Cinque Terre 2014, dag 4: Grädde på moset

Det CT kanske är mest känt för är de vandringsleder som går kors och tvärs i det Liguriska landskapet. En del av dem urgamla mulåsneleder, andra naturliga kopplingar mellan de fem byarna. Att vandra i CT är något man gör. Svårighetsgraden på de olika lederna varierar från promenad till avancerad, "esperti". Vi är ju inga duvungar, så vi hade väl tänkt blanda och ge lite, beroende på dagsform. Det var svårt att i förväg bestämma vad vi skulle göra när, kartorna på nätet är inte helt detaljerade och dessutom, det är en sak att se en höjdkurva på pränt, en helt annan att se skillnaderna i verkliga livet.

Den kanske mest kända leden går mellan Riomaggiore, där vi bor, och Corniglia (med Manarola som by däremellan) och kallas för Via d'amore. Den löper utmed kustlinjen och ska vara väldigt fin, men den är ingen direkt utmaning. Det är i princip en stenlagd trottoar, med räcke och allt. Sträckan är 1,1 + 2,9 km och avverkas enligt guidekartan på ungefär 90 minuter. Nu är det bara det att denna sträcka är stängd och har varit så sedan 2012, då ett stenras inträffade. Detta visste vi, man är ju lite påläst ändå så man har ett hum om sitt resmål. Så icke de båda sällskapen före oss i kön till turistbyrån. Den första, en brittisk dam, verkade helt tagen på sängen och luften gick tydligt ur henne. Hon blev dock så småningom övertygad om att det dels finns andra leder, dels finns annat att sysselsätta sig med här. Den andra, en fransk familj med tre barn, blev också lite konfunderade och hörde sig för om alternativa stigar till Manarola och fick veta att det var inget för barn. Vi var, som sagt, förberedda på detta. Våra hotellvärdar hade pekat ut den led som gällde om man ville gå till närmsta byn, Manarola, och att den gick brant uppför mellan vinodlingarna kunde vem som helst se.

Området är en nationalpark, med på UNESCOs Världsarvslista. Stigar och leder underhålls av en myndighet och det är givetvis inte gratis. Det är dock nödvändigt för att upprätthålla turismen i området, något som gör att de trots den ansträngda ekonomin i landet klarar sig väl enligt våra hotellkompisar. Jag hoppas Jag betalar rejält med turistskatt på allt jag köper här så jag bidrar till att bibehålla det. En del sker genom att du behöver ha ett CT-kort som ger dig "rätt" att vandra på lederna. Det är ingen biljettkontroll eller vändkors, och än har vi inte stött på någon kontrollant bland oliv- och fikonträden, men det kostar hur som helst. Smartast är att köpa ett kort som är kombinerat med en tågbiljett, det går nämligen tåg mellan byarna flera gånger om dagen och på så sätt kan man gå till en by och ta tåget hem, eller vice versa. Vi visste vad vi ville ha, två stycken tvådagars sådana kort och det verkade slå an något hos den lilla korta italienska dam som förestod turistinformationen denna morgon. Hon blev så hjälpsam så hon inte visste till sig. Vi fick en karta, lite instruktioner och info om att kortet även gav oss tillgång till en wi-fi-hotspot på stationsområdena i CT. Hon bad oss bara komma ihåg att stämpla kortet en gång före användning. Även detta hade vi ju läst oss till innan. Vi tackade, betalade 46€ och gick ut. På väg mot stationen kom hon utspringande efter oss och ville påminna igen om stämplingen och wi-fi, inte på ett påträngande sätt, det var tydligt att hon var mån om att vi hade förstått. Man måste faktiskt beundra folk som så går in för sitt jobb.


Vi skulle alltså gå till Manarola, på en stig som ansågs vara svår. Vi såg branten, men avskräcktes inte. Enligt kartan var det 1 km och skulle ta en timme. Vi fnös. Efter 1:10 var vi framme på gatorna i den lilla staden, drypande av svett. Det ska sägas att vi är djupt skeptiska till dessa avståndsangivelser. Vi vet hur lång en kilometer är och att det skulle ta en timma att gå det är orimligt. Ja, vi pausade och ja, det gick långsamt såväl uppför som nerför, men ändå? Kan de ha mätt fågelvägen? Höjdskillnaden på denna sträcka är 232m på en kilometer och jag kan säga att varenda meter kändes. När vi kommer hem är det jag som börjar träna ben, det här är ju löjligt, det fanns ingen kraft. Stigen gick spikrakt uppåt, stenar utgjorde trappsteg eller liknande, inte sällan med rejäl (och varierande) steghöjd. Det brände i låren och solen stekte. Prognosen hade talat om 25 grader idag, men jag tror vi passerade 30. Men när man väl kämpat sig upp för branten belönades man med utsikter som ur en fotobok...




Människans förmåga att glömma strapatser och jobbigheter är fascinerande men säkert en viktig del i vår överlevnadsinstinkt. Det tog inte många steg på Manarolas gator förrän flåsandet, mjölksyran, smärtan och hjärtklappningen i uppförsbranterna var glömt och man leende insöp den härliga atmosfären bara några trånga gränder i en italiensk kuststad kan förmedla. Hade vi inte fungerat så hade mänskligheten aldrig spridit ut sig över jorden och som Lotti påpekade, slutat föda barn. På ett litet soldränkt torg var det lite marknad, eller - några stånd med lite krimskrams som man ser här och var över världen, men vi såg oss omkring och Lotti hittade en fin liten klänning som hon slog till på. Den korta skrynkliga tanten i svart klänning som sålde den tömde hela sitt förråd av superlativ över hur fin den skulle vara på Lotti, så vi tvekade inte en sekund. Vi tog oss ner till hamnen där klippor format en naturlig lagun att bada i, mitt i stan liksom. Lite udda fåglar i våra kängor, ryggsäckar, stavar med mera var vi nog där vi klev över solbrända smärta italienskor och välsvarvade sexpack i speedos som låg på båtrampen och solade. Efter lite meck tog vi oss ut på piren, bytte om och hoppade i. Jösses vad skönt. Kristallklart och så där lagom svalkande var det medicin för själen. Vi plaskade runt en stund, simmade runt klipporna en och en så den andre kunde hålla koll på packningen (som om man hade kunnat göra något ifall någon ryckt ryggsäcken och sprungit där man låg i vattnet).


När vi var klara tog vi på oss våra lätt svettfuktiga kläder igen och letade upp en bar där vi tryckte i oss energi i form av en stor öl, en milkshake och var sin smörgås. Ett par svenska brudar, iklädda neonsneakers, bikini och korta tights satte sig bredvid och drack kaffe och rökte. De hade gått samma sträcka som vi, men tydligen med helt annan förberedelse. Det hade ju gått bra, men det är lite roligt att se skillnaden på inställning till aktiviteten. Vi funderade på fortsättningen på dagen. Skulle vi ge oss på att gå till nästa by också? Det var längre, säkert tre gånger så långt, och vi behövde över en topp till, men en höjdkurva visade på lite flackare när man väl kommit över den. Det var svårt att se hur långt det var då denna etapp innebar att man gick deletapper av andra, längre leder och som sagt, helt detaljerade är inte kartorna. Som tidigare påpekats glömmer människan snabbt, så vi packade ihop och gav oss av, fulla av upptäckarlusta. Det dröjde inte länge förrän Lotti fick vänta på en vilt flåsande 48-åring med ansenlig övervikt igen. Men det gjorde hon så gärna.

Det är som ni förstår mer eller mindre omöjligt att beskriva i ord eller i bild exakt hur dessa leder ser ut. De går upp på bergsluttningarnas sidor, sneddar över vinodlingar, balanserar på kanten ut mot Medelhavet, svänger in under träd i skogsraviner, skruvar sig uppför i steniga partier, kastar sig nedför i branta trappavsnitt, segar sig uppför i breda stenlagda motlut. Hela tiden med en fantastisk utsikt och vyer som inte inbjuder till annat än pauser, intryck och massor av fotografier. Jag har tagit mängder med systemkameran så jag glömmer lite att ta med mobilen, men här är några jag tagit för bloggen och som kanske ger en liten bild av vad vi upplevt:





Det tog 2,5 timma till Corniglia. Den första delen var mördande uppför, mot en stad som inte hör till de fem CT-byarna, Volastra. I den gick damerna i trädgården och såg om sina tomater medans en äldre herre satt i skuggan utanför kyrkan på en bänk och sov. Han tittade upp när vi kom förbi, tänkte nog ett och annat om tokiga turister som gav sig ut på varmaste delen av dagen, och somnade om. Somliga har bättre koll på det här med livet än andra, högst troligt. Efter Volastra blev vandringen lättare och vyerna om möjligt än mer spektakulära. Att nypa till sig en solvarm vindruva när man passerade en ranka kändes som en ynnest. De var inte riktigt mogna, men tillräckligt. Det finns ett 20-tal vinproducenter i området och med tanke på hur dessa gårdar ligger är det ju ingen storproduktion vi talar om direkt. Det mesta görs manuellt än idag, det enda maskineri de har är en schweizisk "monorail" som vi stötte på här och var och som vi tror används för att frakta skördade druvor helt enkelt. Vi måste testa det lokala vinet någon kväll, tveklöst.

Jag tror aldrig någonsin jag varit så svettig som jag blev idag. Min merinoull-t-shirt var bokstavligt talat genomblöt, det fanns inte en torr fläck på den. Samma sak med underkläder och till och med shortsen, ett par stadiga Fjällrävenbyxor, var fuktiga rakt igenom, inklusive tygbältet. Armarna glänste av svett och mot slutet av nedfärden mot Corniglia, en brant del som verkligen krävde tungan i rätt mun för att inte göra sig illa, var kepsen så genomsvettig att det började droppa från skärmen. Samtidigt var det en skön värme. Man var liksom inte varm på samma sätt som efter en löprunda eller ett gympass, man var på något sätt varm i hela kroppen, en värme som genomsyrade hela ens tillvaro. Svårt att förklara, men så var det.

I Corniglia, den ende av byarna som saknar hamn, då den ligger uppe på en klippa, var det liv och kolifejs. Mycket folk på de små gatorna och i butiker, så vi slog oss ner under parasollerna på piazzan och beställde in öl och milkshake igen. Ni som dricker öl vet precis hur jag kände mig när jag druckit de där tre första klunkarna och ställde ifrån mig glaset ovan på bilden. Den där känslan av att det finns en plats i kroppen avsedd just för öl och hur den uppfylls och följs av fullständig tillfredsställelse. Efter strapatsen i bergen var detta vad vi behövde. Vi satt en bra stund och bara njöt och kände oss duktiga innan vi lämnade två fuktiga stolsitsar efter oss och såg oss om i staden vidare. Vi samlar ju på kylskåpsmagneter på våra resor och i en butik fann vi vad vi sökte. Vi gick in och den lille mannen som hade butiken sålde även miniatyrgitarrer som replikor av kända gitarristers. Vi tittade på dem och han började genast prata om att det var en kompis till honom i Milano som gjorde dem. Han hade bilder på diverse gitarrhjältar, och visade stolt upp dem samtidigt som han förklarade sin kärlek till Eric Clapton. Han var den ende, han var guden, det största geniet. Man kunde slänga vad som helst efter honom, Clapton var störst, no matter what. Jag frågade honom om han sett honom live någon gång? Jo, sa han, men bara ihop med Cream... Jaha, där ser man. "Bara". Vi betalade och gick. Gubbjävel.

Det började bli dags för hemfärd. Vi tog oss först ut på en terass och tittade på utsikten över havet och gick sedan mot stationen då vi tänkte ta tåget hem. Vår plan att först ta ett bad kom på skam då stranden vi hittade var så svårtillgänglig att vi helt enkelt inte trodde våra ben skulle orka ta oss tillbaka efter doppet. Den stora stranden låg nedanför den avstängda delen av vandringsleden och det var lite tråkigt att se hur det som troligen varit lite byschor för kommers i anslutning till det nu låg i ruiner. Man kan bara hoppas att de fixar detta inom kort. Att klättra på stege eller utmed murväggar tilltalade oss inte så vi trängde istället ihop oss med bland annat ett gäng högljutt störiga amerikanska ungdomar på tåget och tog oss de två stationerna tillbaka till Riomaggiore.

Nu var vi trötta. Vi sa inte mycket. Värmen i kroppen tog på oss och vi gick ner till samma strand som igår för ett svalkande bad. Det var mycket mer folk och vattnet var livligt så det var med krumma ben på stenstranden vi stapplade ut i vattnet. Det finns ju inget sätt att göra det snyggt, så det var bara att glömma. Vattnet var säkert inte så svalt som det kändes mot våra kroppar, men det kändes skönt och vi konstaterade att vi haft en kanondag, precis som vi väntat oss och hoppats. Vi hade givetvis redan glömt det jobbiga. Vi bytte om på vårt rum och gick till Trattoria la Laterna för att äta. Ansjovis och musslor blev dagens val men inom kort grusade sig våra ögon så till den grad att det fick bli sängen. Klockan hade blivit nästan midnatt innan vi stängde fönsterluckorna denna vår första dag i Cinque Terre, och det var med denna känsla vi gled in i sömn till ljudet av vågorna utanför:

Kommentarer

  1. My spouse and I stumbled over here by a different web page
    and thought I might as well check things out. I like
    what I see so now i'm following you. Look forward to going over your web
    page repeatedly.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat