Storstad 2018, Warszawa: Vissa ränder går inte ur?

Årets resmål i raden av europeiska storstäder att besöka på våren är faktiskt det 25:e sedan vi startade med Berlin för alla dessa år sen. Denna gång packade vi våra väskor och pep iväg till den Polska huvudstaden för att möta våren. Efter mitt dryga år jobbande i just Polen hade jag fått ett grundläggande ansvar för upplägget, ett viktigt uppdrag som skulle visa sig blev föremål för improvisation likväl.

Warszawa (och Polen i allmänhet) har synnerligen fått ta en hel del skit under historiens gång. Invasioner, ockupationer, krig, elände och förstörelse. Som på så många andra ställen vi varit är det tydligt att sådant binder folk samman och hjälper till att skapa en nationsidentitet och en stolthet för såväl sin kultur som sin historia, men priset är ibland väldigt högt och jag skulle tro att Polen ligger högt upp på den listan.

Vi lämnade Göteborg med morgonflyget så det var på tok för tidigt för att få våra rum på hotell Castle Inn, alldeles vid slottstorget vid Gamla Stan. Vi lämnade väskorna och fann istället en solig uteservering där den första lunchen från det rustika och smakrika polska köket beställdes in och avnjöts. Det är alltid något speciellt med den där första sittningen. Förberedelserna är klara, det lätt monotona i alla reseprocedurer ligger bakom en och man landar i en känsla av att allt ligger framför en, ledighet och semester fyller ens sinnen. Man blir liksom lite lättare, även om maten kanske inte skulle platsa i vare sig GI eller viktväktares diettabeller 

På söndagar är slottet öppet och med gratis entré så det vore ju dumt att inte utnyttja. Det kungliga palatset, uppfört av Kungsleden Sigismund III Vasa, är liksom största delarna av staden inte "original" eftersom såväl nazister som ryssar gjorde sitt bästa för att jämna den polska staden med marken. Det vi ser idag är återuppbyggt efter andra världskriget och då cirka 90% på denna sidan Vistula låg i ruiner kan man inte säga annat än att det är imponerande. Inte bara själva arbetet att tex återskapa den medeltida stadskärnan utan kanske framför allt beslutsamheten och viljan att genomföra det. Visste man inte om det är det svårt att tro. 

Som sagt, gratis inträde, så vi ställde oss i kö. Skolklasser och andra turister runt omkring oss i solskenet väntade på att bli insläppta i batcher för att sprida gracerna i salarna. När det blev vår tur frågade vakten på polska efter våra biljetter. Vi svarade på engelska att det väl vara gratis? Han replikerade på sitt modersmål en större utläggning som tydligt handlade något om biljetter, vi försökte igen på engelska och fick en polsk radda där fortsatt bara "biletty" var begripligt. Jag fräste tillbaka på hederlig västgötska och han vände sin snaggade tjur acceptera under den tajta skärmmössan och nickade åt en dörr på andra sidan innergården. Med lätt irriterade men snabba steg gick vi dit och därinne, bakom ytterligare en dörr (oskyltad) fanns en biljettkassa där jag bara sa att jag ville ha biljetter. Jag fick dem, givetvis gratis, och travade tillbaka, förbi hela kön och ca dem till vakten som nu verkade nöjd över att saker gjorts på rätt sätt. Han behöll inte biljetten, längre in stod nästa kontrollperson som tittade på den utan att vare sig scanna eller riva den och hänvisade oss till en garderob eftersom man ju inte fick ha jacka eller ryggsäck inomhus. I garderoben gjorde man klart att man inte tog ansvar för inlämnade persedlar varvid en i vårt sällskap inte ville lämna sin väska med bland annat pass i. En annan vakt krävde då att väskan skulle bäras på magen, vilket komplicerades av att vårt sällskap gick på kryckor. Återigen bjöds upp till en lustiger verbal dans med polska på ena sidan och svenska och engelska på andra. Förståelsen för problemet verkade noll och ingen, det slutade med att en annan av oss tog väskan. På magen.

När jag jobbade i Polen behövde jag vid ett tillfälle besöka sjukvården. Det var i grund och botten inget livshotande men det fanns ett akut element då min tumme hade bekantat sig med en kniv på ett sätt som föranledde omedelbar åtgärd. Jag tror vi var runt på fyra olika instanser i tre olika byggnader eftersom det fanns en rutin, det skulle göras på ett visst sätt, skrivas in i vissa böcker och av vissa bastanta sjuksköterskor. Alla ska ha något att göra och om inte föregående instans givit klartecken vågar jag inte gå vidare. Lite samma känsla fick jag nu. Jag förstår att proceduren var antagligen för att kunna ha koll på hur mycket folk som varit och besökt slottet denna dag, men det hade kunnat lösts på så många smidigare sätt än detta. Det enklaste varande att sätta en skylt vid entrén med en pil in till kassakontoret. Så mycket hade lösts då, för tro inte att vi var de enda som fick vända om vid mötet med den nätfiske museivakten. Och jag vet, det är förmätet av mig att som turist komma hit och berätta hur de ska göra saker och ting, men det ligger nära till hands att tänka tanken att närmre 50 år av kommunistiskt styre sätter sina spår.

Rundvandringen inne på slottet gav ungefär vad slika plägar göra. Överdåd för kungligheter, vackra balsalar, symbolfylld konst och porträttmålade gobbar man inte visste vilka de var. Det finns något paradoxalt i att man valt att återskapa även detta i all prakt. Riktigt intressant var de målningar som visade staden före förstörelsen då man kunde sätt dem i relation till dagens stad. Dessa var original eftersom krigsherrar och ockupationsmakter under åren sett till att plundra på skatter först, innan man började rasera. Mycket har återlämnats och finns nu till beskådan. Även två Rembrandt gömmer sig i de nedre valven, intressant nog ackompanjerade av röntgenbilder tagna av de undre lagren av målningarna. Spännande att se vad som såg ut som en skiss under och jämföra med det färdiga resultatet.

Du som tidigare läst dessa berättelser på bloggen vet att ett stående inslag på resorna är någon form av kulturyttring. I år fick vi ut hårt med en balettversion av Kameliadamen i tre akter på den stora operan mitt i stan, även den återuppbyggd efter förstörelse. Pampigt så det förslog, en egen liten box på sidan att njuta föreställningen ifrån, bubbel i pausen och min eller bland det fina folket. I Göteborg finns ingen klädkod, operan ska vara till för alla, vilket leder till att man ser alla tänkbara utstyrslar när det är föreställning. Det var blandat även här och ingen bangade oss för bekväma skor eller brist på slips/fluga, men det var tydligt att man klädde upp sig i en annan omfattning än hemma. Jag har svårt att bestämma mig för om jag föredrar det ena eller det andra, båda ar sina definitiva fördelar. Baletten var av klassisk typ, mycket tyll, trikåer och tåspets och vansinnigt vacker. Tragiken finns ju i grundmaterialet och när hon dog på slutet gjorde hon det både länge och inlevelsefullt.

Det hade varit en tidig morgon och vi är inga unghästar längre så när vi knatade över torget i den ljumma kvällen bland de få kvarvarande gatuförsäljarna var vi överens om att det varit en bra första dag i Masovia och att det passade bra nu att samla krafter för nästa. Vi kröp in i våra egensinniga designade rum på detta "art hotel" och somnade mer eller mindre ovaggade.