Jag skaffade min första katt ganska snart efter att jag flyttat hemifrån. Vi hade alltid haft katt hemma, det var liksom ett naturligt inslag i bilden. Jag fick den av min gode vän Lars, en jämngrå, strålande vacker Angoraliknande hona. Skönheten gjorde att jag givetvis döpte henne efter min flickvän, numera fru och mor till mina barn. Vi lät henne bli dräktig och få en kull, där behöll vi en hona. Samma procedur med denna, här behöll vi två, en av varje. Båda dessa gav vi bort när ni flyttade till hus och skaffade barn, urmodern lyckades aldrig vänja sig vid innelivet utan mådde dåligt och visade det genom att luckra upp parketten i lägenheten på Mariagatan. Mellangenerationen blev dock kvar och levde länge, djupt älskad och omtyckt, tills åldern tog ut sin rätt. Jag minns den dagen hos veterinären. Fy.
 |
| Zuzzy, sista dagen hemma. |
Det blev givetvis tomt, men det var inte självklart att skaffa katt, igen. Dels för att det ju inte är en pryl man bara byter ut, dels för att man lätt kopplade ihop det med det som precis hänt och de känslor det förde med sig. Ödet ville dock annorlunda, en kollega till mig födde upp Norsk Skogkatt på fritiden och extraknäckte som domare och i samtal om katter nämnde väl jag vad vi varit med om och vad jag tyckte om i kattväg. Jag föredrar personliga katter, inte soffkuddar, gärna med klassiskt, asiatiskt utseende. Siames har alltid lockat, men som hustrun påpekat, deras tjatande skulle antagligen gå mig på nerverna... En dag kom han med en länk. En uppfödarkollega till honom hade en hane, Sinus, Norsk Skogkatt, som inte blivit såld och ju äldre han blev desto svårare skulle det bli. Vana kattägare som vi skulle kanske vara intresserade ändå? Det var svårt att inte bli det. Teckningen, linjerna, färgerna, han var precis i min stil... Familjen var inte svårövertalad och inom kort hade vi skaffat oss vår första raskatt. Sinus fyllde tveklöst ett hålrum i vårt hem.
 |
| Sinus, som han såldes in till oss. |
Katter är sällskapliga, Norska Skogkatter är inget undantag. Vi är en familj som reser en del, ibland bara över helgen, alla är borta på dagtid, kort sagt, det stod ganska snart klart att det mest schyssta att göra för Sinus var att skaffa honom ett sällskap. Det föll sig så väl att samma uppfödare skulle få en kull till, samma hona men annan hane. Beslutet var tämligen enkelt, av alla små ulltottar som sprang omkring där var Eifel den vi skulle ha. En silverfläckig, löjligt mjukpälsad kelgris flyttade inom kort in hos oss och togs om hand av storebror och fann sig väl tillrätta.
 |
| Grabbarna Grus |
Trots deras släktband och liknande uppväxtförhållanden visade det sig snabbt att de var två helt olika katter. Sinus var den typiske självständige katten. Han kom om du ropade, om det passade honom just då. Du kan få klappa honom och kela lite, men bara om han själv vill och att ligga i ditt knä är en ynnest om det någon gång erbjuds. Han tillåter att bli lyft, men det är under protest, det är alldeles tydligt. Han är Herren i huset, han är stilig och omtyckt och han vet om det. Eifel är något helt annat. Han vill inget annat än att bli gosad med, han spinner så fort du antyder att du vill klia honom lite och han kommer sättande så fort han hör någon ropa -det kan ju vankas mat eller kel! Så fort min hustru sätter sig i fåtöljen vid tv:n hoppar han upp på armstödet för att vara med. Han är en liten soffkudde.
 |
| Typisk Eifel |
Djur har en förmåga att känna av stämningar och känslor, i alla fall får man intrycket av det. Jag och Eifel har aldrig varit bästa vänner, det sticker jag inte under stol med. Han är inte den typ av katt jag föredrar helt enkelt. Jag tror han märkt det, både subtilt och de gånger jag skam sägandes har varit arg på honom då han sprungit omvägen för mina ben i jakt på öronkli eller något annat och nästan snubblat över kattskrället. Det är ju inte samma sak som att jag inte tycker om honom, vi har helt enkelt funnit ett sätt att existera tillsammans ändå, den vanliga lösningen har varit att han sprätter iväg när jag kommer helt enkelt. Han har hittat vilka i familjen som uppskattar hans personlighet bäst och levt utifrån det.
Det har funnits många tillfällen då vi haft anledning att tvivla på om all kattmynta är korrekt planterad i huvudet på lille Eifel. Han går in i grejer, ramlar ner, blir rädd för onödigheter med mera. Min fru, denna godhjärtade varelse, har alltid tagit hans intellekt i försvar och hävdat att han bara har lite otur och det må vara så. Helt allvarliga har vi väl aldrig varit, det har blivit mer av ett sånt där internt familjeskämt, vi vet ju alla att det egentligen bara är skillnader i personligheter vi talar om. Men det blir lite svårt att rättfärdiga sådant nu, även om man vet att man inte var seriös.
Häromdagen påpekade en av sönerna att Eifel betedde sig underligt, han spann inte när man klappade honom. Inte likt honom alls som ni förstår. Jag konstaterade då att om han låg på golvet när jag kom gående så låg han kvar, inte heller det hans vanliga beteende. Det syntes att han inte tvättade sig och vi konstaterade snabbt att han vare sig åt, drack eller gick på lådan. Uppenbart var han sjuk, mådde inte bra. Vi ringde ett journummer och fick det besked man väntade sig; sådär beter sig katter när de mår dåligt, de drar sig undan med mera. Vi ansåg dock att det vore klokt att kolla upp det hela och idag måndag tig äldste sonen och hustrun med sig det lilla livet till veterinären.
Eifel fick dropp men konstaterades inom kort ha allvarlig njursvikt. Det finns inget att göra. Han får komma hem ikväll, bli ompysslad av alla där hemma och i morgon bär det av för en sista resa till veterinären. Inget vet varför, ingen förstår, sådant här händer bara. Små hugg av dåligt samvete gnager i mig för de gånger jag sagt hårda ord. Hårda ord till en katt, ett djur som troligen såg mig som den som gav den mat. Jag tror dock, mina dubier om hans intellekt till trots, att han hade järnkoll på var vi stod i förhållande till varandra. Han vet hur jag kände och det får bli min tröst nu när jag inte kan vara med hemma denna hans sista kväll hos oss. Jag sitter i Polen och ikväll tänker jag på Eifel.
Skickat via Blogsy
Kommentarer
Skicka en kommentar