Indien 29/1 - Avfärd

Tänka sig, det blev 29 januari. Någon gång där i somras/höstas när vi fick erbjudandet och började fundera på att åka kändes det väldigt långt bort, men vips så var vi där. I skrivande stund är klockan 05:20 indisk tid, 00:50 svensk och vi har precis passerat över Kabul på 11 900 meters höjd i sisådär 850 km/h och svängt österut mot Islamabad. Vi landar om knappa två timmar.

Lotti hade tagit ledigt, men jag hade en del jobb kvar att beta av så jag satt i köket med min dator och svarade på mail så gott jag kunde. Allt eftersom timmarna gick sneglade jag mer och mer på väskan som behövde packas klart och strax efter lunch stängde jag ner Outlook. 14:06 rullade vi ut från vår carporten och vi var på väg. Det här är ju en väldigt arrangerad resa, vi ha svensk guide som möter oss i Delhi, alla transporter och utflykter är bokade och betalda, liksom alla måltider. Vi har inte åkt på någon sådan resa tidigare, men vi förstod ju snabbt på Landvetter att den här typen av resa lockar till sig en viss sorts resenär. De ljusblåa bagagelapparna från Albatros lyste på flera väskor och för många blev det ett tydligt tecken att redan i avgångshallen leta nya kompisar att dela resehistorier med. Hade man varit i Indien förut? Jasså, tre gånger. Jo, själv hade man ju åkt runt fyra veckor i Kenya, mycket prisvärt. Men vädret verkade ju bli bra, 20 grader, precis lagom. Men visst är man lite orolig för det där med magen?

Er käre skribent är ju inte den som direkt frodas i sällskap av nya människor, i alla fall inte lätt och omedelbart. Startsträckan är betydlig. Jag kommer därför inte att direkt leta nya kompisar på resan, jag har ju Lotti med mig och det räcker långt. Jag kommer inte vägra umgänge (det lär ju bli svårt) men jag förstår inte riktigt hur man som några vi såg på sträckan Göteborg-Helsingfors helt obehindrat finner ut att de som sitter runt om dem ska till samma ställe och påbörjar en konversation fylld av plattityder och tomprat som alla pliktskyldigt skattar åt. Nu skulle dessa #resandeidioter till Australien, så vi blev av med dem i Finland, men jag har lyckats snappa upp att vi kommer vara cirka 30 i gruppen och jag har redan identifierat en som ska med som reser själv så att det finns folk som väljer sådana här resor med inställningen och förhoppningen att träffa nya vänner som en viktig del av upplevelsen, det är uppenbart.

För egen del förväntar jag mig att komma hem full av intryck och upplevelser och kanske med en del nya värderingar som ett resultat av att ha besökt och fått vara med om saker som troligen är väldigt annorlunda mot vad jag är van vid. Nya perspektiv, liksom. Bonding med svenskar i buss är inte prioriterat.

På planet är det en salig blandning av finnar, svenskar och indier. Jag var min vana trogen tidigt ute och såg till att vi fick plats vid nödutgång och kanske var det möjligheten att ordentligt kunna sträcka ut benen som gjorde att jag faktiskt lyckades få ett par timmars sömn i flygstolen. Det hör ju inte till vanligheterna direkt. Lotti slocknade strax efter take-off och missade lite minidramatik med turbulens och passagerare som inte fattade att de skulle sitta ner när skylten med säkerhetsbältet var tänd. Hon vaknade lagom till maten. Lustigt nog hade hon svårt att somna därefter, något hon inte direkt är van vid. Ni ser, skillnaderna mot den svenska vardagen börjar redan innan vi landat. Det här kan bli hur bra som helst.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!