Storstad 2018, Warszawa: Mindre kommunism, mer piano.

Min teori om att skolbarn i tidig ålder får sig till livs information och kunskap om landets och stadens historia stärks av att vi varje dag, i alla delar av staden, möter och stöter på dagis- och skolklasser som med tillhörande lärare går runt och undervisas kring landmärken och historiska byggnader. Ett gäng passade på att öva på sin engelska genom att fråga oss varifrån vi kom, till lärarens förtjusning. Språkligt har engelska fungerat bra hela resan. I de flesta butiker och restauranger finns det alltid någon som lärt sig de grundläggande fraserna och blir det lite problem löser man det tillsammans. Visst finns det en och annan slottsvakt, taxichaufför eller åldersstigen servitris som inte riktigt hängt med men om vi ska vara ärliga, visst är de språkliga barriärerna en del av charmen med att resa?

På Gessler igår kväll gick vi igenom planerna för nästa dag och då upptäckte vi en miss i den planering jag fått förtroendet att hålla i. På eftermiddagen skulle vi gå nästa gratisvandring, denna gång om tiden under kommunism i staden, men när vi nu dubbelkollade visade det sig att de inte gjordes dessa veckodagar och olyckligtvis inte heller på någon annan dag som passade vad som var kvar av vår resa. Givetvis ett bakslag och jag gjorde vad jag kunde för att hitta alternativ men det fanns inget att finna. En snabb omplanering gav att det fick bli mer tid för shopping under eftermiddagen istället, något som delar av sällskapet inte protesterade mot det minsta.

Lite kommunism skulle vi dock hinna med före lunch och tog spårvagnen till kulturpalatset, den överdådiga skyskrapa som Stalin gav Polen i gåva (tack, snälla farbror Josef, för presenten vi fick betala själva) i början av 50-talet. Skrapan är numera en tydlig del av stadens profil men om man betänker att en handfull identiska skrapor står i Moskva och att den står vid centralstationen så att den är det första man ser när man kommer dit så är det ju inget annat än en maktdemonstration. Tro inte inte att ni är något speciellt, ni är en del av Moskva och vi äger er. Idag är det ett bland annat ett konferenscenter med fokus på kultur och vetenskap, jag har själv varit på konsert där och sett Tori Amos under hennes Gold Dust Tour, men de allra flesta turister gör dock inte mer än att ta snabbhissen upp till 30:e våningen för att se på utsikten över staden från fyra håll och åker sedan ner igen. Så även vi, entrén ingick i vårt Warszawa-pass, och tillsammans med en handfull skolklasser trängdes vi i hiss och på terrass. I ett hörn hängde olika bilder på byggnaden från diverse vinklar vi kunde konstatera att vi hade bra väder för äventyret, det verkade inte ovanligt med dimma (smog?) som gjorde vyerna lätt begränsade.

Vi vill ju gärna se oss själva som vana resenärer och inte fullt ut de typiska turisterna så när vi var klara med utsikten busade vi till det lite och tog hissen till fjärde våningen. Vi hade hört att inredningen var sevärd, förutsatt att det inte pågick någon konferens i lokalerna. Vi hade tur, det var tomt när vi stack in våra näsor och vi fick se pelarhallar och kassettak som tydligen var en replika från slottet i Krakow. Pampigt men samtidigt tragiskt, dels då de vackra trägolven var dåligt underhållna och slitna, dels då man inte kunde låta bli att föreställa sig denna prakt innanför väggarna på ett skrytbygge som en hårt prövad och kämpande befolkning i staden utanför högst troligt aldrig fick ta del av. På sätt och vis är det förvånande att de inte jämnade skiten med marken i ren ilska i början av 90-talet.

Vi promenerade tillbaka mot den centrala gågatan och det blev en del besök i butiker på vägen dit. Solen sken, uteserveringarna började plockas fram och myllret på gatorna tilltog. Likt i alla städer idag finns utslagna människor som hasar sig framåt i varierande skick och hälsotillstånd och tiggare med kaffemuggar var också förekommande, speciellt runt gamla stan, där turisterna samlas. Lite fler barn än vad man brukar se vilket alltid ger blandade känslor. Ett annat gäng som var vanligt förekommande var några som gick runt med vad som föreföll vara en namninsamling. Om de nu bara stått och samlat namn hade det väl varit en sak, men de sprang bokstavligen fram till en, slog armarna om halsen och skulle kindpussas. Det kliades i mitt skägg och kastades slängkyssar och inte bara ute på gatan heller, de hoppade på en inne i butikerna till och med. Låt oss bara säga att detta inte är en situation man som svensk känner sig riktigt bekväm i... Jag var på väg att skriva på listan, det handlade tydligen är om hjälp till döva barn och ungdomar, men det skulle skänkas pengar också och helst inte mindre än 100 PLN så skam sägandes, jag avstod.

Efter avslutad och lyckosam shopping samt en lunch i solen inklusive byggdamm i ölen (ett gäng höll på och demonterade en byggställning intill och några olyckliga vindpustar tillförde lite extra fibrer till måltiden) knatade vi iväg till Chopin-museet för en inblick i kompositörens liv och leverne. Intill själva museet ligger Chopin-institutet, en sorts skola för unga lovande talanger och ur fönstren svävande skön operasång och la en god grund för detta besök. Även detta är väldigt modernt, du har ett besökskort med vilket du aktiverar olika funktioner (bilder, filmer, ljudslingor) vilket gör att du själv väljer vad du vill fördjupa dig i. Tyvärr var en hel del av detta "ur funktion" och dessutom fanns flera utställningsföremål (anteckningsbok, hårlock, diverse personliga artefakter) inte i montrarna utan var iväg för underhåll eller restaurering. En del av själva museet höll dessutom på att byggas ut eller renoveras och alla ställen gick inte att aktivera alls, trots att de skulle fungera. Nu låter det som att det var ett kasst besök, inte alls. Det som fanns att se gav gott och väl en god bild av detta geni och hans samtid. På ett ställe fick vi en personlig genomgång av en vakt kring hans värv som lärare för unga protegéer, något han gjorde för att tjäna pengar då han inte trivdes med att uppträda inför stora publiker. (Någon i vår grupp gjorde då en jämförelse med Avicii, något som inte föll i god jord hos vakten... ) EN av hans elever la kraft på att ta hand om hans grejer efter hand död och det är tack vare henne som saker som hans sista piano finns i utställningen. Ett stillsamt och vackert museum som dessutom INTE avslutas genom en shop, det är bara att lyfta på hatten.

Vi vandrade ut i solen och promenerade söderut mot lite mer fashionabla designer-kvarter innan vi vek av och styrde kosan mot Stalinskrapan igen och det stora shoppingcenter som ligger granne med den. Hur många våningar som helst, fullt med folk denna tidiga eftermiddag. Väl i detta palats av glas och stålbalkar var skillnaden mellan efterkrigsstaden vi tidigare vistats i och övriga Västeuropa som bortblåst. Detta kunde lika gärna varit Stockholm, Berlin, Madrid eller London. Jag kollade efter minneskort till videokameran men dels var priset detsamma som hemma, dels skulle vi åka hem dagen efter så jag skippade det. Tjejerna shoppade lite och när det började duggregna lite lätt gick vit mot spårvagnen och åkte tillbaka till hotellet.

Kvällens middag var bokad på U Fukeria, ett trevligt ställe på torget i gamla stan och ett där jag varit förut. Mysigt och hemtrevligt inrett, supertrevlig personal och god, rustik mat, i en miljö som påminner om serveringar i gamla stan Stockholm med tegelvalv i taket och vinklar och vrår. Det blev en härlig sill till förrätt och ett perfekt rosastekt ankbröst till varmrätt. Härlig stämning bland personal och andra gäster och i vårt eget sällskap satt vi och njöt av en värdig och fin sista kväll i Polen. Till kaffet beställde jag "vodka", jag kollade inte listan utan lät kyparen välja. Den jag fick var fantastisk. Len i inledningen med en tydligt pepprig eftersmak. Jag kollade kvittot och såg att den hette Chopin Rye. Rågvodka? Det kunde vara en förkortning på kvittot men jag tänkte definitivt leta efter den på flygplatsen.

Klockan närmade sig 23 när våra steg klapprade på kullerstensgatorna i gamla stan på väg mot hotellet. Vi hade en dag kvar med guidning, marknad och en lite annorlunda lunch planerad. Taxin till flygplatsen var bokad och det var med blandade känslor vi gick till sängs i våra art hotell-inredda rum. Vi med en fyr och kabyssfönster, våra vänner med trädgren i taket och pappersblommor på väggarna.








Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Kungsleden 2016: Jakten på tält