Samtal i Płońsk

Efter förra inlägget blev jag sjuk. Igen. Jag hankade mig fram under torsdagen med lätt dimmiga utvecklingssamtal, temperatursvängningar, hostningar och nysattacker. Jag kände att feber var på gång, men då jag skulle lämna Plonsk tidig morgon fredag var det ju bara några grejer jag var tvungen att fixa. Framåt halv sju stapplade jag hemåt och då var det ganska illa. Funderade faktiskt på att ringa någon att prata med mig på vägen hem, så någon visste om jag tuppade av i en snödriva. Jag kom dock hem lyckligt, drack kopiösa mängder och genomled sedan en sån där febernatt med ideliga toalettbesök, skakningar av frossa, sjöblöta lakan av svett och märkliga drömmar. Frågan väcktes hemifrån om jag verkligen skulle komma hem, om det inte var bättre att stanna och bli frisk, men när fredagen grydde var det märkbart bättre, så det blev hemfärd.

På jobbet pågår just nu lite av en positioneringskamp. I ovissheten om hur den nye platschefen är som person, som chef, som ledare, som arbetskamrat försöker väldigt många antingen stärka sin egen position, ta kontroll över någon annans eller skapa sig en helt ny. Just positioner, hierarkier, befogenheter och ansvarsområden är viktiga här i Polen. Vem fattar beslut om vad? Vem rättar du dig efter? Vem går du till vid problem? Allt det där. Man kan tycka att det skulle göra saker och ting väldigt tydligt och enkelt men det medför också att känslan för det egna ansvaret, sin egen del av den stora bilden, viljan göra vad som behövs just där i den enskilda situationen inte alls är vad man som svensk skulle kunna önska sig. Människor som tex beställt papper i flera år kan, om de är trötta den dagen, fullt legitimt vägra att hjälpa till att räkna ut vilket format som behövs, då detta "inte är mitt jobb". En annan avdelning kan meddela en försening eller ett haveri på tok för sent till berörda personer så att möjligheten till dialog med kund eller alternativa lösningar blir hart när omöjliga eftersom deras ansvar är produktion, inte kontakt med kund. Den förre platschefen visste detta, kunde det här, läste situationerna och förekom i många fall. Där är inte den nye ännu vilket ger alla möjligheter för personal att se om sitt hus och se till att man har det så bra som möjligt och till och med annektera vissa ansvarsområden som hamnat lite i vakuum mellan cheferna och använda det som maktmedel.

Mina projektledare befinner lite mitt i allt detta. Då de alla mer och mer jobbar mot svenska kollegor och samtidigt influeras av hur jag vill att de ska jobba tänker de i allt större grad på ett "svenskt" sätt när det gäller just ansvar, kommunikation och problemlösning. Att samtidigt försöka navigera i dessa farvatten som just nu tornar upp sig är inte enkelt, något som visade sig tydligt under utvecklingssamtalen. En del är frustrerade, andra arga, någon ledsen. Det finns de som skakar av sig, de som tar strid för sina projekt och de som inte känner sig starka nog att kämpa emot äldre maktmedel i organisationen. Och så har de bara mig att luta sig emot.

Samtalen blev som jag förutspått. De som jag kommit lite närmre öppnade sig mer, andra hade tydligt en liten föreställning. Alla verkade tycka formen för samtalet var bra, trots att de inte är vana vid det. Några blev väldigt tekniskt fokuserade, andra mer som ett medmänskligt samtal bara. Precis som i Sverige med andra ord, med skillnad från en sak: när jag frågade hur de upplevde arbetsbelastningen så var det ingen som suckade och sa att de ju egentligen hade för mycket att göra, att de ville bli avlastade av än det ena, än det andra. Antingen sa man att det var bra, eller att man faktiskt hade utrymme att göra mer. Jag tror aldrig det har hänt när jag håller ett sådant samtal i Sverige. Jag undrar lite vad det kommer sig.

Kan det vara som så att i Svedala är man trygg i sin anställning, man är lutar sig mot sin kompetens och sin unikitet på ett sätt som jag inte tror är vanligt här? Man har självklart säkerhet i anställning här också, men man är anpassningsbara på ett helt annat sätt. Man kan ta in en person som aldrig jobbat i grafisk bransch och på ett halvår är denne en fullt självgående projektledare. Så är det inte i Sverige. Är du projektledare hemma så vet du att du inte är utbytbar i rödaste rappet, även om ingen är oersättlig. Här är det inget egentligt bekymmer. Detta gör att alla dels vill lära sig mycket, del lär sig snabbt. Man är överlevnadskonstnärer på ett sätt som det var länge sedan vi behövde vara i Sverige. Därför vill man inte heller säga att man har för mycket att göra för det visar på något sätt att man nått sin gräns. Man förlitar sig på att jag ser när personen har plats för mer, och tro mig, det gör jag. Samtidigt, det handlar också om positionering. Att skapa sig ett läge i organisationen, att visa vem man är, vad man kan och vad man vill.

Mycket är annorlunda här. Och annorlunda är inte alltid samma sak som sämre.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!