna på dvd och dessutom vara den mest kompletta box som getts ut eftersom Studio S som oberoende kunnat samla ihop massor från olika rättighetsinnehavare. Därtill en hel del nytt extramaterial och trailers mm, men ändå, 3 400:- i shopen på centret då jag redan har merparten? Limiterad upplaga om 2 000 ex men den är på väg, inte Blu-ray och även om presentatör menade att den då skulle blivit ännu dyrare samt hävdade att de som har BD-spelare inte är samma personer som gillar Bergman köper jag inte fullt ut. Cineaster gillar Bergman och jag tror nog de har en spelare, om inte annat så för att kunna spela de hittills enda kvalitetsutgåvorna värda namnet, från Criterion. Han öppnade en box för att visa hur den ser ut och som en fin gest lät han oss alla plocka två diskar var ur den, vi var inte fler i publiken. Jag såg här min chans att äntligen få tag på Beröringen utan att behöva köpa hela boxen men tyvärr satt jag för långt bak i kön, någon hann före mig. Jag fick nöja mig med Scener ur ett äktenskap på två diskar, inte så illa.

Efter ett snabbt besök på Fårömuseet som ligger i samma hus och en dito kaffe var det så dags för "Ingmar Bergman gör en film". Till det yttre är det fem tv-filmer av Vilgot Sjöman som skildrar arbetet med Nattvardsgästerna och det gör de med den äran. De här 2,5 har är dock så mycket mer. I långa intervjusamtal tillåts regissören beskriva fullt ut sin process för att arbeta med manus, skådespelare, sceneri med mera. Nattvardsgästerna är bara modellen det appliceras på, det är inblicken i det breda arbetet som fascinerar mig djupt. Hur han verkar veta precis hur ett samtal ska fortlöpa vad gäller tonfall, pauseringar och blickar. Hur lång en snytning i en näsduk ska vara och på vilket sätt en skådespelare ska ta sig över näsryggen för att uttrycka trötthet. Sen trollar han ihop det i rätt tempo och vinklar vid klippbordet för att stämma med sin vision och när han får det som han vill ha det, då vet vi hur bra det kan bli.

Jag åkte och hämtade Lotti på campingen och vi åkte till Fårö bygdegård för att lyssna på en kammarkonsert med bearbetningar av den operamusik som brasilianaren från invigningen gjort på Sjunde Inseglet. Det var modernt och spännande och lockade tveklöst till funderingar krig hur detta kommer att låta med full orkester, dekor och sångare. Premiär i Stockholm senare i år, ska man kanske pallra sig till huvudstaden?

Det har varit en fullspäckad dag så det har inte varit tid till reflektioner på samma sätt som tidigare, därav den mer sakliga tonen i dagens inlägg. I morgon är det betydligt lugnare så kanske djupa tanken kommer till mig då, i så fall kompletterar jag i morgon, det lovar jag. Nu ska jag försöka sluta oroa mig för att tältpinnarna inte sitter fast nog för att klara vindbyarna som hugger i tält unken och istället slumra in innan Vargtimmen är här.