What have I [not] done to deserve this?
Jag ska ju inte påstå att jag sover skitbra. Inte så att jag är sömnlös, men å andra sidan slocknar jag inte och ligger som en klubbad säl tills klockan ringer heller. Jag vaknar flera gånger per natt, ibland tränger naturen på, ibland är magsyrenivån högre än vad hjärnan klarar av att dölja. Mitt nässpray har ständigt sällskap av novalucid på sängbordet just nu. Ibland grubblar jag över vad som kommer hända nu, ibland skapar jag ett scenario kring det stundande mötet på fredag. Ibland drömmer jag något som skulle gjort Dalí avundsjuk. Inte konstigt egentligen, eller hur?
Jag har hittills tagit mitt varsel ganska bra tycker jag. Jag jobbar på, förlitar mig på facket, slänger ut lite krokar här och var och är egentligen inte orolig över vad som kommer hända. Det löser sig, liksom. En nervositet har börjat gro inför förhandlingen, man vill ju liksom ha ut maximalt, men kanske inte kan förvänta sig det, ge och ta är väl vad det kommer handla om. Men i morse kom jag på mig själv med att börja fundera i lite andra banor kring hela den här situationen; Vad har jag gjort för fel?
Det är ju tämligen tydligt att det är mig de vill bli av med. Vad som ligger bakom det, krass ekonomiskt tänkande eller taktiskt dito får jag aldrig veta, men jag kan inte låta bli att börja fundera på vad jag gjort som gör att de inte gör vad de kan för att behålla mig och varsla någon annan istället. Jag har jobbat på ungefär som vanligt, med min erfarenhet som rättesnöre och navigator. Jag har gjort vad jag kan för att styra rätt i den lite annorlunda skärgård som utlandsarbetet har inneburit och jag tycker att jag lyckats bra med det. Jag erkänner att jag hade längre startsträcka än vad jag hade förväntat mig, det tror jag också att jag dryftat här tidigare, men jag är absolut på banan nu, har funnit min roll såväl som avdelningschef som senior projektledare och nav mellan de svenska bolagen och det polska. I alla fall tycker jag det. Visst, det blir lite sidospår ibland, missförstånd, misstag och rena fel, men de är oftast ett resultat av att den ena parten inte tillräckligt mycket respekterat den andras position och behov. Samma sak åt båda hållen. Inte konstigt, saker och ting görs på olika sätt. Klandrar man mig för det? Tycker man att jag borde bo på jobbet, bevaka varje enskilt moment, förutse alla tänkbara missförstånd och därmed undanröja alla potentiella felkällor? Det skulle förvåna mig mycket, även om jag fått mail och kommentarer som i stridens hetta antyder det. Är det så att jag av de jag försöker kommunicera med i Sverige anses vara en jobbig och krånglig jävel som det snackas om och klagas på hemma i Sverige? Vad har jag gjort för fel? vad har jag inte gjort som jag borde? Vad har jag gjort som jag skulle låtit bli?
Om jag ha jobbat för lite, kontrollerat för lite, agerat för sällan så ber jag om ursäkt. Jag skulle kunna skylla på bristande instruktioner, obefintlig arbetsbeskrivning och annat, men det är ju bara undanflykter. En snubbe i min position, med min erfarenhet och mitt sätt att jobba ska inte behöva det, jag ska ha en sorts inbyggd intuition och om inte annat fråga om jag ska göra något, inte passivt vänta på instruktioner. Om jag däremot gjort mig själv omöjlig som person, som arbetskamrat, då blir jag uppriktigt ledsen och bedrövad. Jag har alltid identifierat mig med mitt jobb och hur ska jag tolka det om den identiteten inte längre passar in i den miljö jag sedan mitten av 80-talet parkerat mig själv? Vart ska jag ta vägen då? Det här är ju vad jag kan, vad jag till och med trodde jag var riktigt jävla bra på. Hur hanterar jag en grundstötning av den sorten? Ringer kustbevakningen? Greppar närmaste frälsarkrans och lämnar skeppet, sökande efter nya landmassor att utforska istället? Vi får se. I helgen vet jag mer och kan så länge klamra mig fast vid min boj i bukten sedan snart 30 år. Under tiden blir skuggorna längre och längre i Plonsk på min vandring hem efter jobbet.
Jag har hittills tagit mitt varsel ganska bra tycker jag. Jag jobbar på, förlitar mig på facket, slänger ut lite krokar här och var och är egentligen inte orolig över vad som kommer hända. Det löser sig, liksom. En nervositet har börjat gro inför förhandlingen, man vill ju liksom ha ut maximalt, men kanske inte kan förvänta sig det, ge och ta är väl vad det kommer handla om. Men i morse kom jag på mig själv med att börja fundera i lite andra banor kring hela den här situationen; Vad har jag gjort för fel?
Det är ju tämligen tydligt att det är mig de vill bli av med. Vad som ligger bakom det, krass ekonomiskt tänkande eller taktiskt dito får jag aldrig veta, men jag kan inte låta bli att börja fundera på vad jag gjort som gör att de inte gör vad de kan för att behålla mig och varsla någon annan istället. Jag har jobbat på ungefär som vanligt, med min erfarenhet som rättesnöre och navigator. Jag har gjort vad jag kan för att styra rätt i den lite annorlunda skärgård som utlandsarbetet har inneburit och jag tycker att jag lyckats bra med det. Jag erkänner att jag hade längre startsträcka än vad jag hade förväntat mig, det tror jag också att jag dryftat här tidigare, men jag är absolut på banan nu, har funnit min roll såväl som avdelningschef som senior projektledare och nav mellan de svenska bolagen och det polska. I alla fall tycker jag det. Visst, det blir lite sidospår ibland, missförstånd, misstag och rena fel, men de är oftast ett resultat av att den ena parten inte tillräckligt mycket respekterat den andras position och behov. Samma sak åt båda hållen. Inte konstigt, saker och ting görs på olika sätt. Klandrar man mig för det? Tycker man att jag borde bo på jobbet, bevaka varje enskilt moment, förutse alla tänkbara missförstånd och därmed undanröja alla potentiella felkällor? Det skulle förvåna mig mycket, även om jag fått mail och kommentarer som i stridens hetta antyder det. Är det så att jag av de jag försöker kommunicera med i Sverige anses vara en jobbig och krånglig jävel som det snackas om och klagas på hemma i Sverige? Vad har jag gjort för fel? vad har jag inte gjort som jag borde? Vad har jag gjort som jag skulle låtit bli?
Om jag ha jobbat för lite, kontrollerat för lite, agerat för sällan så ber jag om ursäkt. Jag skulle kunna skylla på bristande instruktioner, obefintlig arbetsbeskrivning och annat, men det är ju bara undanflykter. En snubbe i min position, med min erfarenhet och mitt sätt att jobba ska inte behöva det, jag ska ha en sorts inbyggd intuition och om inte annat fråga om jag ska göra något, inte passivt vänta på instruktioner. Om jag däremot gjort mig själv omöjlig som person, som arbetskamrat, då blir jag uppriktigt ledsen och bedrövad. Jag har alltid identifierat mig med mitt jobb och hur ska jag tolka det om den identiteten inte längre passar in i den miljö jag sedan mitten av 80-talet parkerat mig själv? Vart ska jag ta vägen då? Det här är ju vad jag kan, vad jag till och med trodde jag var riktigt jävla bra på. Hur hanterar jag en grundstötning av den sorten? Ringer kustbevakningen? Greppar närmaste frälsarkrans och lämnar skeppet, sökande efter nya landmassor att utforska istället? Vi får se. I helgen vet jag mer och kan så länge klamra mig fast vid min boj i bukten sedan snart 30 år. Under tiden blir skuggorna längre och längre i Plonsk på min vandring hem efter jobbet.
Kommentarer
Skicka en kommentar