The Caine Mutiny

Technicolor is teh shit. När May Wynn sjunger i sin röda klänning i början av filmen flödar färgerna och skvallrar om en tid då film var något helt annat. Då skådespeleri innebar något helt annat än idag. Då Bogart var Bogart.
 
Berättelsen om hur besättningen efter lång tid av vanskötsel bestämmer sig för att ta över kommandot på Caine och blir ställda inför rätta på grund av det. En film med karaktärer, som tar sig tid att beskriva personer, relationer och förhållanden. En gammal film, jodå, men med kvaliteter från den tiden. En väldigt väl balanserad balansgång mellan patriotism och insikt i vad livet under stress i krigstider innebär och kan resultera i. Inte en film som kommer leva kvar i mitt minne men en skön paus från en tid då film var storslaget på ett helt annat sätt än idag. Och som sagt; Bogart är Bogart.
 
José Ferrer är kul att se. Likheten med sonen Miguel är slående.
 
 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!