Cinque Terre 2014, dag 7: Where is the fish?

Idag fick så väderapparna lite rätt. De spådde regn i varierande omfattning, och det kom en skur under någon timma mitt på dagen, inte mer. Det har varit mulet och lite blåsigt hela dagen, men aldrig kallt. Idag skulle varenda skrymsle i Riomaggiore utforskas, helst inklusive ett besök på stranden, men det där sista kändes väldigt osäkert. Vi började trampa runt i staden direkt efter frukost och konstaterade att vi var glada att det inte var idag vi skulle vandra i bergen. Det var en tung, varm luft med väldigt hög luftfuktighet, det hade varit riktigt tufft. Det visade sig också att båttrafiken var inställd idag på grund av hög sjö, vilken tur att vi gjorde vår båttur igår då! Vi tyckte visserligen inte att det gick så höga vågor, men ingen av oss har skepparexamen, så vi litar på dem som bestämmer.

 

Staden är som ni förstått ett myller av prång och passager och när man gått igenom ett uppenbarar sig genast en ny. Vi tog oss runt till den delen av staden som ligger vid stationen och tittade till den stängda grinden till Via dell Amore. Åter igen såg vi folk som verkade bli förvånade och besvikna över att det var stängt. Kommer man verkligen så oförberedd på en resa? Man häpnar. När vi kom till stationen hade precis ett tåg kommit in norrifrån och folk vällde ut så vi satte oss på en bänk för att låta dem passera. Rätt som det var fick vi syn på en tjej, kanske12-13 år, som stod på en annan bänk, i mitten av det lilla torget. Hon stod där och tittade och ju längre tiden gick, desto mer förtvivlad såg hon ut. Till slut kom gråten och det var ganska uppenbart att hon tappat bort sina föräldrar. Vilken mardröm. Andra människor såg samma sak och flera kom fram till henne och tog hand om henne, vi och andra gick runt och letade efter några som kunde se ut att leta efter henne, men såg inget. Av samtalen med flickan verkade det som att resten av hennes familj var på tåget som precis lämnat stationen. Tänk er känslan hos föräldrarna när de märker att tåget går och inte alla är med... När en dam från turistinformationen tagit hand om tjejen och hon fick följa med henne kändes vi oss lite lugnare, vi förutsätter att det löste sig.

 

 

 

 

För att göra oss förtjänta av en lunch full av energi gav vi oss upp på de högre belägna gatorna i byn. Där fanns Johannes Döpares kyrka, en restaurang vi hört om men vars meny inte imponerade, fina vyer över byn, trädgårdar med citron- och fikonträd, katter helt ointresserade av att hälsa, tokiga tyskar som trodde de kunde köra in i en bilfri by och en befästning, en borg, som likt den i Vernazza en gång i tiden varit för att skydda stan mot pirater. Det var på 1100-talet som de kom från Nordafrika, när havet var lugnt, och våldtog kvinnorna och plundrade byn på värdesaker. Platsen har också varit värd för såväl kyrkogård som vinplantage, oklart i vilken ordning och om det var för eller efter piraterna. När vi stod däruppe och fotograferade kom det lite regnstänk så vi tog skydd under ett partytältstak, och inom kort var det hällregn som gällde, kombinerat med kraftiga västliga vindar. Vi stod där tillsammans med ett gäng andra turister, men när det bedarrat till ett duggregn gav vi oss därifrån, man är ju Viking.

 

Vi tog oss till vårt hotell för att hämta regnjackorna. Vår värd var på kontoret och påpekade urskuldande att det verkligen inte brukar regna här i augusti, men vi försäkrade honom att vi inte klandrade honom personligen. Hade inte hans mamma ringt för tredje gången hade han nog ursäktat sig ännu. Med regnjackor på gav vi oss ut och givetvis dröjde det inte länge förrän regnet upphörde. Det är ok, Riomaggiore, vi bjuder på den. Vi hade blivit hungriga, så vi gav oss på en pappstrut med friterade havsvarelser. Det och ansjovis i likadan strut är typiska för området och även om vi kanske inte håller med Tripadvisor att detta hål i väggen är bästa matstället i stan, och trots att det är en given turistfälla, så var vi givetvis tvungna att testa. Det var verkligen jättegott. Salt, men gott.

 

 

 

Förutom vår kylskåpsmagnet ville vi ha med oss något kulinariskt minne hem. Butikerna som sålde "lokala" flaskor och specerier gick tretton på dussinet och ju fler vi tittade in i desto mer vilsna blev vi. Tills vi hittade en liten butik med en herre som visste att ta hand om sina kunder. Jag började titta på en flaska med det speciella dessertvin som görs här, på torkade druvor. Han började berätta om det, hur det görs, hur det ska drickas, vad som är så speciellt. Vidare började vi prata om viner och han berättade om den lokala traditionen och rekommenderade ett vin som görs av tre herrar som tagit upp sin farfars gamla gård och traditioner och för namnet vidare. De gör det på sin fritid, en av dem jobbar på stationen på dagtid, och de producerar ca 4000 flaskor om året, men mer lokalt än så går inte att få. Vi fick förklarat var vingården ligger och vi måste ha passerat den på vår första vandring här. En sådan flaska fick det bli. Därtill lite olivolja, grappa, ett dessertvin och lite annat och både han och vi var nöjda när vi gick därifrån. En man som älskade sitt jobb och sin bygd och som vet hur han gör för att få försäljning. Måhända var en del av det han berättade friserat för att passa den romantiska bild jag som turist vill höra, men som jag sagt förut, kan jag bidra ekonomiskt till regionen gör jag det gärna.

 

Vår upptäckarlusta var inte slut ännu och på regnvåta gator fortsatte vi. Måhända tröttnar ni på bilderna, men det går inte att bli mätt på det i verkligheten, tro mig. Vi avslutade det hela med att gå ner till stranden. Havet var upprört, antagligen för att vi ska åka hem i morgon och vågorna gick höga med trollbindande kaskader mot klippor och över vågbrytare som följd, ackompanjerat av undersköna färgnyanser i vattnet. Lotti stod länge med fötterna i vattenbrynet och jag satt bara och såg på, förhäxad av all skönhet framför mig.

 

 

 

 

Nej, vi vill inte åka hem, men det är ju ofrånkomligt. Vi packade väskorna ikväll så gott vi kunde, gick iväg till samma ställe som i förrgår och åt en pizza samt kostade på oss dessert även idag. (givetvis även grappa, jag är väl inget djur?) En sista promenad ner till hamnen, solen hade precis gått ner över horisonten och bara några ensamma eldröda stråk dröjde sig kvar västerut. Klipporna var fulla av folk som bara satt och såg på skådespelet som bjöds på av havet och vinden. Den ljumma kvällen bjöd till förlängning, men vi har många mil som ska avverkas i morgon och ett hem som väntar. Vi skypeade med våra söner en stund före maten. Den store åker tillbaka till Luleå för sina studier i morgon och den lille lämnar hemmet nästa vecka för att påbörja fem års studier i Lund. Vi står på tröskeln inför något nytt och dessa dagar i Cinque Terre har varit den bästa uppladdning vi hade kunnat få.

 

Skickat via Blogsy