46 - Bara fyra kvar till 50

Låt mig berätta om min dag. Min födelsedag. För det föll sig som så att jag fyllde år även 2012 och i den situation jag befinner mig i så var ju chansen stor att jag skulle fylla år i Polen denna gång. Det stör mig inte, som minnnesgoda läsare vet firar jag inte min dag speciellt mycket, det brukar mest bli fru och barnen som gratulerar samt syskonen som slår en signal och lyckönskar.

En sak som jag upptäckte ganska tidigt här var att det hörde till att man vid födelsedag och namnsdag helt enkelt bakade något och tog med sig till jobbet och bjöd på. Jag tänkte att jag inte skulle vara sämre och kanske man till och med kunde skotta till sig lite bonuspoäng hos damerna på avdelningen, så jag plockade med mig vad som behövdes i form av bakform och lite ingredienser från Sverige vid senaste besöket och planerade att slå världen med häpnad. Veckan före stora dagen dök ett paket upp på jobbet med tydliga instruktioner om att det inte fick öppnas för tidigt. Gissa om det kliade i fingrarna!!

På måndagskvällen laddade jag upp med ägg och mjölk och socker och gud vet vad. Jag vispade, knäckte, rörde och mätte. Smörade och bröade och sen var det dags för ugnen. Gas. Ugnen. Ett vred och en glimtändare. Vredet, steglöst, har indikeringarna 1-5 på sig men inga gradantal. När man dock läser instruktionsboken (som man ju alltid gör med ugnar) så ser man att de olika stegen motsvarar diverse olika gradtal. Så varför skriver man inte graderna direkt vid vredet kan man ju undra? Och det gör man. Undrar alltså. Nåväl, jag tände på, in med smeten och tro det eller ej, det bidde en kaka! Stolt som en tupp gick jag till sängs och inväntade starten på mitt 47:e år.

Baka, baka liten kaka

Hälla, söla

Tända ugnen

Den reser sig!

Voila!

Min dag startade med att det plingade till i telefonen och där låg dels ett mycket gulligt grattismeddelande från min älskade hustru, dels en liten film som de spelat in hemma, inklusive Sinus, med en hälsning till mig på min dag. Jag kokade min gröt som vanligt och satte mig att öppna de grattiskort som kommit i min lilla brevlåda dagen innan. Min syster, mina svärföräldrar och våra goda vänner i Stenungsund hade plitat ner lite hälsningar till svensken i förskingringen, men frågan är om inte hälsningen från mina föräldrar var den som fick mig att le allra mest. Jag hade liksom anat det länge, men nu fick jag det svart på vitt... =) Paketet innehöll det som alla män i min ålder alltid behöver; kalsonger och strumpor. Jag var själaglad och klockan var inte ens sju!

Första gången jag fått post!

Och vilken post!

Knew it!

Dagen på jobbet visade sig bli en tämligen intensiv sådan. Mail, samtal, bekymmer, alla ville ha svar med en gång, chefen var stressad, ja ni vet, en sån där dag då man inte hann göra något riktigt färdigt utan det mesta hängde i luften. Då var det härligt att få små andhål i och med att mamma och pappa ringde, liksom Herman från Luleå och lillebror från Göteborg. Sms ramlade in liksom mail och hälsningar på twitter, instagram och wordfeud. Alla ni som hörde av er under dagen, stor tack, det betyder jättemycket! Kakan jag bakat ställde jag fram efter produktionsmötet, men jag gjorde ingen affär av att jag fyllde år, mer att jag liksom bara bjöd på bakverk. Men se, att bjuda på kaka betyder att man fyller år så innan jag visste ordet av stod alla damer på avdelningen runt omkring mig, hade gjort ett litet gratulationskort och sjöng en födelsedagssång på polska för mig. Rörande och lite pinsamt på samma gång, jag är ju inte helt bekväm i de där situationerna, men jag blev glad. Tänka sig vad de gjorde.

Nå. Dagen gick mot sitt slut. Jag harvade mig hemåt, bestämde mig för att inte träna, det fick bli min födelsedagspresent till mig själv. Väl hemkommen innanför dörren ringde lillebror från Alingsås och gratulerade och det blev ett långt och trevligt samtal om skägg, Wovenhand, film och tv-serier. Jag tänkte se mig en film ikväll, men jag blev sittande med detta istället, väl så trevligt och underhållande.

Jag konstaterar att två av mina längre och kanske mer positivt laddade inlägg här har handlat om min födelsedag, trots att jag gjort klart att jag inte firar den nämnvärt. Det förefaller dock vara som så att trots mitt tuffa yttre så är jag väldigt beroende av att mina vänner, min släkt, min familj och andra i vardagen visar uppskattning, visar att de finns där, visar att de tänker på mig. Jag hämtar kraft från det och borde nog jobba på att bli bättre på att finna andra tillfällen än bara födelsedagen en gång om året då jag tillåter mig själv att ta till mig detta. Nu är det bara fyra år kvar till 50 och som jag twittrade för ett tag sedan, jag längtar dit. Åren mellan 45 och 50 känns bara som en transportsträcka. Dags att bli vuxen på riktigt.

Och på tal om att hämta kraft. I helgen är det Nerdcamp igen. Denna gång i Lindome. Mina filmvänner som vuxit till så mycket mer samlas för två dagars samkväm och manlig vänskap. Otvunget, öppet, kärleksfullt. Jag hoppas fler har den möjligheten.

Dagen är slut, här i Plonsk lider det så sakta mot höst. Jag såg ett träd i morse som börjar skifta lite i färg, ska försöka att fotografera det regelbundet så vi kan följa det. Det är dock fortfarande varmt och jag går i skjortärmarna till jobbet. Jag har varit här åtta månader nu. Det har hänt massor, det kommer hända mer. Jag ser verkligen fram emot det.

Träd, måne, höst i antågande.