Storstad 2016: Tirana. 25/3, Otakt med värdens lön.

Något som blivit mer vanligt de senaste åren på våra resor är guidade vandringar som är gratis. Samling vid ett klockslag, ingen föranmälan, bara att dyka upp. Det är svårt att veta hur dessa egentligen finansieras, jag har svårt att tro att de kan leva på den dricks de trots att det är kostnadsfritt får i slutet av turen, möjligen att en och annan student använder det för att dryga ut kassan. Vi resonerade lite om det kunde vara så att de, speciellt i växande ekonomier som denna, får bidrag som småföretagare och att man dessutom ser den stora bilden, att nöjda turister genererar positiva saker för staden på andra plan. För det är ju också så att de som gör detta ideellt har en passion och en vilja att göra det bästa av det jämfört med en sommarjobbare som helst bara vill att det ska vara över. Sådana guider har vi väl alla råkat ut för...

Turen var som de flesta andra, den berättade om landets och stadens historia, vi travade runt och tittade på de flesta och mest välkända monumentet och fick lite tips och insikter som en guidebok aldrig riktigt kan förmedla. Albanien är ett av de där länderna som tidsera efter annan aldrig fått vara självständigt utan blivit ockuperat av antingen romare, ottomaner, fascister eller what have you. Av den anledningen är det lätt att se hur kommunisterna, som tog på sig en roll som frihetskämpar och stred för landet mot de ockuperande styrkorna, kunde komma till makten efter andra världskriget. Att de sedan med Enver Hoxha i spetsen skulle komma att stänga av kontakter med såväl grannländer som allierade kommuniststater världen över var det givetvis ingen som kunde tänka sig. Vår guide var född 1976 och växte alltså upp mitt i detta och kunde av den anledningen tämligen målande beskriva det liv de hade bakom de albanska gränserna under en tid då vi i Sverige knappt visste att Albanien fanns än mindre brydde oss om deras problem. Det var de klassiska diktaturinslagen där mat ransonerades, all tv var propaganda, oliktänkande sattes i fängelse och vänner och grannar angav varandra. Allt medan partieliten mådde gott och i sitt eget slutna samhälle inom samhället kunde njuta av västerländska varor och bekvämligheter. Mannen på gatan fick nöja sig med något kilo kött och en kyckling per månad och om man råkade tycka att dagens potatis såg lite tråkig ut kunde man räkna med att det inom kort knackade på dörren och man fick stå till svars för varför man ansåg att regeringen inte kunde leverera bra matvaror. Folket intalades att de hade det bäst i världen och då ingen annan information tilläts komma in hade man inget att jämföra med. När tv visar bilder från USA på hemlösa människor och talar om för dig att detta är ett resultat av kapitalismen, varför skulle du inte tro på det? Du tror väl på de nyhetsbilder svt skickar ut?

Det är lätt för oss att tycka att man borde ha misstänkt att det inte var sant, att ifrågasätta, och det fanns givetvis de som gjorde det, men om man betänker att i en tid då vi gav våra barn sina första mobiltelefoner visste vår guide inte var ett kreditkort var och att när diktaturen föll i början av 90-talet hade han inte bara aldrig hört artister som Michael Jackson, han visste inte ens att de fanns. Albanien var stängt på ett sätt som nog bara kan jämföras med Nordkorea idag och allt tack vare en paranoid diktator som ställde sig i tv och sa som svar på kritiken från omvärlden att Albanerna skulle äta gräs om det behövdes, de skulle aldrig böja sig för någon. Tragiken i detta får Romeo och Julia att framstå som rena skrattfesten.

Nu ska ni inte tro att det här var en deprimerande tur, tvärtom. Den var upplysande, intressant och gjord med glimten i ögat och med syfte att få oss intresserade men också att förstå att på grund av den extrema situation de befann sig i så länge finns väldigt lite känsla för nostalgi och romantiserande av kommunismen och dess era i landet. Däri ligger en av orsakerna till att hotellet jag beskrev igår har tillåtits att förfalla. Det är juridiska och ekonomiska dispyter om äganderätt med mera av en bit land mitt i stan och väldigt få väger in aspekten av den historik byggnaden besitter. Att vi turister hade tyckt det var spännande att det fanns kvar kan kännas sekundärt och futtigt, det är bara att hålla med om.

Med ett soligt och klart väder denna dag var struparna lite torra efter all stadsluft så vi tog en vätskebrist i en roterande skybar, något varje stad med aktning givetvis ska ha. Det gav en bra bild av topografin och hur staden är omgiven av berg och ganska gyttrigt utspridd. Staden är också liten och hanterbar, något vi förstått sedan tidigare men som i det här perspektivet blev väldigt tydligt. Vi vandrade genom Blokku, de gamla kvarteren där partipotentaterna bodde och som nu är de hippa kvarteren med barer och nattklubbar, förbi ett par av de 700 000 (!) bunkrar Hoxha lät bygga runt om i landet för folkets beskydd ner till Moder Teresa torg innan vi landade på restaurang Era för en välbehövlig lunch. Två rätter, öl, vin, kaffe, grappa: ca 100:-/person. Tack och bock. (Vid besök på turen vid en katolsk katedral påstod en av turisterna i gänget att de hört i Makedonien att Moder Teresa minsann inte kunde anses Albansk och att hon inte satt sin fot i Albanien, något vår guide påstod. En diskussion tog vid där det blev väldigt tydligt att guiden tog ställning och fick kämpa lite för att inte gå igång för mycket i de utländska gästernas som närvaro. Jag skulle kunna skylla på mina fördomar igen, men här sa han själv för att avsluta: "Det här är Balkan, det är komplicerat. Vi kan ju inte ens enas om vad ett land får heta och inte..." Vilken gryta det är.)

Resten av eftermiddagen ägnades åt shopping, eller vad man ska kalla det. Butiker med märken man aldrig hört talas om och där alla hade allt mellan 30-70% rabatt, i alla fall i skyltfönstret. Stilar man inte riktigt var van vid och framför allt väldigt lite folk i butikerna. Detta ledde till att uppmärksamheten från expediten blev påtaglig på ett sätt som man som svensk inte är helt bekväm med. Man vill ju gärna gå och kolla på egen hand. Mitt i allt kunde en Adidas-store dyka upp och bredvid den en liten låda där de sålde tidningar och cigaretter på trottoaren. Mycket av priserna var låga, med våra mått mätt, men här och var dök ett upp en klänning för 160€. Vi var några av få tydliga turister på gatan, vem förväntar de sig ska köpa den? Betänk att detta inte var en shoppinggata på ett sätt vi definierar det, mer en gata där butiker samlats. Den här otakten blev väldigt tydlig när vi avslutade eftermiddagen på ett regelrätt shoppingcenter. Fyra våningar med mestadels kläder och caféer där de sistnämnda var de enda som egentligen hade något att göra. Max en handfull andra kunder såg vi i butikerna och när vi blivit varse den generella prisbilden var det inte svårt förstå varför. Jag tittade på en snygg vårjacka från Gant. Ca 1 600 SEK, så kanske lite billigare än hemma, men inget extremt. Betänk då att utifrån information vi fått av guiden motsvarar det en halv månadslön. Fundera på vad en halv månadslön är för dig och om du är beredd att lägga de pengarna på en jacka. När vi sedan hittade en butik som sålde klockor motsvarande 5-6 månadslöner blev frågorna ännu fler. Vem köper det här? Hur många säljer expediten varje dag/vecka/månad? Hon måste ha världens tråkigaste jobb, hon går upp på morgonen och vet med största sannolikhet att hon inte ens kommer ha en kund inne i butiken på hela dagen. Det är antagligen viktigt att ta de här stegen, att skylta med att landet är på väg i en viss riktning, dels för omvärlden men också inhemskt, för att gjuta mod och framtidstro i befolkningen, men att det haltar än så länge är tydligt och man kan ju bara hoppas att de lärde sig sin läxa i början av nittiotalet när pyramidspel höll på att driva landet in i anarki och inbördeskrig och att de nu vet vad de gör.

Efter en rejäl Laphroaig för 35:- i hotellbaren promenerade vi iväg i mörkret för en sen middag på restaurang Etnik. Den var lite knepig att hitta, men det skulle visa sig att det lönade sig. Inte fullt så turistinriktade som Era, men med albanska specialiteter och en engelsk meny blev det en bra kombination. Ett mastigt ostfat till förrätt, deras finaste albanska vin, kalv som varmrätt för tre av oss och en specialare på kanin för undertecknad som inte ens fanns på menyn avslutades med en liten äppelkaka, kaffe och grappa. Allt för totalt cirka 600:-. Det är farligt att vänja sig vid detta.

En informativ dag var slut, det hade blivit mycket stå och gå, det kändes i ben och rygg, men när även intellektet får sitt på det sättet det fått idag, då är resande som bäst. Man får inte bara med sig en kylskåpsmagnet och på tok för många digitala bilder hem, utan även nya insikter och värderingar att väga sin vardag emot.






Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!