Kungsleden dag för dag: 11 september - Tärnasjön - Syter
15 km
8:20 - 12:45
Det blev plötsligt väldigt gemytligt i stugan igår kväll. Den där vandrarfamiljen började bete sig som bästa kompisar sedan länge och de nya tillskotten i denna stuga inkluderades snabbt. En ny herre från Umeå gick ut och plockade kantareller som han frikostigt delade med sig av vilket bara ökade den familjära stämningen och höjde aktiviteten. Då drog jag mig undan. Jag har accepterat och till och med lärt mig att uppskatta den ytliga gemenskap som finns på fjället. Frågorna, vandrarsnacket, tipsen, nyfikenheten. Där finns dock alltid en sorts barriär av anonymitet och kanske är det just den som gör att jag kunnat ta till mig den här lite speciella samvaron. Igår kändes det som att den barriären försvann till stor del och då var det dags gör Jochen att göra sorti för kvällen.
Jag har tre dagar kvar på vandringen, två nätter. Jag vill så länge jag kan hålla kvar vid känslan av avskildhet i gemenskap, vildmarken i lightversion och jag med mig själv på äventyr. Det blir svårare och svårare ju närmare målet jag kommer, inte minst för att detta är populära vandrartrakter, men jag är inte intresserad av om det finns mobiltäckning eller inte, vad någons dotter jobbar med eller vart de brukar resa när de inte vandrar. Inte nu. Kanske tisdag kväll i Hemavan, men inte nu.
På ett sätt var det också skönt att jag kände så här på kvällen, då det på sätt och vit gav ett kvitto på att jag inte har genomgått någon stor personlighetsförändring under resans gång. Jag kände igen mig i känslan och till viss mån även i beteendet. Det finns en skillnad i reaktion och känslomässig påverkan jag inte kan sätta fingret på, men i grund och botten är det samma gamla gubbe som kommer hem, är inte det rätt skönt ändå?
Väderprognosen för dagen var regn. Vid 07 hade det ännu inte börjat. Jag hoppades inte på sådan tur att det skulle ha blåst över, men jag gick ändå upp före alla andra med en liten tanke att en tidig start kanske kunde medföra en lite torrare morgon i alla fall. Det blev inte riktigt så. Det hade börjat regna och det häll i sig i stort sett hela etappen. Det blev en kort period av uppehåll när det var fem km kvar men uppe på kalfjället tog det i igen och började dessutom blåsa. Då beslöt jag mig för att ta stugnatt även i Syter och hoppas på tältväder i Viterskalet. Efter en stund var vi "alla" samlade i stugan, plus ett gäng på nio som redan bodde där och några till som kom under kvällens gång. Jag pratade en del med killen från Umeå och med stugvärdens man som kom med helikopter men när den gemytliga kvällsstämningen började infinna sig drog jag mig undan till mitt rum för att skriva om dagens händelser, vis från igår.
Kort efter ankomst förändrades vädret, det blåste styv kulting och regnet stog som spön i backen, fast från sidan. Beslutet om stugnatt var gott. Det förde också med sig att alla personer ville in i torkrummet så inom kort var det bara fuktig luft där inne och noll möjlighet till att torka någonting. Rådet från stugvärd Margareta var att tända en liten brasa i det egna rummet, stor nog för att kunna torka grejerna bara. Sagt och gjort, efter en stund sprakade det gott och jag flyttade in mina grejer till det tvåbäddsrum som, precis som i Tärnasjö, jag än så länge fick ha för mig själv. I morgon har jag tolv km till Viterskalet så ingen brådska, jag får hugga lite ved innan jag far. Det är lite underligt att målet ligger bara på andra sidan fjället... Så nära, två dagar bort.
Idag gjorde jag så den filosofiska slutsats/upptäckt som skulle kunna vara svaret på frågan varför jag gör detta alternativt vad jag fått ut av det, lärt mig, under vandringen. Jag gick och resonerade med mig själv åter igenom det faktum att det lite tråkiga vädret ju faktiskt inte spelade någon roll för min resa, inte heller att jag på dessa tre dagar sett väldigt lite av den prakt i Vindelfjällen som jag läst om, eftersom det varit så mycket moln och dimma. För den här resan har inte varit om scenerier, om kilometer eller om höjdmeter. Inte heller om ett visst antal höjdmeter, specifik fysisk prestation eller att kryssa fjälltoppar. Så vad har det handlat om då? Den gamla klyschan att "ladda batterierna" flöt upp i skallen och då slog det mig! Det här handlar inte om att ladda batterier, det handlar om att byta ut batterierna mot nya, andra batterier, av annan sort. Till batterier som andra och/eller fler energikällor än de jag vanligtvis använder, men som kanske än viktigare inte lakas ur av samma saker som det vardagliga livet innehåller. Batterier som fungerar fint oavsett väder, underlag, färdsträcka eller motlut. Som hämtar kraften i det stora, i det ofrånkomliga och i det naturliga i att det bara är att fortsätta. Det här är en känsla som är svår att beskriva i ord, i skrift, men jag vet att det är rätt, att jag kommer hem med nya bränsleceller, anpassade och utrustade för den nästa fas i livet jag står inför. Ett liv utan barn hemma, de sista yrkesverksamma åren, måhända med barnbarn, kanske flytt från huset, med åldrande föräldrar och, om man ska vara krass, även utan föräldrar. Alla dessa yttre och inre förändringar jag nu står på tröskeln inför - jag är redo för dem och räds dem inte.
Dagens lärdom: Även vuxna människor kan bete sig som bortskämda ungar
Myggindex: 0
Steg: 26 380
Naturobservationer:
- Mycket grodor som hoppade i regnet på spängerna, i övrigt rätt dött.
PS. Idag testade jag kaffeosten. Omdömet är att det lämnade mig helt ogiltig. Det var smaklöst, men vare sig smaskens eller äckligt. Kaffet blev lite simmigt av fettet i osten och osten hade tagit lite smak av kaffet och hade lite halluomi-textur. Kan definitivt testa igen.
8:20 - 12:45
Det blev plötsligt väldigt gemytligt i stugan igår kväll. Den där vandrarfamiljen började bete sig som bästa kompisar sedan länge och de nya tillskotten i denna stuga inkluderades snabbt. En ny herre från Umeå gick ut och plockade kantareller som han frikostigt delade med sig av vilket bara ökade den familjära stämningen och höjde aktiviteten. Då drog jag mig undan. Jag har accepterat och till och med lärt mig att uppskatta den ytliga gemenskap som finns på fjället. Frågorna, vandrarsnacket, tipsen, nyfikenheten. Där finns dock alltid en sorts barriär av anonymitet och kanske är det just den som gör att jag kunnat ta till mig den här lite speciella samvaron. Igår kändes det som att den barriären försvann till stor del och då var det dags gör Jochen att göra sorti för kvällen.
Jag har tre dagar kvar på vandringen, två nätter. Jag vill så länge jag kan hålla kvar vid känslan av avskildhet i gemenskap, vildmarken i lightversion och jag med mig själv på äventyr. Det blir svårare och svårare ju närmare målet jag kommer, inte minst för att detta är populära vandrartrakter, men jag är inte intresserad av om det finns mobiltäckning eller inte, vad någons dotter jobbar med eller vart de brukar resa när de inte vandrar. Inte nu. Kanske tisdag kväll i Hemavan, men inte nu.
På ett sätt var det också skönt att jag kände så här på kvällen, då det på sätt och vit gav ett kvitto på att jag inte har genomgått någon stor personlighetsförändring under resans gång. Jag kände igen mig i känslan och till viss mån även i beteendet. Det finns en skillnad i reaktion och känslomässig påverkan jag inte kan sätta fingret på, men i grund och botten är det samma gamla gubbe som kommer hem, är inte det rätt skönt ändå?
Väderprognosen för dagen var regn. Vid 07 hade det ännu inte börjat. Jag hoppades inte på sådan tur att det skulle ha blåst över, men jag gick ändå upp före alla andra med en liten tanke att en tidig start kanske kunde medföra en lite torrare morgon i alla fall. Det blev inte riktigt så. Det hade börjat regna och det häll i sig i stort sett hela etappen. Det blev en kort period av uppehåll när det var fem km kvar men uppe på kalfjället tog det i igen och började dessutom blåsa. Då beslöt jag mig för att ta stugnatt även i Syter och hoppas på tältväder i Viterskalet. Efter en stund var vi "alla" samlade i stugan, plus ett gäng på nio som redan bodde där och några till som kom under kvällens gång. Jag pratade en del med killen från Umeå och med stugvärdens man som kom med helikopter men när den gemytliga kvällsstämningen började infinna sig drog jag mig undan till mitt rum för att skriva om dagens händelser, vis från igår.
Kort efter ankomst förändrades vädret, det blåste styv kulting och regnet stog som spön i backen, fast från sidan. Beslutet om stugnatt var gott. Det förde också med sig att alla personer ville in i torkrummet så inom kort var det bara fuktig luft där inne och noll möjlighet till att torka någonting. Rådet från stugvärd Margareta var att tända en liten brasa i det egna rummet, stor nog för att kunna torka grejerna bara. Sagt och gjort, efter en stund sprakade det gott och jag flyttade in mina grejer till det tvåbäddsrum som, precis som i Tärnasjö, jag än så länge fick ha för mig själv. I morgon har jag tolv km till Viterskalet så ingen brådska, jag får hugga lite ved innan jag far. Det är lite underligt att målet ligger bara på andra sidan fjället... Så nära, två dagar bort.
Idag gjorde jag så den filosofiska slutsats/upptäckt som skulle kunna vara svaret på frågan varför jag gör detta alternativt vad jag fått ut av det, lärt mig, under vandringen. Jag gick och resonerade med mig själv åter igenom det faktum att det lite tråkiga vädret ju faktiskt inte spelade någon roll för min resa, inte heller att jag på dessa tre dagar sett väldigt lite av den prakt i Vindelfjällen som jag läst om, eftersom det varit så mycket moln och dimma. För den här resan har inte varit om scenerier, om kilometer eller om höjdmeter. Inte heller om ett visst antal höjdmeter, specifik fysisk prestation eller att kryssa fjälltoppar. Så vad har det handlat om då? Den gamla klyschan att "ladda batterierna" flöt upp i skallen och då slog det mig! Det här handlar inte om att ladda batterier, det handlar om att byta ut batterierna mot nya, andra batterier, av annan sort. Till batterier som andra och/eller fler energikällor än de jag vanligtvis använder, men som kanske än viktigare inte lakas ur av samma saker som det vardagliga livet innehåller. Batterier som fungerar fint oavsett väder, underlag, färdsträcka eller motlut. Som hämtar kraften i det stora, i det ofrånkomliga och i det naturliga i att det bara är att fortsätta. Det här är en känsla som är svår att beskriva i ord, i skrift, men jag vet att det är rätt, att jag kommer hem med nya bränsleceller, anpassade och utrustade för den nästa fas i livet jag står inför. Ett liv utan barn hemma, de sista yrkesverksamma åren, måhända med barnbarn, kanske flytt från huset, med åldrande föräldrar och, om man ska vara krass, även utan föräldrar. Alla dessa yttre och inre förändringar jag nu står på tröskeln inför - jag är redo för dem och räds dem inte.
Dagens lärdom: Även vuxna människor kan bete sig som bortskämda ungar
Myggindex: 0
Steg: 26 380
Naturobservationer:
- Mycket grodor som hoppade i regnet på spängerna, i övrigt rätt dött.
PS. Idag testade jag kaffeosten. Omdömet är att det lämnade mig helt ogiltig. Det var smaklöst, men vare sig smaskens eller äckligt. Kaffet blev lite simmigt av fettet i osten och osten hade tagit lite smak av kaffet och hade lite halluomi-textur. Kan definitivt testa igen.
 |
| Vädret inbjöd inte till fotografering. Myrarna söder om Tärnasjöstugan |
 |
| Skärgården i södra Tärnasjön efter passagen på de många broarna |
 |
| Mitt lilla skrivkrypin i Syterstugan |
Kommentarer
Skicka en kommentar