[mute] på kvitter

Igår bestämde jag mig för att ta en Twitterpaus. Under juni/juli/augusti låter jag den lilla blåa fågeln vila från #resandeidioter, #inattjagdrömde, #becauseimworthit, #fail och andra rants. Tanken kom bara för mig igår och då jag kände igen den från när jag i december 2011 lämnade Facebook kändes det rätt och riktigt. Jag har inte gått lika långt den här gången, mitt konto är kvar och automatiska tweets om nya blogginlägg, statistik med mera kommer ramla in där fortfarande, men jag kommer inte läsa inlägg, DM eller mentions förrän som tidigast när sommaren är över.

Varför? Det är inte helt lätt att svara på, men jag tror det hela grundar sig i ambivalensen kring oron att a) missa något, från såväl officiella kanaler som privata, och b) det faktum att jag är orolig att missa något indikerar att det liksom gått för långt, att kollandet av flödet tenderar att bli tvångsmässigt. Och det, mina vänner, är inte bra. Så utifrån denna lite märkligt känsla gick jag in i mig själv och funderade. Vad var mitt syfte med Twitter? Vad ville jag få ut av det? Visst, det är en fantastisk källa för information, nyheter och trender, men hur ofta kom jag inte på mig själv att bara scrolla förbi inlägg med info jag nog egentligen ville läsa? Det fanns ju så många fler inlägg som väntade. Lika ofta skickade jag länkar vidare till Instapaper för att läsa senare och när jag (på tok för sällan) öppnade sagda applikation dök det upp saker jag glömt av och som i många fall även blivit inaktuella.

Jag kom också på mig själv med att mitt under vardande vardag (i bilen på väg till jobbet, promenerandes hemmavid, klippandes gräset, borstandes tänderna) tänka i tweets. Hur skulle jag formulera tanken, hur skulle jag hashtagga, hur skulle jag bygga meningen? Från att ursprungligen använt Twitter som en ventil, ett sätt att vräka ur mig saker jag kände för mitt i momentet, gick jag helt enkelt omkring och sökte tweets, letade efter ett mönster som skulle kunna vara "Jochen på Twitter", försökte skapa en identitet. Och här kände jag att jag hittat (eller i alla fall kommit nära) kärnan.

På något jävla vänster hade jag börjat förflytta min identitet från mig själv till detta sociala media. Ni som följt mig ett tag vet att detta är ett misstag. När jag inte har koll på mig själv, när jag låter något annat styra, när jag inte identifierar vad som är jag, var det befinner sig och vart det ska, då kör jag i diket. Det där låter dramatiskt, grabben, så illa kan det väl inte vara. Nej, självklart inte, jag är ju inte livegen under massa Twitter. Det är ingen annan än jag som bestämmer vad jag ska skriva men villfarelsen att jag faktiskt skulle saknas i flödet om jag inte skrev något på ett tag blev jobbig. Som om alla satt och väntade på att jag skulle komma med något käckt, något argt eller annat. I wish... Jag tror säkert att de som följer mig gör det för att de tycker det jag skriver kan vara värt att läsa då och då, men om jag går till hur jag själv läser twitter så...

Hur som helst, de här känslorna ledde fram till att jag behöver en paus. Jag behöver lägga kraften på annat, finna nyheter ur andra kanaler, ägna tid på andra fronter och lugna ner mig lite grand. Jag behöver också acceptera att det är ok att inte ha koll på allt, att det är ok att missa ett tåg eller två. Jag behöver inte följa alla nya tv-serier eller se alla filmer som blev omnämnda i Cannes. I alla fall inte nu och med en gång.

Jag kommer fortsätta uppdatera bloggen, ett och annat foto kommer säkert leta sig fram på Instagram och de tankar jag känner att jag vill få ner på pränt men inte här kommer hamna på Google+. (Fnys ni, det har hänt mycket och när sömniga Sverige vaknar kommer ni fnysa lagom) Vad andra anser om detta är just nu sekundärt, det är jag som behöver pausen, det är jag som tar den.