Även nu, Werner
Jag har nu jobbat sex månader i Polen. Ett halvår. Jösses, vart tog tiden vägen? Känns inte som om det var vidare länge sedan jag huttrade på ett kallt hotellrum och gav mig ut och joggade i Plonsk i -24 grader med gott om skeptiska blickar från lokalbefolkningen som följd. Nu har jag min egen IKEA-lägenhet, det är 36 grader varmt utomhus, sommaren är i högform och jag möter faktiskt en och annan joggare då och då när jag är ute.
Det har gått bra, men ingen ska tro att det är helt bekymmersfritt. Visst funkar det utmärkt att pendla såhär, jag är en människa som trivs bra i mitt egen sällskap och jag har inget behov av att skaffa mig ett parallellt socialt liv här. Men jag kan väl säga som så att jag ser fram emot semester nu, det ska bli skönt att inte behöva planera för nästa resa, för nästa avsked, för nästa vecka/helg. Det betyder inte att jag inte trivs här, missförstå inte det. Men de ständiga omställningarna, nu mellan tre olika liv, påverkar mig en del. Det har varit en del helger då det har varit extra svårt att ställa om till familjeläge och veckor då jag inte gjort annat än längta hem. Vissa helger då jag stannat kvar har allt känts helt rätt, andra bara tomma och slöseri med tid. Jag tror också att min familj har märkt av detta och av den anledningen, som sagt, ska det nu bli skönt att glida ner i hängmattan hemma några veckor.
På jobbet har det väl inte riktigt gått så fort som jag hade tänkt mig eller önskat. Dels så är det yttre omständigheter, som byggnationen, som inte gått så fort jag trodde, dels så är det väl jag själv som inte tagit för mig som jag borde. Å andra sidan har ingen klagat (än) på min arbetsinsats, så det jag åstadkommit är väl kanske i enlighet med deras förväntningar. Vad vi kan se är att den ökningen av omsättningen som jag skulle bidra till har inte hänt och med 50% av året passerat så kan vi konstatera att det inte kommer bli på det sättet heller. Vi har dock (vi, det är jag och platschefen) förslag på lösningar på detta som vi hoppas kunna sjösätta nu i sommar och på ett plan, så här i början, är det kanske det faktum att vi identifierar problemet och visar handlingskraft nog att komma på idéer till lösningar, tillräckligt för att projektet inte ska anses vara helt misslyckat. Jag är medvetet luddig här, dels för att jag inte vill tråka ut er med detaljer om grafiska industrin, dels för att jag lovat mig själv att inte "hänga ut" vare sig jobbet eller kollegor, mer än på ett informativt plan. Vad vet jag, koncernchefen kanske är denna bloggs största fan?
Nå, flera har frågat mig hur länge jag blir kvar, vad mina planer är, och jag svarar alltid att jag inte har någon plan. Jag är här för att göra ett jobb och innan jag har gjort det, eller min chef ger mig något annat uppdrag, så blir jag kvar. Att det skulle ta minst ett år visste vi hela tiden, att det kunde ta 18 månader fanns alltid med i bakhuvudet. Om det tar två år eller mer skulle jag inte bli förvånad. Om vi aldrig blir riktigt klara skulle inte heller vara en överraskning. Jag vare sig räds eller längtar. Jag jobbar på så länge jag uppmanas göra det och så länge jag själv anser att jag kan göra någon skillnad.
Och så en kort passus om träning:
Nästa lopp är Kraftprovet i Trollhättan 20/7. 11,6 km terräng i slussområdet på vilket jag har en revansch att utkräva i år då slusstrappan efter 8 km förra året kom som en överraskning och knäckte mig. Jag gjorde för några veckor sedan misstaget att lägga upp ett program inför detta evenemang trots att jag vet att det stressar mig. Korkat. I går tog jag bort det och nu tänker jag springa regelbundet på känsla istället. Man är inte sämre karl än att man kan ändra sig, eller hur?
Slutligen: Förra veckan var en mörk vecka för mig, det märkte ni säkert på mitt twittrande. Mycket surt, argt och despotiskt. Jag gjorde en mental dikesskörning på lördagkvällen hemma i Lilla Edet, jag är inte rädd att erkänna det. Något triggade mig till att dra ner rullgardinen och stänga in mig i mig själv och mitt mörker några dagar. Det viktiga är att jag öppnade dörren igen och lät ljuset komma tillbaka. Det ljuset behövdes under helgen då man fick höra en hel del historier som får en att undra vart i helvete världen är på väg. Folk är inte kloka. Jag kan ranta om korkade idioter när jag är ute och reser, men det är som regel ingenting mot den verkliga världen. Åter igen, jag kommer inte bli mer detaljerad än så, men jag uppmanar er alla: ta hand om er och om varandra. Ni kan behöva det när ni minst anar det.
Det har gått bra, men ingen ska tro att det är helt bekymmersfritt. Visst funkar det utmärkt att pendla såhär, jag är en människa som trivs bra i mitt egen sällskap och jag har inget behov av att skaffa mig ett parallellt socialt liv här. Men jag kan väl säga som så att jag ser fram emot semester nu, det ska bli skönt att inte behöva planera för nästa resa, för nästa avsked, för nästa vecka/helg. Det betyder inte att jag inte trivs här, missförstå inte det. Men de ständiga omställningarna, nu mellan tre olika liv, påverkar mig en del. Det har varit en del helger då det har varit extra svårt att ställa om till familjeläge och veckor då jag inte gjort annat än längta hem. Vissa helger då jag stannat kvar har allt känts helt rätt, andra bara tomma och slöseri med tid. Jag tror också att min familj har märkt av detta och av den anledningen, som sagt, ska det nu bli skönt att glida ner i hängmattan hemma några veckor.
På jobbet har det väl inte riktigt gått så fort som jag hade tänkt mig eller önskat. Dels så är det yttre omständigheter, som byggnationen, som inte gått så fort jag trodde, dels så är det väl jag själv som inte tagit för mig som jag borde. Å andra sidan har ingen klagat (än) på min arbetsinsats, så det jag åstadkommit är väl kanske i enlighet med deras förväntningar. Vad vi kan se är att den ökningen av omsättningen som jag skulle bidra till har inte hänt och med 50% av året passerat så kan vi konstatera att det inte kommer bli på det sättet heller. Vi har dock (vi, det är jag och platschefen) förslag på lösningar på detta som vi hoppas kunna sjösätta nu i sommar och på ett plan, så här i början, är det kanske det faktum att vi identifierar problemet och visar handlingskraft nog att komma på idéer till lösningar, tillräckligt för att projektet inte ska anses vara helt misslyckat. Jag är medvetet luddig här, dels för att jag inte vill tråka ut er med detaljer om grafiska industrin, dels för att jag lovat mig själv att inte "hänga ut" vare sig jobbet eller kollegor, mer än på ett informativt plan. Vad vet jag, koncernchefen kanske är denna bloggs största fan?
Nå, flera har frågat mig hur länge jag blir kvar, vad mina planer är, och jag svarar alltid att jag inte har någon plan. Jag är här för att göra ett jobb och innan jag har gjort det, eller min chef ger mig något annat uppdrag, så blir jag kvar. Att det skulle ta minst ett år visste vi hela tiden, att det kunde ta 18 månader fanns alltid med i bakhuvudet. Om det tar två år eller mer skulle jag inte bli förvånad. Om vi aldrig blir riktigt klara skulle inte heller vara en överraskning. Jag vare sig räds eller längtar. Jag jobbar på så länge jag uppmanas göra det och så länge jag själv anser att jag kan göra någon skillnad.
Och så en kort passus om träning:
Nästa lopp är Kraftprovet i Trollhättan 20/7. 11,6 km terräng i slussområdet på vilket jag har en revansch att utkräva i år då slusstrappan efter 8 km förra året kom som en överraskning och knäckte mig. Jag gjorde för några veckor sedan misstaget att lägga upp ett program inför detta evenemang trots att jag vet att det stressar mig. Korkat. I går tog jag bort det och nu tänker jag springa regelbundet på känsla istället. Man är inte sämre karl än att man kan ändra sig, eller hur?
Slutligen: Förra veckan var en mörk vecka för mig, det märkte ni säkert på mitt twittrande. Mycket surt, argt och despotiskt. Jag gjorde en mental dikesskörning på lördagkvällen hemma i Lilla Edet, jag är inte rädd att erkänna det. Något triggade mig till att dra ner rullgardinen och stänga in mig i mig själv och mitt mörker några dagar. Det viktiga är att jag öppnade dörren igen och lät ljuset komma tillbaka. Det ljuset behövdes under helgen då man fick höra en hel del historier som får en att undra vart i helvete världen är på väg. Folk är inte kloka. Jag kan ranta om korkade idioter när jag är ute och reser, men det är som regel ingenting mot den verkliga världen. Åter igen, jag kommer inte bli mer detaljerad än så, men jag uppmanar er alla: ta hand om er och om varandra. Ni kan behöva det när ni minst anar det.
Kommentarer
Skicka en kommentar