Limone sul Garda 2016 (Hemfärd): Dag 8 & 9 - 190 mil ifrån italiensk frukost

Det hade varit väldigt lätt att avsluta bloggandet från vår Italienvecka med ett inlägg om svenskens fullständiga oförmåga att köra bil på motorväg, något som blir smärtsamt uppenbart efter cirka 300 mil på dylika vägar i Europa där förståelsen för samspelet trafikanter emellan är en helt annan. Att ondgöra mig över alla #resandeidioter som inte förstår att på motorvägen är backspegel, blinkers och gaspedal dina viktigaste redskap, att uppsikt är A&O och att bristen på respekt för dem du delar asfalten med är en ren livsfara. Man byter inte fil åt vänster om man ser att någon kommer med högre hastighet bakifrån förrän denna har passerat. Om man av någon anledning ändå väljer att göra det så gasar man så att den som kommer ikapp dig inte behöver bromsa eller komma ur rytm. Detta fungerar i princip klanderfritt på Autobahn och Autostradorna, i någon sorts tyst samförstånd, men så fort man kommer över Öresundsbron blir det pinsamt tydligt hur kassa ni andra är på att köra så i Sverige. Ingen koll, ingen hänsyn, inget flyt. Jag är övertygad om att alla någon gång svurit över lastbilar som kör om varandra och som gör det med en hastighetsskillnad bilarna emellan som är minimal. Men det verkar tydligen OK att göra det om man är personbil? Då behöver man inte gasa eller vänta tills bakomvarande kört om? Jag vet att jag tidigare gnällt över alla ni som inte kör med farthållare och därmed pendlar i hastighet under körning, men frågan är om jag inte föredrar det framför er som nu börjat använda denna utrustning och därmed tror att det är förbjudet att använda gasen eller att för den delen stänga av den innan man är 400 meter före motorvägsavfarten och självfallet måste börja sänka hastigheten ute på motorvägen istället för att nyttja den därtill avsedda avfarten till detsamma. Resultatet blir då en kolonn som ligger och fisåker i vänsterfil i 95 km/h med en tom högerfil sånär som på ett husvagnsekipage som ligger i 92. Bara för att någon latröv längst fram dels inte vågar trycka ner gaspedalen för att snabba på omkörningen, dels tycker att hen kan ligga kvar i vänsterfilen eftersom det ligger ett annat ekipage 900 meter längre fram som man ändå kommer behöva köra om så småningom. Som sagt, det hade varit lätt, det saknas inte direkt material.


Istället berättar jag hellre om vår sista morgon i Italien, när vi vaknade i vårt gamla luftiga rum med känslan av den fantastiska gårdagskvällen fortfarande i kroppen. Vi hade några mil att avverka idag, cirka tio timmars körning, till ett litet hotell utanför Hannover (nämn tre...) och med en frukost som skulle serveras från 8:00 hoppades vi att kunna komma iväg senast 09:00. Vårt rum var precis utanför där frukosten skulle intas så vi väntade på att det skulle börja slamras med porslin och annat så att vi visste att v kunde gå upp. Klockan smög sig dock närmare timman utan att något hände. Hon passerade klockslaget med både fem och femton minuter och jag började fundera på om jag hört fel, han kanske hade sagt 8:30? Men då hade hon väl börjat ställa fram nu? Tiden gick och nu var hon nästan 9:00 och något måste vara fel. Jag lurade på att skicka ett sms, men värden kanske var ledig, jag tvekade. Lotti gick ut till bilen för att kanske väcka gårdvaren och få en reaktion men utan resultat. Till slut bestämde vi oss för att helt enkelt knacka på hos husmor och då dök vår värd upp. det visade sig att han och hans fru varit barnlediga dagen innan och gått på operan och nu försovit sig... Han bad så hemskt mycket om ursäkt och bad oss komma ner igenom några minuter så skulle han ta med oss till ett externt ställe och fixa frukost åt oss. Sagt och gjort, vi packade ihop oss och gick ner. Vi meddelade paret i det andra rummet och trots att deras förståelse för något annat språk än det egna tydligen var begränsad var det väldigt tydligt att i alla fall kvinnan i paret (tänk snipig, grinig italiensk donna modell Sophia Loren) INTE tyckte om detta...

Mattias, vår värd, kom och plockade upp oss som utlovat och tog oss till ett litet italienskt café 75 meter från porten till hans B&B, ungefär lika stort som ett normalt svenskt kontor. det var tydligt att han kände innehavaren, han beställde lite toast, juice och ett par espresso till oss. Folk kom och gick, tog en stående kaffe, en croissant, läste Gazetta della Sport medan de väntade, pratade om dit & datt och ciao, ciao, så gick dem och fortsatte sin dag. En helt vanlig italiensk lördag morgon helt enkelt, livet i Verona. Vi satt och mös över denna lilla extra godsak vi fått till oss, om än inte direkt enligt våra planer. Visst log de säkert åt oss och viskade lite över de bleka turisterna, men det bjöd vi på. Inte fan hade vi gått in på ett sådant här ställe självmant! Våra B&B-kompisar var dock inte lika imponerade. De ställde sig vid disken och tog var sin Caffe au Lait och sa väldigt lite. Åt inget. Så fort hon tömt sin kopp gick damen i paret ut ur etablissemanget och ställde sig demonstrativt på trottoaren och väntade. Hennes man svansade snabbt efter och Mattias sa lite urskuldande att han nog fick följa efter dem och göra upp räkningen... Han kom strax tillbaka, vi hade fått vårt kaffe och var strax färdiga. Mattias drog av 10% på räkningen för misstaget med frukosten, vi tackade för oss och åkte nöjda därifrån, lite rikare i upplevelser. Jag undrar hur stämningen var i den italienska bil som lämnade parkeringen strax före oss?

Reklamationshantering är så viktigt. Alla kan göra misstag, fel uppstår och saker går inte som planerat. Det är tråkigt och jobbigt för alla inblandade parter men det allra mesta kan räddas upp av en korrekt hantering av ärendet. Låt kunden veta att du tar på dig ansvaret, att du är väl medveten om att du gjort fel men samtidigt att du är helt fokuserad på att lösa problemet med minsta möjliga skadeverkan. Ingenting är omöjligt, allt inom fysikens lagar ska ordnas. Lägg därtill en liten symbolisk kompensation på toppen och chansen är stor att din kund lämnar dig med känslan av att du är en pålitlig och seriös leverantör, även om du faktiskt strax innan hade gjort bort dig. Detta beteende är vardag för mig och vår B&B-värd hade också förstått detta. Och ni vet ju hur det är själva, det får gå bra långt om en välvillig leverantör faktiskt inte kan reparera den skada de orsakat. Visst, det finns exempel på värdelösa hanteringar också (läs DHL, Posten, Schenker) där man bara slår ut med armarna och förnekar såväl inblandning och ansvar som vilja eller möjlighet att hjälpa till. Och hur pigga är man på att anlita en sådan leverantör igen? Hade vi inte fått någon frukost hade vår recension på Tripadvisor troligen blivit ganska giftig. Nu har vi egentligen inget att klaga på, eller hur? Är man å andra sidan en morgongrinig italienska hjälper nog ingen reklamationshantering i världen. Kanske jobbar hon på DHL?

Klockan 21:40, 20 minuter innan köket stängde, efter köer i Italien, bilbrand i Tyskland och kissepaus i Österrike var vi framme på hotellet. En ganska stor anläggning med flera byggnader och festligheter pågående i flera av dem. Vid ett ärende till bilen före läggdags hördes Auld Lang Syne (på tyska) från ena hållet där gamlingar idkade styrdans och Single Ladies och "Whoo-hooo" från andra korsvirkeshuset. Vi parkerade vid en bronshäst och vaknade något förvånade till gnäggande morgonen därefter. Vi avstod frestelsen att köra genom Danmark och tog färjan även denna gång och landade hemma i Lilla Edet till den hemmavarande sonens jubel vid 17:30, semestern var slut för denna gång.


När jag satte mig i soffan efter uppackning och postkoll kände jag hur trött jag var. Ja det hade varit många timmar och många mil i bilen, tid man hade kunnat använda på stranden, på ett museum eller på restauranger istället. Vi fördrev tiden med podradio och ljudböcker, vi hade det väldigt trevligt och bilen var en fröjd att köra, inte en enda gång kände jag mig trött eller stel där jag satt. Känslan av att resa blir vid bilande påtaglig, landskapet förändras, du passerar gränser, vägskyltarna blir annorlunda, tilltalet på bensinstationerna ett annat. Det kan medges att det blir tight för bara en veckas frånvaro, egentligen borde man kanske ta en vecka på sig att åka hem och tillbaka, med fler stopp, både för övernattning och för att besöka intressanta platser. Vem vet, så kanske det blir ett annat år. Just nu fokuserar jag på att växla om och om några veckor transportera mig själv längre tid, färre mil och helt för egen maskin.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat