Föräldraledighet
Nej, det ska inte bli fler barn, men mina tankar kring det har aktualiserats då det är folk på jobbet som ska ha barn i januari och jag fått veta att mammaledigheten här är 20 veckor. Jag undrar om de båda föräldrarna slåss om dessa veckor och ovillkorligen ska ha 10 veckor var?
När vi fick våra barn var 30 dagar (har jag för mig. Lotti kommer säkert rätta mig) reserverade för mig, i egenskap av "den andre föräldern". Jag kunde dock överlåta dem till Lotti utan bekymmer, det var ett kryss på en blankett vill jag minnas. Vi gjorde det. Det var liksom aldrig någon diskussion. Jag var ledig i samband med förlossningen, 10 dagar, och under en period jobbade jag kvällstid och kunde vara hemma på dagen, men jag tror inte det hade spelat någon roll. Vi hade bestämt att för oss passade det bäst om Lotti var hemma och jag jobbade, Ekonomin spelade också roll, men när jag nu ser tillbaka i backspegeln på det och i ljuset av den debatt som omgärdar detta så hade vi nog inte gjort annorlunda idag. Vi var båda uppvuxna med mamma hemma och såg inget konstigt i det. För oss var det istället viktigt att vara hemma så mycket och så länge som möjligt, dagis ville vi undvika. Vi såg inte ner på de som gjorde annorlunda, men vi ville välja detta.
Helt enkelt var det nu inte, samhället är ju uppbyggt på ett visst sätt och om du inte faller in i de fållorna, de hjulspåren, så får du trixa en del. Jag vet att jag vid ett valår skrev till de olika partierna och frågade en del frågor som var viktiga för oss då, bland annat "Vad har ditt parti för lösning för att vi ska kunna vara hemma så länge som möjligt med barnen?". Jag minns att V svarade att de litade på det nuvarande systemet och att de inte hade någon variant som skulle kunna fixa så att "din fru kan vara hemma". Det var ju inte det jag frågade, men att man hamnade i ett fack om man ifrågasatte gängse regler var ju tydligt.
Jag kan inte reglerna idag, men jag har för mig att en del av föräldradagarna nu är öronmärkta för respektive förälder och att man inte kan byta bort dem. Ett system jag inte sympatiserar det minsta med. Hade det varit så när vi fick barn är jag inte säker på att vi skaffat några. I alla fall inte så många. Lotti ville vara hemma, jag tror inte jag hade klarat av det, jag lockades inte heller av det. Tro mig, att vara med mina barn på mina lediga stunder var fantastiskt, men jag är långt ifrån säker på att de hade blivit så bra som de blivit (eller bättre) om jag varit hemma mer istället för Lotti. Jag tvekar helt enkelt på om jag hade klarat av det, jag är nog inte byggd för det. Jag avundas alla karlar idag som går in i sin papparoll på ett så självklart sätt, för mig var det inte så. Vilken typ av far hade jag blivit hemma om jag tvingats hem på det sätt som görs idag? Jag vet, troligen hade det gått utmärkt, varför skulle inte jag klara det, barnen behöver båda föräldrarna och allt det där, jag vill bara uttrycka att jag är väldigt nöjd med att det blev som det blev. Jag är i många stycken den pappa jag vill vara och mina barn har en mor som går utöver allt annat. Det blev bra.
Jag tycker i grund och botten att föräldrar ska få välja hur de vill lösa sin barnomsorg själva och att förutsättningarna för att göra ett sådant val ska vara lika för alla. Så är det inte idag och jag skulle bli förvånad om det inte finns någon där ute just nu som är på väg att bli far och som inte är helt bekväm med vad han nu är på väg att fållas in i. Tvång är inte en garanti för bra föräldraskap, lika lite som alternativet automatiskt innebär motsatsen.
När vi fick våra barn var 30 dagar (har jag för mig. Lotti kommer säkert rätta mig) reserverade för mig, i egenskap av "den andre föräldern". Jag kunde dock överlåta dem till Lotti utan bekymmer, det var ett kryss på en blankett vill jag minnas. Vi gjorde det. Det var liksom aldrig någon diskussion. Jag var ledig i samband med förlossningen, 10 dagar, och under en period jobbade jag kvällstid och kunde vara hemma på dagen, men jag tror inte det hade spelat någon roll. Vi hade bestämt att för oss passade det bäst om Lotti var hemma och jag jobbade, Ekonomin spelade också roll, men när jag nu ser tillbaka i backspegeln på det och i ljuset av den debatt som omgärdar detta så hade vi nog inte gjort annorlunda idag. Vi var båda uppvuxna med mamma hemma och såg inget konstigt i det. För oss var det istället viktigt att vara hemma så mycket och så länge som möjligt, dagis ville vi undvika. Vi såg inte ner på de som gjorde annorlunda, men vi ville välja detta.
Helt enkelt var det nu inte, samhället är ju uppbyggt på ett visst sätt och om du inte faller in i de fållorna, de hjulspåren, så får du trixa en del. Jag vet att jag vid ett valår skrev till de olika partierna och frågade en del frågor som var viktiga för oss då, bland annat "Vad har ditt parti för lösning för att vi ska kunna vara hemma så länge som möjligt med barnen?". Jag minns att V svarade att de litade på det nuvarande systemet och att de inte hade någon variant som skulle kunna fixa så att "din fru kan vara hemma". Det var ju inte det jag frågade, men att man hamnade i ett fack om man ifrågasatte gängse regler var ju tydligt.
Jag kan inte reglerna idag, men jag har för mig att en del av föräldradagarna nu är öronmärkta för respektive förälder och att man inte kan byta bort dem. Ett system jag inte sympatiserar det minsta med. Hade det varit så när vi fick barn är jag inte säker på att vi skaffat några. I alla fall inte så många. Lotti ville vara hemma, jag tror inte jag hade klarat av det, jag lockades inte heller av det. Tro mig, att vara med mina barn på mina lediga stunder var fantastiskt, men jag är långt ifrån säker på att de hade blivit så bra som de blivit (eller bättre) om jag varit hemma mer istället för Lotti. Jag tvekar helt enkelt på om jag hade klarat av det, jag är nog inte byggd för det. Jag avundas alla karlar idag som går in i sin papparoll på ett så självklart sätt, för mig var det inte så. Vilken typ av far hade jag blivit hemma om jag tvingats hem på det sätt som görs idag? Jag vet, troligen hade det gått utmärkt, varför skulle inte jag klara det, barnen behöver båda föräldrarna och allt det där, jag vill bara uttrycka att jag är väldigt nöjd med att det blev som det blev. Jag är i många stycken den pappa jag vill vara och mina barn har en mor som går utöver allt annat. Det blev bra.
Jag tycker i grund och botten att föräldrar ska få välja hur de vill lösa sin barnomsorg själva och att förutsättningarna för att göra ett sådant val ska vara lika för alla. Så är det inte idag och jag skulle bli förvånad om det inte finns någon där ute just nu som är på väg att bli far och som inte är helt bekväm med vad han nu är på väg att fållas in i. Tvång är inte en garanti för bra föräldraskap, lika lite som alternativet automatiskt innebär motsatsen.
Kommentarer
Skicka en kommentar