Storstad 2016: Tirana. 26/3, Resvanan betalar sig.

Tirana är den 20:e storstadsresan vi gör på detta sätt. Ett litet jubileum i sig men också ett bevis på att vi har bra resesällskap. Att resa ihop är en speciell form av umgänge som inte är självklar ens med de bästa av vänner men vi har haft tur då vi fyra funkar bra ihop på många olika plan, värderar saker ungefär lika och kompletterar varandra väl som resande cirkus. Detta har givetvis mejslats ut under årens lopp och förändrats i takt med såväl ökad resvana som stigande ålder men något vi har varit duktiga på från start är förmågan till anpassning och förändring när vid köksbordet gjorda planer inte går i lås när man väl är på plats. Det kan vara ett tidsschema som inte stämde, en tillfälligt indragen busslinje, på tok för lång kö till en attraktion eller som i detta fall, påskafton i Tirana då planen för dagen var en tripp upp till Dajti Mountain, resa med linbana upp på toppen, utsikt, promenad och lunch med staden för våra fötter.

Vi bad den oerhört hjälpsamma hotellpersonalen om hjälp att hitta var bussarna till berget gick och fick då veta att just denna vecka var den vecka då man gjorde det årliga underhållet på linbanan och den var således stängd. Man kunde visserligen med bil ta sig upp på baksidan av berget, men det skulle ta längre tid och rent ärligt var det ju inte heller riktigt samma sak. De tipsade oss då att istället ta bussen till en närliggande stad som var deras nationalhjältes födelseort och som tydligen hade ett kanonmuseum, men det var kanske 90 minuter i buss enkel väg, och att lägga tre timmar av dagen på det kändes inte ok. Dags att visa den adaptiva sidan och hitta på något annat att göra.

Vi brukar försöka besöka en lokal marknad och vi hade uppgift om två potentiella ställen för var de kunde vara. Ett av resultaten av att Tirana är i början av sin turistinvasion är att det inte är helt lätt att få tag på information om saker och ting på nätet i förväg. I någon annan stad hade den där linbanan haft en egen hemsida och vi hade vetat redan hemma att den var stängd. Uppgifter om marknader hade funnits på resesajter och liknande men så var det alltså inte i samma utsträckning i detta fallet. Här vilar dock inga halta löss utan vi knatade iväg mot ett område vi trodde innehöll såväl marknad som en potentiell restaurang för kvällen vi ville spana in.

Kartorna vi fått av hotell och turistinformation är inte alls tillräckligt detaljerade för att visa alla prång och smågator i staden och om man kombinerar det med att skyltar som visar gatunamn oftare saknas än existerar så blir det lite trial and error ibland innan man hittar rätt. Vi kom in på en gata som alldeles tydligt inte var ett turiststråk och var nära att vända när vi såg en skylt som påvisade restaurangen vi sökte, alltså var vi på rätt väg. Matstället var dock stängt, det var tydligt, så jakten på bord för kvällen skulle få återupptas senare. Lite längre fram såg vi människor som kom med små plastkassar från en gata, där svängde vi in och vips var vi på marknaden. Under årens lopp har vi sett många olika varianter på det här, alltid ifrån stora köpplatser som i Bryssel förra året till rena loppmarknader av skräp och stöldgods som i Lissabon. Detta var något mellanting, men alldeles tydligt fokuserat på nödvändigheter, såväl för säljare som köpare. Säckar och lådor med frukt och grönsaker med små tanter och farbröder sittandes på en låda bakom med lätt uppgiven min. Några hade något litet garageliknande hål i väggen som gav lite butikskänsla men i stort var det bara små stånd där man fick plats kändes det som. Lite längre bort började det likna mer loppmarknad. Begagnade skor, jackor, gardiner, sladdar, navkapslar och annat skräp. En tant sålde blodiglar som hon hade i en petflaska och som hon påstod skulle hjälpa mot diabetes. Ju längre in vi kom blev någon form av tragisk desperation över att få sålt något överhuvudtaget tydligare. Rostiga verktyg, delar av en klarinett, möbler vi hade kastat på tippen för länge sedan, en repstump, gamla vhs-spelare... Mitt i detta någon juvelerare, en skräddare, glänsande nya rosa flickcyklar, en verkstad, någon klädbutik. En salig blandning som visade tydligt både att landet har en brant uppförsbacke framför sig för mannen och kvinnan på gatan men också en vilja att steg för steg ta sig in i något annat. Vi lämnade mannen som sålde gördlar och stödstrumpor på trottoaren utanför sjukhuset och kvinnan som sålde barnkläder och även en möjlighet att väga sig vid vägkanten och gick vidare.

Vi strosade vidare längs boulevarder, kikade in i butiker och ignorerade tiggare i form av barn, unga mödrar och skabbiga gubbar med bensår och läderartad hy. Jag ber om ursäkt för cynismen där men det finns givetvis tiggare här som i alla städer och det är lika beklämmande, påträngande och opassande som överallt annars. Jag ska inte gå in på vare sig ambivalensen eller det dåliga samvetet i frågan, var och en gör som hen vill men vi funderade lite vid vår hotellfrukost på vit duk och ett härligt brett urval av både kaffe och smörgåspålägg om det är samma känsla för detta här som hemma i Sverige. Hos oss är det ju mestadels folk utifrån som kommer och tigger, här kan det ju vara inhemska medmänniskor, kanske till och med grannar, som hamnat på kant i samhället och behöver hjälp. Några försöker genom att sälja cigaretter, pumpafrön, rostade kastanjer eller vägning på trottoaren men för andra finns inte det alternativet. Måhända känner albanen annorlunda för dessa? Jag vågar påstå att jag sett fler här som gett till tiggare än vad jag ser hemma. 

Även utanför Et'hem Bey-moskén fanns de givetvis. Detta är den enda moskén som står kvar sedan Hoxha lät riva alla under diktaturen. Nya är på gång att byggas, men denna står kvar sedan byggandet i början av 1800-talet. Vi fick vänta in en pågående bönestund med hjälp av en kopp kaffe, men sen tog vi av oss skorna och på oss slöjor och tittade in. Litet och handmålat kan man väl sammanfatta det hela med. Det var ju ingen guidning, man tittade själv och var tyst i respekt för dem som var där och bad.

Konstmuséet i Tirana är av klassiskt kommunistiskt snitt. Stora breda trappor, gigantiska salar och entréhall och kala väggar. På andra våning finns socialistrealistisk konst, eller som professorerna brukar kalla det: propaganda. Ni vet, starka utmejslade kroppar med slägga över axeln eller arbetandes på rad på fälten. Det är svårt att förstå hur man kunde skapa sådant och samtidigt hålla sig för skratt, liksom det är intressant med en ideologi som behöver en så förskönad och förljugen bild av verkligheten för att föra fram sitt budskap till folket. Man kan ju tycka att om den fungerar blir den självspelande och föder sig själv?

Vid det här laget var vi rätt trötta på det där eländet och letade istället upp en familjär osteria i Blokku där vi lunchade ordentligt på mozzarella, Peroni och pasta carbonara. Åter igen för en spottstyver. Med det lätt förändrade schemat för dagen bestämde vi oss för att leta upp en utgrävning där man hittat rester av en romersk villa från 100-talet  i form av fundament och golvmosaiker. Det var grovt utmärkt på en av våra kartor och grövre på den andra. På väg dit passerade vi ambassadkvarteren och ungefär samtidigt började vi känna de första regndropparna. Det skulle inte bli regn idag, men lite stänk var väl ok. Där det enligt första kartan skulle ligga fanns inget och regnet tog i. Vi gick tillbaka, in på en annan gata men hittade inget. Vi fortsatte lite till innan bland husen och där låg det. Vi gick fram och kände på grinden. Stängd. Nu regnade det ihållande och detta såg inte bra ut. Då kom en liten gobbe fram, han hade suttit hos sin kompis på andra sidan gatan och var den som hade nyckeln. Han släppte in oss och vi tittade runt. Snabbt gjort men skönt att inte promenaden blev förgäves.

Dagen började gå mot middag och vi tog oss ännu en billig drink på hotellet innan vi gav oss iväg till en italiensk restaurang som var vårt mål för ikväll. Vi var tidiga, så vi var i stort sett ensamma hela kvällen och vår kypare var osäker och som vi upplevde det nybörjare. Det var hattigt, blev fel, han frågade om, var inte lyhörd och blev lite påfrestande. Å andra sidan firade vi denna kväll min och Lottis 30-åriga förlovning och med goda vänner. Det var betydligt viktigare än en snubbe som inte visste vad han gjorde. 

Våra dagar i Tirana var slut. I morgon åker vi till Durrës vid kusten för att avsluta resan. Ska bli skönt med lite strandliv och medelhav. Känner att vi har sett vad huvudstaden har att erbjuda vid ett första besök. Det här inlägget värkte fram över dagen, det flöt inte direkt på. Tveksamt om jag fortsätter de sista två dagarna, vi får se.







Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!