Kungsleden dag för dag: 13 september - Viterskalstugan till Hemavan

12,5 km
9:05 - 12:10

Hur ska jag börja? Det är på sätt och vis både tomt och fullt i skallen. Lika bra att ta det metodiskt.

Jag vaknade som vanligt ungefär när det ljusnade. Ingenting kunde få mig att stressa idag så jag öppnade tältet och låg länge och bara tittade på fjället utanför. När klockan passerat 7 gick jag dock ut och påbörjade morgonbestyren. Jag visste inte exakt när Lottis plan skulle lyfta, runt lunch någon gång hade hon sagt, så jag trodde att 9 kunde vara en bra starttid. Det rörde på sig i stugan, målarna satte igång och jag gick runt och plockade blåbär till gröten en sista gång. Strax efter 9 kom de fyra pensionärerna förbi och sa hej då. Den äldre av bröderna uttryckte sin tacksamhet för mötet och bekantskapen och för de fina minnen till deras resa som jag bidragit med. Jag blev lite ställd och sa väl tack detsamma eller nåt när hans fru sa "Ja, man träffar så många trevliga människor" när hennes man sa "Men få så trevliga som denne man!". Jösses. Jag? Trevlig? Där ser man.

När jag var färdig för avfärd hade morgonskyarna skingrat sig och jag slängde upp säcken en sista gång, den kändes väldigt lätt, och gav mig av. I stort sett hela etappen gick på skrå på fjällsidan med vyer åt alla håll som var mer överväldigande för var gång jag stannade och såg mig omkring. Det var mislvid siktvidd med snöbelagda toppar, färgsprakande dalgångar med björkskog, dånande forsar, tvärbranta svarta stup och fjällsidor åter igen, iscensatta av dvärgbjörk i ett eldhav av färger. Allt i en strålande sol. Efter ett kort tag åkte jackan av och kort därefter kvalades skjortärmarna upp. Hade jag inte skickat hem shortsen vette fan om jag inte bytt till dem.

Stegen var väldigt lätta. Givetvis hjälpte vädret till, men att det var sista dagen hade också sin effekt, tveklöst. Jag kunde inte fatta att jag haft sådan tur, detta väder som avslutning? Jag fotade, filmade, njöt och drack ur så många jokkar jag kom åt. Jag tog mig tid och såg till att få ut maximalt av dagen. Det slog mig att tiden gick och att det skulle vara på håret att jag skulle hinna ringa Lotti efter målgång. För att vara på säkra sidan tog jag tillfället i akt vid en solig fjälltopp där jag hade täckning och tog ett par bilder som jag skickade iväg till henne tillsammans med en hälsning. Efter ett tag fick jag svar och det var klokt att göra såhär för när jag några minuter efter målet försökte ringa kom jag inte fram. Hon var på väg till Chicago.

På väg ner mot Hemavan klev jag över ett krön och fick syn på skidliftarna. Plötsligt blev slutet, målet väldigt påtagligt. Om några kilometer skulle jag vara färdig. All planering, all förberedelse, alla steg, all svett, alla tankar, allt skulle vara över. Det brast för mig och jag blev väldigt känslosam. Tårarna rann utan att jag egentligen begrep varför. Det blev bara väldigt mycket på en och samma gång. Jag hade gjort det, klarat av det och allt detta på egna villkor, för egen kraft och utefter eget huvud och egna beslut, såväl före som under vandringen. Allt hade klaffat, kroppen hade hållit, utrustningen varit den rätta oavsett väder och förutsättningar. Tacksamheten och glädjen över detta fick det helt enkelt att rinna över. Stora karln, lipandes på fjället. Ja, jag säger då det.

Min tanke var någon käck kommentering när jag filmade min målgång, men jag fick inga ord ur munnen. Lite kan det ha berott på att tre tjejer stod precis där, men jag tror inte det. Jag var helt enkelt mållös (badum-tss!). När jag stannat efter porten frågade de om jag hade gått hela vägen, jag såg ut som en som gått 43 mil. Ville jag att de skulle ta några kort på mig? Ja tack! Så gav de mig en vägbeskrivning till mitt hotell, jag började traska och bara sådär var äventyret slut. Det snurrade i huvudet och jag försökte sortera tankarna och tänka tillbaka på delar av de senaste fyra veckorna, men det var bara rörigt. Gratulationer från när och fjärran började ramla in och sakta men säkert tror jag det började gå upp för mig att jag var färdig, att jag gjort det, att det var klart.

Jag inkvarterade mig på rummet, fixade med packningen inför flyget och stog på tok för länge i en på tok för varm dusch. Varmt vatten i ansiktet, det visste jag inte att jag saknat. Vid 17-tiden tog jag en sväng till ICA för att handla lite att ha som lunch på bussresan i morgon och vem satt inte där på en mjölkpall om inte Hannah med föräldrar! Vi gratulerade varandra till respektives framgångar och jämförde lite upplevelser och äventyr. Hon är inte riktigt halvvägs ännu... Kul att se henne hur som helst. På väg tillbaka från ICA blev det hamburgare på det lokala gatuköket, det kändes märkligt att äta lagad mat på servering men oj vad gott!

Solen var på väg ner och jag gick mot hotellet. På mjölkbänken satt nu vad som föreföll vara Hemavans original. Tandlös och med en pava starkvin i rullatorn började han prata så jag stannade till. Han påstod sig varit med och byggt Kungsleden till Ammarnäs för 30 år sedan och att han tog sig fram och tillbaka till Ammarnäs för att kontrollera spängerna på 14 timmar. det visade sig också att han bott i Älvängen och gått i realskolan i Lilla Edet. Om detta stämde kan man bara konstatera att världen är liten.

Dagens lärdom: Ett avslut kan vara en början
Myggindex: 0
Steg: 22 300
30 dagars snitt 23 112 (= 693 360)
Naturobservationer:
Fjällen, i sol, i september, denna sista dag

Så nu sitter jag här, skriver dessa sista rader och firar med 25-årig Laphroaig. 
Jag tror jag har sagt allt jag behöver säga. 
Jag är färdig nu. 
Jag gjorde det.


Morgon sista dagen

Blick norrut

Färgerna



Glad toppbild till Lotti

Mållös

Skoja inte

Skidliftarna i Hemavan. Bring on the waterworks


Så ser man ut efter 43 mil

"Ska vi ta kort på dig?!"

Jämför gärna med bilden från 14/8

Jag lämnade cirka 15 kilo på fjället

Kommentarer

  1. Stort tack för att man fick följa med, väldigt roligt att läsa. Vad häftigt det vore att göra något liknande.

    -Jimmy

    SvaraRadera
  2. Hej Jochen,

    Sent skall jag komma till festen. Fyra år efter dina dagboksanteckningar nådde allmänhetens ljus.
    Tack för att du tog dig tid att skriva ned dina reflektioner. Tack för att du delar med dig. Tack för att jag fått njuta god prosa.
    Nu fortsätter jag med min planering för samma vandring, med start om drygt 3 veckor, stärkt av dina rader.
    Kanske får jag se över min planering den sista tiden så jag nu inte fastnar i att läsa och följa dina publikationer. Mat skall ju torkas, inhandlas, packas om o.s.v. You know.
    Stort tack från Göteborg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv! Vad roligt att höra så snälla ord! Det var just bristen på berättelser och upplevelser/tips på en vandring hela Kungsleden som gjorde att jag ville dokumentera så mycket som möjligt. Jag har ju även lagt ut några filmer på YT, men de har du säkert redan hittat.

      Är lite avundsjuk på dig som har äventyret framför dig. Jag tänker på min vandring ofta, den gav så mycket och lever i mig fortsatt. Du kommer att ha några fantastiska veckor, det är jag övertygad om. Lycka till och tack än en gång!

      //Jochen

      PS. Jag har flyttat min blogg från blogger till https://nithrintaag.wordpress.com/ sedan en tid tillbaka. Finns mer att läsa där från resor och vandringar. Välkommen dit!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!