2011 - Barnen
Under året som gått har jag faktiskt ställt mig frågan om jag överhuvudtaget skulle blivit förälder. Var det ett bra val? Passar jag som det, egentligen. Stopp! Förväxla inte detta med att jag ångrar mig, att jag önskar mina barn ofödda, att jag hade velat göra saker och ting annorlunda. Ingenting kunde vara mer fel. Jag älskar mina barn över allt på denna jord och är stolt över alla bräddar över dem. Men kunde de fått det bättre om jag varit annorlunda?
Jag är säkert inte ensam om denna fundering, särskilt inte i den här åldern. Man rannsakar sig själv, ser tillbaka på sitt liv och undrar om man kunde gjort saker annorlunda. För egen del var det ju en del av min terapi att gå igenom vem jag blivit och hur jag betett mig på vägen dit och i vissa stycken var det ingen vacker syn. Jag har varit elak och självcentrerad i många stycken och ibland till den grad att jag faktiskt är förvånad att nyckeln passade i låset när jag kom hem från jobbet. Skratta ni, hänvisa det till patetiska uttalanden från en som söker förlåtelse från sin familj, men jag vet att min vackra fru håller med mig, vi har talat om det här. Det här är realiteten.
Jag vet också att jag gjort väldigt mycket bra för mina barn. Jag är ingen Vergerus och vill inte måla ut mig som en sådan heller. Men i ljuset av min egen självrannsakan så kom frågan upp; var det klokt av mig att skaffa barn, med ett sådant beteende? Vi är alla ett resultat av de intryck vi får under vår uppväxt och jag skulle aldrig förlåta mig själv om mina barn for illa på grund av mig och av den anledningen är jag så glad för min insikt och gör därför dagligen vad jag kan för att räta upp skutan.
Året som gick gav mig dock anledning att tvivla på mitt tvivel. Under loppet av några veckor förändrades vår familjebild drastiskt av helt naturliga orsaker, av självklar utveckling och som far stod jag stolt som en tupp och tyckte att jag tillsammans med min vackra hustru lyckats hyfsat bra ändå.
Vår dotter hade under en tid arbetat oregelbundna tider i en hotellreception i Göteborg. Sena kvällar, tidiga morgnar, ett slitsamt jobb till usel lön och tärande pendling. Hon skötte jobbet exemplariskt, fick mer och mer ansvar, men att kombinera det med att bo hemma och få allas scheman att passa ihop var inte hållbart i längden. Det insåg även hon vilket föranledde ett antal jobbansökningar och en vacker dag hörde hon av sig, glad och upprymd - hon hade fått jobb som optikerassistent. I Halmstad! Hoppsan! Inte ett yrke vi hade gissat på och boende i Halmstad fanns inte, men vi behövde inte lägga oss i alls. Hon skötte allt själv, fixade lägenhet, kollade restider, adressändrade, rubbet. Vi hjälpte till att flytta, givetvis, men det var tydligt att vår tjej vuxit upp och nu var redo att leva ett eget liv, ett eget vuxet liv. Vemodigt, ja. Samtidigt kändes det helt rätt och ett kvitto på att det var dags att börja skriva på ett nytt kapitel i boken om familjen Klug.
Vår store son hade slitit hårt det sista året på gymnasiet och gått ur skolan med finfina betyg. Med all rätt var han lite trött på att plugga och även om han hade sökt och kommit in på Luleå Universitet (Teknisk Design) så ville han ta ett års paus. Planer fanns på att med en kamrat åka och surfa någonstans i världen, men det blev inte av. När idén om att jobba istället föll bort på grund av sämre tider för industrierna i Trollhättan stod han helt plötsligt inför valet mellan att gå hemma med föräldrarna och dra eller att faktiskt ta den där platsen i Luleå. Det var bara det där lilla problemet med bostad... Men han ordnade detta! En god vän till honom hyste in honom i sin etta medan de båda letade större lägenhet tillsammans. Studielån ordnades och på i stort sett två veckor var det klart och vi vinkade av honom en tidig morgon i en bil med släp på väg norrut. Inom kort ordnade de lägenhet, han fixade jobb, bostadsbidrag och samtidigt slet på med studier som han alltså inte till en början var mentalt förberedd på. Vi hjälpte även till med denna flytt när de skulle flytta till större bostad och slogs av att även han faktiskt frigjort sig, även om det inte var planerat på samma sätt.
Vår yngre son började gymnasiet. Och hans vardag förändrades ju också rejält. Hans båda syskon försvann inom kort tidsrymd och hans far bestämde sig kort därefter att börja jobba i Polen. Han blev ensam med sin vackra mor i huset på vardagarna. Ingen storasyster att reta, ingen bror att spela Rockband eller att flina åt klipp på YouTube med. Ingen far att gömma sig för och sucka över när han försöker vara hipp. Tro mig, han har vuxit precis lika mycket som sina syskon och är ett stort stöd hemma hela tiden. Han hjälper till när det behövs, tar eget ansvar för sina studier och klarar av dem med bravur. Han borde visserligen klippa sig, men så länge det inte är mer så är det inget att oroa sig över. I påsk åker han till London själv med sin syster för att se Primus i Albert Hall. Frågan är hur lång tid det tar innan han flyttar hemifrån, det känns som om det går fort nu.
I somras, en av de sista helgerna innan de båda skulle flytta, hade vi en familjekväll. Vi köpte hem kräftor, frossade i glass och jordgubbar, skrattade tillsammans, såg gamla filmer från när barnen var små och var hela vår familj, bara vi, en sista gång liksom. Pojkarna fick till och med sin syster att spela Rockband, de som känner oss vet vilken bedrift det är. Vi konstaterade att vi var så glada att vi gjorde Greklandsresan 2010 som en resa med bara oss, att det passade bra att vi inte åkt någonstans på sommaren 2011 eftersom allt blivit väldigt mycket mer komplicerat då när det nu var som det var. Det var en härlig kväll och jag och min vackra hustru satt och var väldigt stolta över våra fina, duktiga barn. Tvivlet om föräldraskap var långt, långt borta.
PS. Mina barn har fått se och godkänna detta före publicering. Fattas bara annat.
Jag är säkert inte ensam om denna fundering, särskilt inte i den här åldern. Man rannsakar sig själv, ser tillbaka på sitt liv och undrar om man kunde gjort saker annorlunda. För egen del var det ju en del av min terapi att gå igenom vem jag blivit och hur jag betett mig på vägen dit och i vissa stycken var det ingen vacker syn. Jag har varit elak och självcentrerad i många stycken och ibland till den grad att jag faktiskt är förvånad att nyckeln passade i låset när jag kom hem från jobbet. Skratta ni, hänvisa det till patetiska uttalanden från en som söker förlåtelse från sin familj, men jag vet att min vackra fru håller med mig, vi har talat om det här. Det här är realiteten.
Jag vet också att jag gjort väldigt mycket bra för mina barn. Jag är ingen Vergerus och vill inte måla ut mig som en sådan heller. Men i ljuset av min egen självrannsakan så kom frågan upp; var det klokt av mig att skaffa barn, med ett sådant beteende? Vi är alla ett resultat av de intryck vi får under vår uppväxt och jag skulle aldrig förlåta mig själv om mina barn for illa på grund av mig och av den anledningen är jag så glad för min insikt och gör därför dagligen vad jag kan för att räta upp skutan.
Året som gick gav mig dock anledning att tvivla på mitt tvivel. Under loppet av några veckor förändrades vår familjebild drastiskt av helt naturliga orsaker, av självklar utveckling och som far stod jag stolt som en tupp och tyckte att jag tillsammans med min vackra hustru lyckats hyfsat bra ändå.
Vår dotter hade under en tid arbetat oregelbundna tider i en hotellreception i Göteborg. Sena kvällar, tidiga morgnar, ett slitsamt jobb till usel lön och tärande pendling. Hon skötte jobbet exemplariskt, fick mer och mer ansvar, men att kombinera det med att bo hemma och få allas scheman att passa ihop var inte hållbart i längden. Det insåg även hon vilket föranledde ett antal jobbansökningar och en vacker dag hörde hon av sig, glad och upprymd - hon hade fått jobb som optikerassistent. I Halmstad! Hoppsan! Inte ett yrke vi hade gissat på och boende i Halmstad fanns inte, men vi behövde inte lägga oss i alls. Hon skötte allt själv, fixade lägenhet, kollade restider, adressändrade, rubbet. Vi hjälpte till att flytta, givetvis, men det var tydligt att vår tjej vuxit upp och nu var redo att leva ett eget liv, ett eget vuxet liv. Vemodigt, ja. Samtidigt kändes det helt rätt och ett kvitto på att det var dags att börja skriva på ett nytt kapitel i boken om familjen Klug.
Vår store son hade slitit hårt det sista året på gymnasiet och gått ur skolan med finfina betyg. Med all rätt var han lite trött på att plugga och även om han hade sökt och kommit in på Luleå Universitet (Teknisk Design) så ville han ta ett års paus. Planer fanns på att med en kamrat åka och surfa någonstans i världen, men det blev inte av. När idén om att jobba istället föll bort på grund av sämre tider för industrierna i Trollhättan stod han helt plötsligt inför valet mellan att gå hemma med föräldrarna och dra eller att faktiskt ta den där platsen i Luleå. Det var bara det där lilla problemet med bostad... Men han ordnade detta! En god vän till honom hyste in honom i sin etta medan de båda letade större lägenhet tillsammans. Studielån ordnades och på i stort sett två veckor var det klart och vi vinkade av honom en tidig morgon i en bil med släp på väg norrut. Inom kort ordnade de lägenhet, han fixade jobb, bostadsbidrag och samtidigt slet på med studier som han alltså inte till en början var mentalt förberedd på. Vi hjälpte även till med denna flytt när de skulle flytta till större bostad och slogs av att även han faktiskt frigjort sig, även om det inte var planerat på samma sätt.
Vår yngre son började gymnasiet. Och hans vardag förändrades ju också rejält. Hans båda syskon försvann inom kort tidsrymd och hans far bestämde sig kort därefter att börja jobba i Polen. Han blev ensam med sin vackra mor i huset på vardagarna. Ingen storasyster att reta, ingen bror att spela Rockband eller att flina åt klipp på YouTube med. Ingen far att gömma sig för och sucka över när han försöker vara hipp. Tro mig, han har vuxit precis lika mycket som sina syskon och är ett stort stöd hemma hela tiden. Han hjälper till när det behövs, tar eget ansvar för sina studier och klarar av dem med bravur. Han borde visserligen klippa sig, men så länge det inte är mer så är det inget att oroa sig över. I påsk åker han till London själv med sin syster för att se Primus i Albert Hall. Frågan är hur lång tid det tar innan han flyttar hemifrån, det känns som om det går fort nu.
I somras, en av de sista helgerna innan de båda skulle flytta, hade vi en familjekväll. Vi köpte hem kräftor, frossade i glass och jordgubbar, skrattade tillsammans, såg gamla filmer från när barnen var små och var hela vår familj, bara vi, en sista gång liksom. Pojkarna fick till och med sin syster att spela Rockband, de som känner oss vet vilken bedrift det är. Vi konstaterade att vi var så glada att vi gjorde Greklandsresan 2010 som en resa med bara oss, att det passade bra att vi inte åkt någonstans på sommaren 2011 eftersom allt blivit väldigt mycket mer komplicerat då när det nu var som det var. Det var en härlig kväll och jag och min vackra hustru satt och var väldigt stolta över våra fina, duktiga barn. Tvivlet om föräldraskap var långt, långt borta.
Kommentarer
Skicka en kommentar