Fas IV
Dagen har kommit. Det är dags för nästa steg i livet. Är jag redo för nya utmaningar? Nya roller att inta, nya jaktmarker, nya perceptioner. Samtidigt, så mycket bekant, så vältrampat, så välkänt.
Vår yngste son flyttar hemifrån. Studier tar vid i Lund, han ska bli civilingenjör i Bioteknik och fem års hårt arbete väntar på honom. Kvar i 170 kvm gammelkåk i Lilla Edet blir vi, föräldrarna. Han kommer givetvis, likt sin lika hårt studerande son i Luleå, att under studieåren komma hem under sommar- och juluppehåll, men det formella steget mot självständighet är taget. I och med det är denna viktiga del av livet avklarad och en ny lika viktig tar vid. Det är med förhoppningar, glädje och nyfikenhet jag kurar bakom ytterdörren och släpper in detta nya liv och likt med en ny bekant känner mig för med avsikt att få reda på vad som gäller nu.
Jag tar ett steg tillbaka och betraktar vad vi åstadkommit. Under 23 år har vi styrt våra tre barn i de riktningar vi tyckt varit de rätta, förmedlat kunskap vi ansett vara viktig att ha med sig och velat förmedla de kunskaper och erfarenheter om livet som vi samlat på oss med åren. Det har långt ifrån alltid varit vare sig enkelt eller roligt. Svart har inte alltid haft den färgen och mer än en gång har man fått erkänna för sig själv att man inte har en aning om vad som är den bästa lösningen på just den situationen som dök upp eller den fråga som ställts ifrån baksätet på väg hem en eftermiddag i oktober. Just ödmjukheten inför sina egna tillkortakommanden har varit svår för mig att hantera, då det ju inneburit ett blottande kring svaghet och brist på kunnande, kanske på grund av en rädsla för att styra fel. Det är ju också på det viset att vi inte kunnat applicera samma recept på alla tre skapelser. Det som fungerat bra på en av dem har mött motstånd hos en annan. Långt ifrån alltid har omedelbar förståelse eller acceptans uppnåtts, men med tiden har man sett spår av ens egna värderingar och ideal i det som blivit enskilda och egensinniga liv, som små skott på en yttre gren i lövverket. Ord och metaforer, Jochen. Jösses vad skitnödigt...
Jag sticker inte under stol med att vi är stolta över vad vi presterat, vad vi lämnar ifrån oss. Vi har tre fantastiska ungar som sköter sig på alla plan, som överträffar sina föräldrar i vad de lyckas prestera och som i många, många fall är klokare än vad vi någonsin varit i närheten av. Vi kan alltså i det där klivet tillbaka med gott samvete nicka och le och känna oss nöjda. Det här blev bra, vi kunde inte gjort det bättre och det kommer bli kanonbra det här. Vi har gjort vårt och levererar högsta tänkbara kvalitet ut i samhället. Gott så.
Vardagen blir nu en annan. Från att ha behövt synka liv och kalendrar med en tredje part (för låt oss vara ärliga, de senaste åren har det inte varit en barnfamilj som bott här utan tre vuxna som delat boende) är vi nu två som ska dela all tid med varandra. Det låter skönt och ljuvligt, men jag tror inte att det går av sig självt, jag tror man behöver förhålla sig till det och inte bara låta det vara. Jag tror det finns en fara i att behålla kvar sina roller som de varit eftersom dessa roller varit som de varit då det funnits andra personer där som tagit upp plats och som man förhållit sig till. Nu är de inte där längre på samma sätt och om du inte uppmärksammar det så kommer där bli kvar tomrum, håligheter, ingenmansland som innebär risk att falla ner i. Samtidigt, missförstå mig inte nu, tror jag det kan vara lite riskfyllt att se den här situationen som en möjlighet att "äntligen" få förverkliga sig själv, att göra det man längtat efter att ha tid att göra, men försakat då annat varit viktigare. Om man har det för ögonen och samtidigt blundar för att man nu, mer än någonsin, behöver varandra för att kunna gå vidare, då tror jag att man bara gräver de där håligheterna än djupare och släcker lamporna i än fler rum i huset. Förstår du vad jag menar?
Mer än en gång har jag fått frågan om det ska bli skönt nu när den siste lämnar boet. Ja, det ska det, men jag har inte längtat efter att bli av med honom. Jag har inte räknat dagarna och knutit näven i fickan var dag jag mött honom i dörren. Tvärtom, det kommer bli tomt. Jättetomt. Han har de senaste åren fått bära hela "närvaron av barnen" på sina axlar, något han säkert känt av då och då. Jag kommer sakna honom precis som jag saknar de andra två, våra diskussioner, våra skratt, våra bråk, våra planer. Men det är skönt att han flyttar eftersom det är det naturliga, det är så det ska vara. Det är skönt att det går bra för dem alla tre, skönt att de alla skapat en situation kring sig själva som möjliggjort frigörelsen, självständigheten. Det är så här det ska vara, det är detta som skall ske och att se det gå i lås, att se det hända, det är skönt.
Idag har vi packat kärran och kört honom till Lund. Vi har hjälpt honom bära och packa, vi har tipsat och föreslagit. I skrivande stund är han med sin mor på ICA och handlar för att fylla upp hans hyllor i kyl och frys, ett sista bidrag innan vi lämnar honom i hans studentrum och åker hem till Lilla Edet. Till huset där vi bor nu. Vi. Paret som uppfostrat tre fantastiska barn och sänt dem ut i världen. Vi har gjort det. Vi.
Vår yngste son flyttar hemifrån. Studier tar vid i Lund, han ska bli civilingenjör i Bioteknik och fem års hårt arbete väntar på honom. Kvar i 170 kvm gammelkåk i Lilla Edet blir vi, föräldrarna. Han kommer givetvis, likt sin lika hårt studerande son i Luleå, att under studieåren komma hem under sommar- och juluppehåll, men det formella steget mot självständighet är taget. I och med det är denna viktiga del av livet avklarad och en ny lika viktig tar vid. Det är med förhoppningar, glädje och nyfikenhet jag kurar bakom ytterdörren och släpper in detta nya liv och likt med en ny bekant känner mig för med avsikt att få reda på vad som gäller nu.
Jag tar ett steg tillbaka och betraktar vad vi åstadkommit. Under 23 år har vi styrt våra tre barn i de riktningar vi tyckt varit de rätta, förmedlat kunskap vi ansett vara viktig att ha med sig och velat förmedla de kunskaper och erfarenheter om livet som vi samlat på oss med åren. Det har långt ifrån alltid varit vare sig enkelt eller roligt. Svart har inte alltid haft den färgen och mer än en gång har man fått erkänna för sig själv att man inte har en aning om vad som är den bästa lösningen på just den situationen som dök upp eller den fråga som ställts ifrån baksätet på väg hem en eftermiddag i oktober. Just ödmjukheten inför sina egna tillkortakommanden har varit svår för mig att hantera, då det ju inneburit ett blottande kring svaghet och brist på kunnande, kanske på grund av en rädsla för att styra fel. Det är ju också på det viset att vi inte kunnat applicera samma recept på alla tre skapelser. Det som fungerat bra på en av dem har mött motstånd hos en annan. Långt ifrån alltid har omedelbar förståelse eller acceptans uppnåtts, men med tiden har man sett spår av ens egna värderingar och ideal i det som blivit enskilda och egensinniga liv, som små skott på en yttre gren i lövverket. Ord och metaforer, Jochen. Jösses vad skitnödigt...
Jag sticker inte under stol med att vi är stolta över vad vi presterat, vad vi lämnar ifrån oss. Vi har tre fantastiska ungar som sköter sig på alla plan, som överträffar sina föräldrar i vad de lyckas prestera och som i många, många fall är klokare än vad vi någonsin varit i närheten av. Vi kan alltså i det där klivet tillbaka med gott samvete nicka och le och känna oss nöjda. Det här blev bra, vi kunde inte gjort det bättre och det kommer bli kanonbra det här. Vi har gjort vårt och levererar högsta tänkbara kvalitet ut i samhället. Gott så.
Vardagen blir nu en annan. Från att ha behövt synka liv och kalendrar med en tredje part (för låt oss vara ärliga, de senaste åren har det inte varit en barnfamilj som bott här utan tre vuxna som delat boende) är vi nu två som ska dela all tid med varandra. Det låter skönt och ljuvligt, men jag tror inte att det går av sig självt, jag tror man behöver förhålla sig till det och inte bara låta det vara. Jag tror det finns en fara i att behålla kvar sina roller som de varit eftersom dessa roller varit som de varit då det funnits andra personer där som tagit upp plats och som man förhållit sig till. Nu är de inte där längre på samma sätt och om du inte uppmärksammar det så kommer där bli kvar tomrum, håligheter, ingenmansland som innebär risk att falla ner i. Samtidigt, missförstå mig inte nu, tror jag det kan vara lite riskfyllt att se den här situationen som en möjlighet att "äntligen" få förverkliga sig själv, att göra det man längtat efter att ha tid att göra, men försakat då annat varit viktigare. Om man har det för ögonen och samtidigt blundar för att man nu, mer än någonsin, behöver varandra för att kunna gå vidare, då tror jag att man bara gräver de där håligheterna än djupare och släcker lamporna i än fler rum i huset. Förstår du vad jag menar?
Mer än en gång har jag fått frågan om det ska bli skönt nu när den siste lämnar boet. Ja, det ska det, men jag har inte längtat efter att bli av med honom. Jag har inte räknat dagarna och knutit näven i fickan var dag jag mött honom i dörren. Tvärtom, det kommer bli tomt. Jättetomt. Han har de senaste åren fått bära hela "närvaron av barnen" på sina axlar, något han säkert känt av då och då. Jag kommer sakna honom precis som jag saknar de andra två, våra diskussioner, våra skratt, våra bråk, våra planer. Men det är skönt att han flyttar eftersom det är det naturliga, det är så det ska vara. Det är skönt att det går bra för dem alla tre, skönt att de alla skapat en situation kring sig själva som möjliggjort frigörelsen, självständigheten. Det är så här det ska vara, det är detta som skall ske och att se det gå i lås, att se det hända, det är skönt.
