Bergmanveckan 2018: 27/6 - Vi raukade visst turista lite också.

När vi skulle boka boende för den här veckan var mycket redan fullt. Det som inte var det var orimligt dyrt. På campingar var stugor fyllda och vi ser det där vi bor, gott om folk i såväl hyddor som på platser för husvagn och husbil. Tältdelen är betydligt glesare belagd. På den del vi står är vi ännu helt ensamma och på övriga plättar är tyghusen glest utställda. Förvånansvärt många har stora apparater till boenden och reser på detta sätt med riktigt små barn, något som bara är att beundra. Jag trodde faktiskt att barnfamiljer idag var mer bekväma av sig, känns skönt att jag hade fel, även om en tältduk inte ger speciellt bra ljudisolering mot stoj och glam.

Efter gårdagens rivstart skulle dagens program bli lite lugnare. Klockan 13 var det "Larmar och gör sig till" på Bergmancenter, en tv-film med bland andra Börje Ahlstedt om en ingenjör med svaga nerver som försöker sig på att bli först i världen med någon sorts variant på ljudfilm. Det går inte som han vill och med ett ekivokt clownspöke i hasorna går det sakta men säkert mot undergång. Den börjar som högtravande tv-teater men tar sig efter någon halvtimme och blir riktigt intressant mot slutet. Tyvärr är biografen på centret inte så bra. Bilden hamnar långt ner på duken så att trots sluttande golv riskerar personer framför att skymma. Projektorn skulle nog må bra av utbyte också då skärpan även på Nyreröds premiär igår var undermålig. Jag har inte sett "Larmar" tidigare så jag vet inte hur ljuset ska vara i den men jag har svårt att tro att Bergman tänkt att ljus och kontrast ska vara så lågt så att det tar en stund innan man ser att det är Lena Endre och Pernilla August i rollerna.

Innan denna föreställning gick av stapeln hade vi en förmiddag till förfogande och skam vore väl om vi hade åkt från Fårö utan att ha sett några raukar. Vi packade vatten i bilen och gav oss iväg till Langhammars där de största står i ensamt majestät. Vi var ensamma och det dröjde inte länge förrän fantasin skenade iväg och man såg allehanda skepnader i kalkkonturerna. Ett par snokar simmade i det grunda vattnet och fångade fisk och tärnorna tyckte vi stundom var lite för nära deras bo. Jag såg en rauk känd från en ikonisk bild på Bergman och jag kunde inte låta bli utan bad Lotti försöka återskapa bilden med mig i förgrunden. Som sagt, den fysiska närvaron betyder mycket för mig. Här har han gått, här har han grubblat, här har han inspirerats. 

Det är lätt att bli eftertänksam i denna miljö. Bara tanken på hur det sett ut innan tid, vind och vatten format dessa pelare svindlar lite och innan man vet ordet av står man där still och känner in någon sorts själ i dessa tysta, buttra giganter. Känner de att jag går här? Vad ser de bortom horisonten? Har de gett tillstånd till fliknävan som slagit rot i skrevan? Längtar de efter den brinnande solnedgången?

Vi passerade Helgumannens fiskeläge och njöt doften av nytjärade båtar innan vi gjorde ett par stopp på Digerhuvud, åter igen i stort sett ensamma med de talande stenstoderna. Vi svängde om Gamle Hamn och lät oss förföras av rauken Hunden som stod så lydigt i vattnet och lät sig fotograferas. Solen sken och det var helt enkelt en kanonbra semesterdag. Klockan blev 12:30 och vi körde mot Bergmancenter där jag stängde in mig i mörkret medan Lotti promenerade norröver mot Fårö bygdegård.

Efter bion följde jag efter henne och vi tog en macklunch mot den soliga väggen till bygdegården innan vi gick in i densamma för att vara med på liveinspelning av Bergmanpodden i P1. I foajén kom en kvinna fram till mig och frågade om jag kände igen henne. Det gjorde jag ju men vem var hon? Hon lät mig hållas ett tag innan hon avslöjade sig, en skolkamrat från Herrljunga, 35 år tillbaka i tiden. Världen är som bekant liten men jag kan tänka mig mån andra jag förr hade gissat skulle åka på bergmanveckan än just hon. Där ser man, den gode Ingmar slår in sina klor med stor diversitet, det är väl däri en del av hemligheten ligger.

Livepoden var kul att vara med på, många intressanta samtal. På väg ut stod en man och sålde böcker ur bakluckan på sin bil. Det visade sig att Jan Winter, sonen till Dieter som tillbringade tid i familjen Bergman som del av ett utbytesprogram med Tyskland. Han deltog i dokumentären Ett år, ett liv och ville givetvis passa på att kränga några under veckan. Jag vill ju alltid stötta tryckerinäringen så jag köpte ett ex som han signerade med personlig hälsning.

Vi kom tillbaka till campingen ungefär samtidigt som Sverige gjorde 1-0 mot Mexiko men brydd oss föga. Med handduken över axeln och boken under armen gick vi istället över dynerna ner till stranden. Efter ett uppfriskande dopp i den svala Östersjön låg vi sedan länge i den varma eftermiddagssolen och lät dagen sjunka in. Vi pallrade oss upp och tillredde den campingklassiker som är pulvermos och ravioli och lät oss väl smaka. Med en 15-årig Laphroaig satt vi sedan bara och mådde över vår fina semester. Bra väder, upplevelser på bred front och en ständigt närvarande regissör som huvudperson. I morgon är det torsdag och snart har redan halva veckan passerat. Vi har mycket kvar att vara med om men jösses vad tiden går fort när man mår bra.