Storstad 2016: Tirana. 24/3, Slitet, billigt och tragiskt.

Missförstå inte den rubriken direkt nu. Läs vidare. Notera dock att bilder kommer utebli, jag har fullt upp med video och systemkamera för att ta bilder specifikt för bloggen också. Kanske jag kompletterar i efterhand eller så får ni nöja er med mina bildsköna beskrivningar.

När man vaknar när klockan ringer 03:00 är det lätt att fundera på vad i hela friden man håller på med. Men går planet för årets storstadsresa klockan 6:00 och det dessutom är ett par dagar efter ett terroristdåd mot en flygplats (faktiskt i förra årets resmål) är det bara att gilla läget.

Tirana som resmål dök upp som idé redan förra året. Vi såg lite skyltar och reklam och då vi redan betat av de stora städerna börjar de mindre, lite udda vara de som finns kvar, och bra så. Att upptäcka nya saker i sitt resande är något speciellt. Många har höjt på ögonbrynen när de fått veta och det har inte varit lätt att berätta vad vi ska göra här. Turismen är fortfarande lite i sin linda, att hitta uttömmande svar på nätet är inte lätt och det leder också till att tro att allt som går att se inte heller står att finna förrän man är på plats.

Strax före 11 på landade vi på Tirana International Airport och tråcklade oss igenom en långsam men noggrann passkontroll. Valutan (LEK) går inte att få tag på hemma utan behöver köpas på plats. Vana vid samma när vi var i Belgrad stegade vi fram till en liten valutakiosk, men blev varse av expediten själv att om vi tänkte växla mycket pengar var det lika bättre att ta ur bankomat. Hans kurs var på tok för hög för det. Lustigt sätt att driva business, men ok. Också erfarna från Belgrad ville vi inte ha för mycket pengar och riskera att inte kunna göra oss av med dem före avfärd, så bankomat passade bra. 100 LEK är cirka 7 SEK, så det är ingen direkt enkel växelkurs men den skvallrar om en devalverad valuta, något vi skulle bli varse.

Jag medger villigt att jag har fördomar. Det finns alltid opportunism i nya situationer och om du kombinerar det med en annan grundläggande inställning till rättsväsende och kanske även moral vet man aldrig vad som händer. Framför allt kan du som främling inte veta. Man kör dock med erfarenhet och gammalt hederligt bondförnuft så jag kanske är ursäktad för att jag resolut ignorerade mannen i skinnjacka som stod precis utanför terminalen och började fråga som en försäljare på Hötorget om vi behövde taxi så fort vi visade intresse för dylika skyltar. Han verkade dock förstå detta, visade vänligt på sin bil vars skyltning stämde med flygplatsens och fasta pris med det vi läst oss till. 2 500 LEK (170 SEK) för en knapp halvtimme in till hotellet som ligger centralt kändes bra. Rummen var klara, vi blev uppgraderade till rum med radio i duschen, personalen är oerhört serviceinriktad och välvilliga (och snygga) och innan vi visste ordet av var vi installerade och redo för att utforska Albaniens huvudstad.

Det är en stad under upprustning och utveckling efter årtionden av eftersatthet. Det är lätt att se var bebyggelse och standard har stannat någonstans kring 50-tal och att man nu gör sitt bästa för att komma ikapp. Detta medför ett haltande utseende där fasader i förfall och hästkärror blandas med futuristiska skyskrapor och lyxbilar. Intelligenta och moderna trafikljus lyckas inte hålla ordning på en trafik där tutan är lika viktig som pedalerna och där det inte är några problem att vika in framför två filer som ska rakt fram om du ska svänga in på en sidogata. Trafikpoliser mitt i gatan gör ett viktigt jobb med risk för eget liv, det är tydligt. Det byggs och grävs, men inte i första hand där det behövs utan mer där man verkar vilja göra om. Det leder till hål i gator, trasig beläggning och kantsten, lösa trappsteg, övervuxna byggnader och ovårdade grönområden även på ytor såsom trädgårdar utanför officiella byggnader som konsulat och liknande. Mosaikfasaden på konstmuseet faller i bitar och såg man inte att det gick folk ut och in i det skulle man inte tro att det var aktivt och öppet.

Detta gjorde turistinformationen lite svårhittad, men väl där fick vi den hjälp vi behövde för de frågor vi hade med oss för kommande planer. Vi blev tipsade om en liten taverna att äta lunch på alldeles intill Tanner Bridge, en av de få broarna som finns kvar efter den Ottomanska tiden, något som visade sig ligga alldeles intill vårt hotell. När vi hittat restaurangen var vi första gäster där och en kypare på knagglig engelska försökte förklara menyn för oss som bara fanns på albanska. Vi ville ha lokala rätter så vi hade kommit rätt, men det var lite bökigt med konversationen. Efter att ha använt enkla glosor såsom soup, cheese, pig och beer samt med tillgång till tavernans wi-fi och Google var vi dock redo. Det blev citronsoppa, ostcrêpes, grönsaker, fläsk och kalv samt en varm fetaost. Allt serverat liksom samtidigt på bordet, som stora tapasrätter, inte enskilda portioner. Gott och smakrikt och mycket mat. Därtill kaffe och två rejäla grappa och hela kalaset gick på 8 000 LEK (drygt 500 SEK) för fyra personer.

Tveksamma om vi skulle behöva äta mer idag knallade vi iväg mot det gamla Dajti-hotellet, idag en övergiven ruin efter dess storhetstid. Här bodde utlänningar på besök, här hölls möten och skrevs avtal, här var albanerna inte tillåtna inträde. Idag är det förfallet och övervuxet och jag kan förstå varför, men turisten och historieintressenten i mig hade nog önskat att de bevarat det för eftervärlden, om inte annat så för utställning och förevisande av vad den tidigare diktaturen förde med sig och innebar. Granne med hotellet ligger konstmuséet och på dess bakgård står, som på en undanskymd avskrädeshög, kommunistiska statyer som plockats bort från deras tidigare prominenta placeringar vid boulevarder och annat. Här står en enarmad Lenin och två Stalin och överblickar inget annat än den sönderfallande mosaiken på en bakgård. En nationalromantisk kommunistisk idealfigur står barbröstad med blicken mot framtiden. Man undrar om han såg detta när han stod och blickade ut i staden innan han förpassades hit.

Dagen avslutade med besök på operan. (Vi lyxade till det och köpte de finaste biljetterna, 70 SEK) Byggd av kommunisterna är den väldigt typisk i storvulenhet och stram inredning. Gamla stoppade veloursäten, ingen garderob, ingen bar, kalt på väggarna. Vi brukar försöka klämma in något kulturevenemang på våra resor och nu fick det bli italiensk opera om Romeo och Julia. En story man känner väl, så förståelsen finns där. Det är inte rättvist men samtidigt ofrånkomligt att jämföra detta med Göteborgsoperan där vi är abonnenter sedan ett antal år tillbaka. Den gamla slitna ridån som säkert handvevas fortfarande. Den spartanska scenen med dekor som var samma genom hela föreställningen. Sladdar lite här och var och beskrivningen av scenen som verkade projiceras på en duk med vanlig diaprojektor. Orkesterdiket var egentligen bara avskilt från publiken med ett skynke. Och publiken. De flesta kom några minuter efter utsatt starttid och föreställningen väntade snällt. Det pratades, viskades, filmades och fotograferades under hela föreställningen och på flera ställen satt man helt oblygt och kollade Facebook, spelade spel eller pysslade med sin telefon i allmänhet om man tyckte det som försiggick på scen inte var tillräckligt intressant. En del ungdomar verkade vara ditsläpade av föräldrar och helt ointresserade av operan. I pausen var det många som gick och inte kom tillbaka. Lite annorlunda...

Föreställningen var dock inget att klaga på. Det är tragiskt och olycklig kärlek så det sprutar ur skådespelarna och sångarna. Alla var kanske inte klockrena i sina prestationer, men musiken var makalöst vacker och på det hela var framförandet mycket lyckat. Speciellt scenerna med Romeo och Julia var väl framförda, fattas bara annat. Duetter att lyssna på om och om igen, kan jag känna.
Det hade varit en tidig morgon och en sen stabbig lunch så när mörkret la sig över vår första dag i Tirana var vi både nöjda och mätta. Det var bara att slå på radion i duschen och slumra in och göra sig redo för mer äventyr i denna okända del av Europa.






Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!