Bergmanveckan 2018. 25/6 - Vi är igång!

Att sova i tält kräver ett par nätters tillvänjning. Det begränsade utrymmet, hur man vänder sig, att hitta rätt sovställning på ett smalt liggunderlag, den friska luften och inte minst ljuden. Vi skojade när vi skulle lägga oss om att den låga beläggningen på campingen gjorde att vi nog inte behövde de medhavda öronpropparna i natt men då missade vi att ta med i beräkningarna det glada fågelliv som drar igång sisådär 02:15. Inte vad öronen är vana vid direkt. Några enstaka skurar i de arla morgontimmarna tillhör också ljud som kroppen reagerar på, hur mysigt det än är att ligga i ett tält och lyssna på.

Efter gasolkokad gröt och en kopp pulverkaffe startade vi upp vår fulladdade i3s och gled ljudlöst ut mellan de slumrande campinggästerna. Planen var att börja dagen på Bergmancenter, hämta de obligatoriska medlemskorten som behövs under veckan och passa på att ställa lite frågor om veckan och kolla in vad som var på gång på centret för planerings skull. På hemsidan och i programmet stod att under veckan öppnar de 9:30 men på dörren stog det 10:00 så när vi klev innanför dörren satt ett helt gäng i internt möte inför uppstarten. Vi fick hjälp med korten och lite annat men det blev inte riktigt som vi tänkt oss.

Med hjälp av den information vi fått letade vi reda på de olika spelplatserna för veckan, inklusive Bergmans bio vid Dämpa. Vi slogs av bristen på marknadsföring, ingenstans skyltar, banderoller eller beachflaggor som kungjorde att något var på gång. Så befriande och skönt. Kanske var vi bara för tidiga, kanske är det på gång upp när jag skriver detta men överlag känns det hela väldigt anpassat till det isolerade lugn som råder här.

När vi åkte omkring fick jag ett infall. En skylt kändes bekant och jag fick för mig att svänga in. Asfalt blev grus, färist passerades som portaler in i andra världar och inom kort stod får mitt i en väg som hotade att bli en skogsstig och med djupa håligheter så stora att de blev omöjliga att undvika. Vi trotsade hindren och körde längre och längre in i barrskogen och hade just bestämt oss för att hitta en ficka lämplig för att vända tillbaka när det bakom ett krön dök upp. Två stora grindar med likaledes stora skyltar om vaktbolag på. En portklocka och alldeles tydligt inhägnat. Bortom träden syntes konturer av hus i en omisskännlig stil. Jag hade gissat rätt, det här var Bergmans hus.

Huset är inte öppet för allmänheten, det krävs lite speciella omständigheter för att få komma in och titta. Det sägs att Bergman blev så accepterad på Fårö av lokalbefolkningen att när turister frågade folk var Bergmans hus låg pekade alla åt olika håll och aldrig åt rätt. Kanske ska man ge sig på studier och en avhandling för att få se insidan någon gång. Eller så nöjer jag mig så här.

Vi fortsatte att åka runt på ön och utforska stränder och gränder. Stannade till vid Fårö fyr och kände på vattnet, provianterade på den lilla icabutiken, körde långsamt utmed västra stranden och begrundar såväl spillkråka som ekorre. Väl tillbaka på campingen tröck vi i oss en snabb lunch innan det var dags för den officiella starten på Bergmanveckan, invigningen i Fårö kyrka. Kön var lång utanför och väl bänkade i raderna bjöds vi på tal, berättelser och musik. En del av musiken stod Nina Persson för tillsammans med Eric Aalto Beyond. Låt oss säga att vi nöjt oss med Persson. Mer upplyftande var en pianoimprovisation av en brasiliansk tonsättare som redan gjort opera av Viskningar och rop och nu gett sig på Sjunde inseglet. Vi ska lyssna på musik från den senare i veckan men för dagen arrangerade han körsång med oss, sjungandes öppningsreplikerna där vi satt. En mycket märklig och härlig upplevelse.

Körsången gjorde att de drog över tiden med en halvtimma så vi jagade tillbaka till campingen för att se Unga Astrid i Sudersandbion, granne med vårt hem denna vecka. Såväl regissör som skådespelare var på plats för en q&a efteråt och sånt ger alltid extra djup till upplevelsen. Vi hamnade bredvid en av dem som driver Söndag med Bergman på Hagabion i Göteborg och han var dessutom statist i filmen så vi höll utkik efter honom. Efteråt pratade vi om det och det visade sig att han känt igen Lotti från Amatörer men inte kunnat placera henne. Och vi som trodde vi blivit profiler på Hagabion.

Filmen om Astrid är en biopic samtidigt som den lyckas berätta trovärdigt om en tid då det mesta var jobbigare än idag. Den berättar också inte minst om ett kvinnoöde ifrån kvinnans perspektiv och ett stycke viktig historia som gör den starkt sevärd. Kanske lite lång, kanske några onödiga digitala hjälpmedel och varför bara mor och far i Astrids familj var de enda som talade småländska får man nog bortse från.

Biografen är inredd i en lada. Stolarna är ostoppade. Golvet lutar minimalt. Tre stora flugor ockuperade duken större delen av filmen. Deras kompisar sökte hemvist på projektorns lins. Kanterna runt duken var skev och vinda. Jag kunde inte bett om en bättre bioupplevelse på min första kväll denna vecka.