Limone sul Garda 2016: Dag 4 - Dricks tarvar service

Det finns ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept så vi körde frukost med efterföljande smörj och parkering på stranden även idag. Nu just på stranden faktiskt då Lotti vill ta chansen att simma lite som förberedelse för ett simlopp i Torekov i augusti. Hon simmar och jag vaktar med argusöga och pilsner i hand. Var och en gör det den är bra på helt enkelt.

Gårdagen i solen hade tagit på mig, framförallt orkesmässigt, så jag var nöjd med ett parasoll och avkoppling. Denna bleka valross behövde inte just gassande sol idag. För att vara lite wild and crazy vände vi på lunch och middag och tog den förra på hotellet idag och samlade oss för middag i byn ikväll. Det skulle också kombineras med besök på turistbyrån och italiensk glass. Efter lunchen satt jag kvar i skuggan, tog en öl till och skrev färdigt gårdagens inlägg. Lotti solade, simmade och mådde lika bra som jag.

Som man kan tro av ortsnamnet har Limone en tradition involverande citronodling. Utmed hela samhället, i terasser klättrande från stranden och upp på bergen finns resterna av citronodlingar, sk Lemon Houses. Helt enkelt planteringar med en konstruktion som tillät inglasning för omvandling till växthus på vintern. Odlingarna finns dokumenterade från så tidigt som på 1500-talet och är omskriva av många utomstående förbipasserande nationaliteter, tex Goethe för att nämna en. När Italien förenades beslöts det att export skulle ske från södra delen av riket, inte minst för att infrastruktur för transport var bättre utbyggd där. Syntetisk citronsyra hade uppfunnits och en sjukdom på plantorna drabbade Limomes odlare. Materialet i konstruktionerna togs till krigsmaskinen under första världskriget och sedan en extremt kall vinter 1928-29 har odling bara skett för husbehov. För ungefär 20 år sedan bestämde sig staden för att restaurera en av odlingarna i centrum, El Castèl, för att bibehålla traditionen och visa besökare hur det gick till förr i världen. Mycket jobb har lagts ner och i fyra våningar odlas nu citroner, apelsiner, bergamott, grape, clementiner, mandariner med mera i kombination med utställningar och information och som ni förstår är det där jag lärt mig allt detta. Det kändes som att det var två väl spenderade euro som dessutom gick till något bra, bevarandet av historiska kulturella värden.

Bortsett från boende och fredag kväll i Verona är denna resa helt oplanerad. Det är inte likt mig och känns lite ovant, men ger samtidigt en avkopplad känsla som går att vänja sig vid och som man troligen borde träna på lite mer. Det har givetvis sina nackdelar, hade jag rekognoserat bättre hade jag till exempel vetat att det i El Castèl på kvällen samma dag vi varit där skulle vara sent öppet med levande ljus, dito musik och Limoncelloprovning. Å andra sidan finns fördelarna med att bli överraskad av en sorts "konstrunda" i gränderna i byn där lokala artister ställde ut och sålde sina alster, just denna kväll. Eller fyrverkeriet när vi kom. Små guldkorn som blir lite extra värda. Turistinformationen, ja... Limone ligger på bergsluttningen så det är alltid uppförsbacke åt endera hållet när du ska någonstans och tillbaka. Informationen har de lagt i mitten. När vi travat uppför de branta gatorna i den 34-gradiga värmen och funnit den dröp vi bokstavligen av svett. Jösses. Det var dock värt det, en vänlig dam hjälpte oss på lite knackig engelska och vi fick broschyrer om stan, området och dess omgivningar. Lätt fuktiga stapplade vi ner mot hamnen igen, kryssande mellan skulpturer och stafflier i gränderna.

Nu kan man ju tycka att glass hade passat bra, men tiden hade gått och magen kurrade. Vi styrde kosan mot restaurang Palme tillhörande hotellet med samma namn. Vi hade sett det första kvällen och tyckte det såg fint ut men det var, liksom allt annat den kvällen, stängt. Vi gled in, tog ett bord och fick ganska snart beställa. En öl, en vatten, två Insalata Caprese, en fisksoppa och en spagetti carbonara. Ja tack, vi ville gärna ha salladen först som en förrätt. Drickan kom ganska snabbt av en annan kypare, jag tog ett par klunkar och tog en bild på glaset med Lotti i bakgrunden. Strax därefter kom Caprese av en tredje servitör och vi högg in. Jättegott. Vi konstaterade att det inte var ett dugg synd om oss. När den sista tomaten och mozarellan slunkit ner kom ännu en snubbe och tog våra tallrikar. Under tiden hade det fyllt på bra i lokalen. Det var nog tämligen fullsatt, i alla fall på den yttre delen där vi satt. Flera stod utanför och måttade in i lokalen men gick när de nog insåg att de inte skulle få plats. Vi väntade på vår varmrätt. Lottis vatten tog slut, liksom min öl. Vi väntade mer. Personalen sprang rundor, de var minst fem, kanske tio stycken som delade på jobbet. Tiden gick och Jochen började bli lite irriterad. Tiden gick ännu mer och Jochen började räkna ihop vad vi ätit för hittills, beredd att lägga pengarna på bordet och gå. Jochens blick hade mörknat avsevärt när ännu en ny springpojk kom med vår mat. Jag sa till honom att jag ville ha en ny öl, det skulle han fixa. Jag tittade på klockan, det var nu exakt en timma sedan jag tagit bilden på min första öl och Lotti. Det kändes så avlägset... En hel timma. Det är fan inte ok. Det hela mildrades dock lite av att maten var fantastiskt god. Jättefin pasta och en fisksoppa lika innehållsrik som ett välskött akvarium. Jag väntade på min öl. Jag åt långsamt. Och väntade. Vi ropade till oss den ursprunglige kyparen och påpekade att ölen inte kommit än och att jag snart ätit upp. Han sa bara: "Jag ser att den är beställd, den kommer snart." Jag väntade lite till, åt upp, väntade tills det gått en kvart sedan jag beställde, sen la jag exakt belopp på bordet, vi reste oss och gick. Samtidigt som vi stängde dörren efter oss såg vi en femte garcon-jävel komma med min öl. Han såg mycket förvånad ut, men jag hade fått nog, jag var vansinnig. 

Ok, jag  vet, de kan ha haft något internt problem vi inte kände till, jag behöver inte vara en grinig gäst för det. Men för det första är det deras förbannade jobb att ge mig service, jag betalar för det och för det andra hade det i så fall varit busenkelt att berätta det, att be om ursäkt att det tog lite tid eftersom kocken hade nageltrång eller att beställningssystemet krånglade. Vi var väldigt tydliga med vad vi tyckte, de ryckte på axlarna. Då hör jag de av er som fnyser och säger att det där är typiskt italienare, att jag helt enkelt får vad jag kan förvänta mig. Men se det köper inte jag. Jag har varit mycket i Italien och har i stort sett bara gott att berätta om service på restauranger och liknande etablissemang. Visst har man stött på ett rötägg här och var, men det gör man med jämna mellanrum i Sverige också och de behandlas på samma sätt av mig där som här. Dessutom, efter att vi kylt ner Jochens temperament med en smaskig gelato i hamnen slank vi in på Bar el Porto. Kunde jag få min öl där kanske? En uteservering med kanske 50 bord, cafébord förvisso men med två-fyra personer per bord. Utbudet var öl, kaffe, drinkar, glass och småvarmt. Efter en kort stund kom kyparen fram, den ende på hela serveringen. Vi beställde en öl, en espresso, en macchiato och en grappa. Han tackade och pep iväg samtidigt som serveringen fylldes på och snart var fullsatt. De hade wifi så jag plockade fram telefonen för att koppla upp mig då jag lovat sönerna hemma i Sverige något jag tänkte jag kunde göra medan vi väntade. Jag skojar inte, jag hade inte hunnit slå in lösenordet innan jag fick luta mig tillbaka i stolen eftersom han var tillbaka med vår beställning. Kontrasten var överväldigande. Han var fortsatt ensam på hela serveringen och vad vi kunde se av gästerna runt omkring oss var vi inget undantag. Så det går om man vill, även i Italien. Han fick även den dricks hans grannrestaurang gick miste om.

Ordningen var återställd, semesterkänslan återfunnen. Vi lunkade hemåt i den stekheta kvällen, slog på fläkten på rummet och la oss, händer och allt, ovanpå täcket.