Limone sul Garda 2016: Dag 5 & 6 - Slappa, svettas och stammisar.

Ä0+"!>%=+%+%%%%%%%%they Älmhults Å,,å
Det Det som är
Även är,0Än ååå"0
Åmål 
Äåä

(ovan skrivet av en våt handduk medan jag hämtade en öl)

Om onsdagen finns egentligen inte mycket att skriva. Det var åter en lat dag vid stranden med sol, bad och böcker. Lotti simmade längder och jag drack lite öl. Klockan gick och vi brydde oss inte nämnvärt. En liten donna med fin bikini och rumpimplantat ojade sig över vattentemperaturen och en polsk familj stojade på sina sup-brädor. En lugn och fin förmiddag i Italien helt enkelt. 




När det blev dags för lunch släpade vi oss in till byn igen och hamnade på det ställe vi började den första kvällen på. En risotto och en pizza senare utforskade vi butikerna och fick med oss den obligatoriska magneten men också en tillbringare (är inte det ett underbart ord, tänk efter) och ett litet fat för tepåsar då det vi köpte i Esbjerg samtida med Hedenhös nu sagt upp sig. På något märkligt sätt fick vi med oss en flaska lokal grappa också, vettefan hur det gick till.

Besöket i byn avslutades på Bar al Porto, vårt nya favoritställe, och konstaterade att gårdagen inte varit ett undantag när det gällde service. Vi beställde cupglass och den kom inte bara in innan vi hann blinka, den såg också precis ut som på bilden i menyn. Makalöst. 


Tillbaka på hotellet blev det bad och blogg innan vi åt middag på plats, ankbröst och svamppasta, pratade om viktiga vuxensaker i den varma kvällningen och bara njöt av stunden.

Vår kompis på turistinformationen hade givit oss lite information om vandring i området, något jag hört om var fint, men som sagt, inget planerat. Vi kollade på kartor, läste beskrivningar och tillsammans med en väderprognos för torsdagen som antydde lite mer skyar och någon knapp millimeter regn utspridd över dagen bestämde vi oss för att ta en femkilometare norrut i bergen. Temperaturen skulle dock ligga fortsatt en bit över 30 så vi ställde klockan och hängde på frukostlåset för att komma iväg tidigt. Eller ja, kvart över åtta kom vi iväg i alla fall. Leden vi sett ut heter "Sentiero del Sole", typ Solstolen och gav oss närmre 180 höjdmeter att betvinga på den halvannan kilometer som var i bergsterräng. Det var rejält brant och vi svettades floder men var ändå väldigt nöjda med att ha gett oss ut medan solen var dold bakom en slöja av moln över Gardasjön. 






Vi fick inte riktigt verkligheten att stämma med den beskrivning av rutten som stod i guideboken, men på ett eller annat sätt bockade vi av de milstolpar som beskrevs, en kalkstensugn, en befästning från första världskriget och ett skyddsrum med tillhörande skyttegrav från det andra. Man kunde fortfarande gå in i det och det var lätt att föreställa sig skräcken och rädslan, den satt liksom kvar i betongen. Vi avstod från frestelsen att ta den alpina stigen upp till toppstugan på dryga 900 meter och tog istället ner mot vägen igen, svettade ner en stenbänk med våra implantattomma rumpor vid en fruktpaus innan vi kunde pusta ut utanför hotellet igen. En god start på dagen som lätt belönades med svalka både exteriört och invärtes. Sjön stod för det förra och medan Lotti passade på att simma i 90 minuter medans ångan var uppe stod baren för det senare.




När vi legat i solen en dryg timme efter lunch kom den regnskur olika prognoser hotat med, ackompanjerad av rejält åskmuller. Sådant regn blir ju dock aldrig långvarigt och värmen bestod. Vi blev ändå kvar på rummet och softade i sann semesteranda. 

Till hotellet har kommit en holländsk familj som tydligen har bott här förut. De är väldigt måna om att det ska vara tydligt, pratar högt med värdfamiljen om de söta katterna de hade tidigare, vill reservera samma bord som senast, hämtar menyn själv när det är dags för lunch, möblerar om för att få sitta som de vill och kärringen stog i morse och kacklade från sin balkong med husmor om hur bra de hade det och hur mycket de tyckte om hotellet och dess ägare. Husmor försökte tydligt hålla nere ljudnivån på konversationen sett till den arla morgonstunden och var liksom "på väg" med dammsugaren i hand hela tiden, märkbart besvärad. Jag tycker mig sett annan personal också kommentera familjen med ett kroppsspråk som inte direkt är positivt.

Jag vet givetvis inte varför de vill hävda sig som bästisar med hotellets ägare, än mindre varför de måste låta oss andra veta det. Det här är inget pensionat med stamgäster, det är ett hotell i en turisttyngd bygd. Det är ju jättebra att de trivdes så bra att de ville komma tillbaka, men jag tror det stannar där. Å andra sidan, vad vet jag...

Sista kvällen blev det middag i byn med glass och espresso på Bar al Porto. Fukten efter regnet hängde kvar, glada turister fyllde gatorna och vi njöt av varje flyende sekund. När de sista solstrimmorna försvann satt vi på hotellets terrass och såg ut över ljusen på vardera sidan sjön. I morgon bär det av, men semestern är inte riktigt slut än...


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat