Cinque Terre 2014, dag 6: We're on a boat!

Idag var det lite nervöst, de väderappar vi kollat talade om åska och risk för regn från morgontimmar till tidig kväll. Då vi planerat att denna dag ta båten från Riomaggiore till Monterosso och utforska den staden samt få oss lite strandtid kändes det lite illa tajmat. Första båten skulle gå 9:20 så vi ställde klockan på 7:45, då biljett var tvungen att köpas innan och man vill ju inte stressa på semestern. 7:46 öppnade vi fönsterluckorna och körde ut huvudet. Det var fortfarande varmt, men över Medelhavet låg moln av olika grå nyanser och lurade. Gatorna var dock torra så det verkade som om regnet i alla fall hade blivit försenat. Vi klädde oss och började förbereda vår Double Chocolat Breakfast när vi plötsligt hörde ett oroväckande smatter utifrån. Som två gökar i samma ur tittade vi ut. Lättade kunde vi konstatera att vinden hade tagit i och det var de trekantiga vimplar som,är spända över marinan som fladdrade och åstadkom det regnliknande ljudet. Vi slängde dock med regnjackorna i ryggsäckarna ändå. Man vet ju aldrig.


Idag är vår bröllopsdag, för 25 år sedan lovade vi varandra evig trohet i nöd och lust. Av naturliga skäl har samtalen idag handlat en del om detta och vi konstaterade att det har varit med- och motgångar, glädje och sorg, skratt och gråt, ilska och frustration, men det är detta som är livet. Det är detta som måste hanteras. Min svärfar sa i sitt bröllopstal till oss att man inte fick glömma viljan. Vill man så kan man, ge inte efter. Och vi har velat i 25 år nu, så vi fortsätter med det. Våra tre älskade och välartade barn skickade gratulationer till oss som fick oss att bli om möjligt ännu varmare, Lotti hade köpt en fin fotobok om Syd Barrett med Mick Rock-bilder till mig och min vana trogen fick hon rosor som i brudbuketten, 25 stycken i år. De stod och väntade i vårt rum när vi kom tillbaka på eftermiddagen. Samma florist som då, lika bra varje år.
 

Båten vi tog var givetvis sen, vi är i Italien, hallå, men den gick raka vägen till Monterosso, utan stopp i de tre byarna emellan. Senare båtar gör hugg där, men vi tänkte ta en sådan hem istället, nu ville vi igång. Att försöka ta bra bilder på byarna när vi passerade dem med iPhone var väl egentligen dömt att misslyckas, men jag försökte i alla fall och två av dem blev väl ok...

Riomaggiore, vår by
Manarola
På väg in i Monterosso

Himlen på bilderna ser ju lite sådär ut, det medges, men det var som sagt fortfarande varmt, så det fanns inget att klaga på. Att beskriva en dag då man bara går omkring och tittar på en stad är ju inte helt lätt, kanske inte heller speciellt intressant, men vi började hur som helst i den gamla delen. Det påminde faktiskt ganska mycket om de andra små byarna, men det märktes tydligt att staden är större. Utbuden i souvenirshopar, mängden caféer och allmänna utrymmen skvallrar om det på något sätt. Vi gick omkring där i gränderna och mest njöt av att vara lediga samt tittade in i kyrkor och kapell vi passerade. I två av dem fanns bilder som antydde att något hänt i oktober 2011. Insidan av kyrkorna på dessa bilder liknade ruiner och fullständig misär, det kändes konstigt att de skulle varit så, liksom öde och oanvända, fram tills dess. Tillbaka på hotellrummet googlade vi och jösses. 25/10 2011 drabbades Monterosso och Vernazza av störtregn, jordskred och översvämningar bortom all gräns. Det vi såg på bilderna var alltså hur kyrkorna såg ut inuti efter att ovädret dragit förbi. Det finns hur mycket som helst på nätet om detta, det här är bara en video, från Vernazza:
 

Det såg betydligt trevligare ut idag:


Monterosso är den stad med längst sammanhängande badstränder, även om de är uppdelade i den gamla och nya delen av staden. Det trista är att den största delen av dem är privata, antingen kopplade till ett hotell eller en bar, dvs du får betala för att gå in där. Jag har ingen aning om vad det kostade, vi testade inte ens utan letade reda på de få smala tarmar av publik och gratis strand som fanns och slog oss ner bland Kreti & Pleti istället. Tro mig, det funkade lika bra. Visst, lite trängre och ingen service i form av solstolar eller parasoll, men är det helt nödvändigt? Vi tog små korta dopp, låg och njöt i solen när den understundom tittade fram i molntäcket och kopplade av i kanske 45 minuter innan det kröp i upptäckarmusklerna igen. Upp till piazzan för vår standardlunch än en gång och sen vidare, framåt, uppåt.
 

På bilden ovan ser ni en höjd i bakgrunden. Där håller en munkorder till som ägnar sina liv till att hjälpa halta, lytta, fattiga och andra allmänt behövande. Vi travade med vana ben upp dit via trappan i tegel och på högkant ställda flata stenar. Ett kapell väntade oss och jag svär på att någon satt någonstans och sjöng, ni vet sådan där kyrklig munksång. Först trodde jag att det var inspelat, men det var något med klangen, rymden, djupet som får mig att tro att det var "live". Efter ytterligare en stigning kom vi upp till kyrkogården, högst upp på berget. Katolsk som den var, men långa rader av "fack" med bilder på de avlidna och de vanliga inskriptionerna. Några större kryptor, några större gravar. Foton, blommor. Det finns mycket historia i detta. De äldsta gravarna vi fann var från 1900, så de har hållit på att lägga sina döda här ett tag. Själv kunde jag inte låta bli att tänka på ansträngningen att en varm sommardag, iklädd svart, redan urlakad av sorg, dessutom behöva trava uppför detta berg för jordfästningen...
 
Vi tog oss nu ner till staden igen för att ge oss på den nya delen av Monterosso. Det visade sig vara snabbt gjort. Det var mest hotell och bostäder, inget annat att se än den långa turistpromenad framför stranden som vi ju redan sett igår, när vi klivit av tåget. Vi hade dock läst om en betongskulptur som tydligen skulle agera någon form av symbol för staden. Den hette "Jätten", så den borde ju inte vara så svår att finna. Vi hittade honom. Längst bort på en publik strand. Längst ut på en klippa satt han, lätt väderbiten och tydligt ansträngd av tidens tand. Byggd 1910 skulle den föreställa Neptun, komplett med treudd och en gigantisk mussla på sina axlar, men det är inte mycket kvar av den. Dels blev villan den hänger ihop med bokad under WWII, dels har kraftiga stormar gjort sitt. Nedan mina två bilder av den, samt en från interwebz som visar hur den en gång var:
 



Solen verkade vinna över molnen denna eftermiddag. Det var som om skyarna kom över havet, bromsades upp och samlade ihop sig över bergen och sedan drog vidare, men de hade inget att släppa av sig där vi var. Beroende på hur mycket som gled in blev det längre eller kortare stunder av sol. Vi la oss därför ner och lapade lite sol och roade oss med att titta på människor på en strand. Det kan man göra länge, men vid 16 packade vi ihop för att ta 17-båten tillbaka.


Det skulle gå en båt. Den skulle stanna vid alla byar vilket vi såg fram emot, då skulle vi få se dem från havet ordentligt. Vid kaj låg dock två båtar. En mindre och en större. Gubbarna på dem föreföll mest besvärade när folk frågade vilken båt det var som gällde, men rätt som det var tjoade de ut att den stora skulle gå enbart till Vernazza och Manarola, den lilla direkt till Riomaggiore och vidare till Portovenere. Det verkade alltså som om vi skulle missa hamnhuggen, men ok då. Nu föll det sig så att i stort sett alla på kajen skulle med den lilla båten, den blev smockfull. Den stora däremot, den var det inte många som skulle med. Vi funderade på detta, men vi blev egentligen inte kloka på varför de gjorde såhär. Antagligen hade de olika hamnkaptenerna gjort en bedömning av mängden folk som skulle hit eller dit och bestämt sig för detta, det var bara att gilla läget. Vi passerade Vernazza och jag plåtade så mycket jag kunde med mitt 200-tele. Då plötsligt girar skepparen styrbord och gör bokstavligt talat en u-sväng och går in i hamnen i alla fall! Samtidigt som den stora båten kommer dit. Va?! Det verkade som om några på den båten skulle över på vår, men samtidigt släppte de på andra väntande passagerare. Rätt som det var utbröt tumult på kajen. Ett par italienska passagerare började gorma och gapa på vår matros och han skällde tillbaka. Det hela var mycket underhållande och till slut kom vår gubbe högröd i ansiktet ombord och drog in landgången samtidigt som han viftade till kapten att åka, nu skulle ingen mer med, det hade han bestämt. De båda kontrahenterna stod och gormade på varandra som två hundar på var sin sida om ett staket och vi lär aldrig få veta vad som hände, men en liten inblick i vad det sydländska temperamentet kan resultera i fick vi med oss.
 
Vår ursprungliga idé i morse var att ta tidig middag ikväll, runt 20. Vi ville sitta länge, det är ju ändå vår bröllopsdag. Vi tänkte till och med boka bord redan igår kväll, men när vi rullade hemåt från pizzerian försvann den tanken av någon anledning. Därför gick vi direkt dit från båten nu, samma ställe som första kvällen, det visste vi ju var bra, vi ville inte chansa en kväll som denna. Icke sa Nicke. Första lediga bord 21:30, dvs en halvtimme senare än tidigare kvällar. Hur skulle det här gå? Det var bara att acceptera och se till att nyttja den extra lediga tiden till personvård, mailkoll, läsa på om Robin Williams som gått och dött, samt faktiskt ta det lugnt, inte helt oviktigt.
 
Restaurang Dau Cila gjorde oss inte besvikna. Tvärtom, de gjorde allt rätt. Husets vita vin, lokalt från Ligurien. Linguini med färsk hummer. Dagens färska fiskfångst, perfekt grillat, hemmalagad Tiramisú som kan varit den bästa jag smakat, citronsorbet, espresso (eller caffé som vi italienare säger) med grappa. Lägg därtill mitt sällskap och att jag kunde visa min uppskattning för henne med ett av Jarl Sandin specialdesignat armband, och detta är en kväll jag aldrig kommer glömma. Vilken bröllopsdag. Jag längtar redan till diamantbröllopet.

 

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat