The Dictator
Ja jösses. Jag såg Ali G när det gick på udda tider på TV, innan vi egentligen visste vem Sasha Baron Cohen var. Borat dök upp då och då vilket var underhållande och när han tog med sig det till långfilmsformatet tyckte jag först att det lät som en bra idé men ju mer jag hörde om den tvivlade jag och när jag väl såg den så imponerade den inte alls. Jag vet inte, jag tyckte han tog det lite långt bara. Brüno brydde jag mig inte om det minsta och det var inte långt ifrån att jag lät även The Dictator passera in i samma glömska.
Men, så på en buss mellan Lilla Edet och Göteborg kom jag att tala med min gode väll från Källby om denna och han tyckte att den höll en hyfsat hög standard och hade en del schyssta skämt i sig så jag bestämde mig för att ge den en chans. Och jag håller med. Cohen balanserar tonårsskämt med sammhällskritik och underfundig humor på ett sätt som fick mig att skratta högt för mig själv i ensamheten flera gånger. Det finns ett driv i filmen som gör att den inte behöver förlita sig på skämt och gags, filmen bär sig själv och kan smyckas med lustigheter istället och det tror jag är hemligheten. Precis som i Pirates spelar musiken en bra roll, många kända låtar på helt annat språk än du är van vid.
Och så skägget då.
Kommentarer
Skicka en kommentar