Storstad 2017 - Bern/Vaduz. 14/4: Kossor, klättring och kornbod

Kväll före avsedd vandringsdag kollade jag lite mer på kartan. Den vi fått från turistbyrån var ganska grovhuggen så jag ville vara förberedd, hitta parkeringen vid bergbanan för gps:ens skull och med hjälp av Google maps försöka se hur promenaden till starten av bestigningen såg ut. Det gick bra, jag hittade allt men jag insåg också att avståndet mellan parkeringen och bergsleden var cirka sex kilometer. Det går du inte på en halvtimme, snarare det tredubbla. Jag dubbelkollade och började samtidigt leta efter alternativ  när jag i listan över lederna såg att den vi tänkt oss mycket riktigt stod som mellan tre och fyra timmar, men samtidigt antydde att det var riktning FRÅN toppen. Alltså nedförsbacke. Jag knackade på hos våra resekamrater och delade med mig av mina upptäckter. Pannor veckades, det var märkligt om vi skulle fått så felaktiga uppgifter från turistbyrån dagen innan men vi bestämde oss för att hålla oss till planen och se vad som hände. Tidig frukost inmundigades och vi packade med oss lite färdkost: lite knäckebröd, en yoghurt, ett ägg (det var ju ändå påsk) var sin frukt och något enstaka portionspaket Nutella. Vi gav oss av.

Det var inga som helst problem att hitta bergbanan och parkering, vi drog på oss våra ryggsäckar och travade iväg. Direkt fick vi bekräftat att vår tidsgissning av den första delen var korrekt då istället för kilometer stod avståndet till den lilla byn Wimmis angiven i tid, 1h30m. Kanske borde vi redan här börjat fundera på vad det var vi var på väg att ge oss in på och omvärderat våra planer...

Istället gav vi oss av över daggstänkta berg, fallera, och gick bokstavligen rakt ut i ett vykort. Gröna sluttningar med snöklädda alptoppar i fonden, nyfikna kossor med bjällror runt halsen, böljande rapsfält med små fäbodar i fjärran, gökurshus med lokalbefolkning som hälsade artigt, en bonde som var ute och inspekterade sina ägor, en inhägnad med getter. Och schweiziska flaggan vajande i den lätta vårvinden. Lättvandrat på ömsom asfalt, ömsom grusväg. Välskyltat, ordning och reda. 

Så kom, efter stipulerad tid vid bergbanan, skylten som pekade upp mot toppen och återigen, visst borde vi reagerat. Här stod nu en vandringstid angiven till dryga fem timmar. Allt tydde på att den tid vi fått oss angiven dagen innan var åt andra hållet. Den förra skylten hade stämt nästan på minuten, varför skulle inte denna göra det? Vi tittade på kartan och inte ens det faktum att toppen av Niesen låg på 2367 möh (cirka 1800 höjdmeter från vår punkt) fick oss att reagera. Vi slog en drill, drack lite vatten och gav oss av. Som lånat av smaragderna sin färg. Fallera.

Det var inget fel på leden. Tydligt uppmärkt, väl upptrampad och röjd, varierande i bredd. Vad som dock inte varierade var lutningen. Stadigt uppåt. Det i sig var givetvis inte förvånande men den schematiska serpentinliknande sträckningen som kartan visade var bedräglig då skråpartierna var minst lika branta som resten. Vi fick snabbt upp värmen och svetten lackade i den fortsatt vackert lysande vårsolen. Det blev snabbt jobbigt men efter ett tag kom man dels in i en andra andning när man hittade in i ett tempo som passade, dels öppnade landskapet upp sig med jämna mellanrum till fantastiska vyer över landskap och dalgången. Jag tog täten så de andra fick vackert ta det lite lugnare men flåset var tydligt, taktfast och ljudligt, i alla fall från undertecknad. Efter ungefär en timmes stigande vandring tog vi paus i en sluttning och fyllde på energi ur våra dignande matsäckar. Solen sken och sorger har vi inga, våra glada visor klinga.

Jag erkänner villigt att jag blev lite rädd för Niesen när vi närmade oss den tidigare på morgonen. Den var högre än jag trott och den var framförallt brantare, spetsigare. Varför jag inte sa något redan då kan säkert min terapeut svara på men just nu begrep jag ingenting. Mjölksyran sprutade ur alla porer i såväl framsida som baksida lår och även om en källa med iskallt alpvatten gav tillfällig respit var det inom kort ganska tydligt att det bara var en tidsfråga nu. Strax före 1500 möh, efter knappa två timmars motlut, mötte vi en vandrare som varit uppe 20 minuter från vår punkt och vänt, det var hennes dagstur. Jag tittade upp mot toppen och konstaterade att vi ofrånkomligen skulle stöta på snö. Alpljungen lyste rosa på sluttningen, jag gjorde ett par, tre ansträngningar till men orkade bara något hundratal meter åt gången innan jag var tvungen att stanna och återhämta mig. Till slut var det dags. Jag tog mod till mig och meddelade mina vänner att jag helt enkelt inte trodde att jag skulle klara av det här. Jag var redo att avbryta och gå tillbaka. Fallera. (ni är välkomna att uttala det ordet som ni vill i detta läge)

Jag kände mig dum, det var ju inte så här det skulle bli. Efter de sedvanliga artighetsfraserna fram och tillbaka fotograferade vi lite till och började nedstigningen. Vi genade lite på en bilväg vi passerade och efter en stund var vi nere och konstaterade att vi tagit cirka 200 höjdmeter per kilometer. Nu hade vi en och en halv timme tillbaka till bilen, bara att trava på. Moln drog in över Niesen och den såg allt annat än inbjudande ut. Vi började fundera på vad vi egentligen gett oss in på, vad vi tänkte. Vi gjorde väl inte det fullt ut utan litade på tjejen i turistinformationen, hon som jag hyllade i ett tidigare inlägg. Vi trodde det skulle vara enklare men om vi stannat upp, kollat förutsättningar ordentligt och undersökt vidare hade vi nog aldrig gett oss av från första början. Med facit i hand var det helt rätt att avbryta och det skulle vi bli än mer varse senare.

Tillbaka vid bergbanan hade vi lite tur då nästa tåg skulle gå om fyra minuter. Det tog 30 minuter rakt upp och kostade chf 57 per person. Alltså cirka tusen spänn per par. Tusen. Spänn. Vi var i läget att det nog inte spelat någon roll egentligen, men nu hade vi lite tur, det var halva priset på eftermiddagen. Vi åkte upp i kabelbanan och väl uppe möttes vi av en snöklädd topp med skyltar mot vandringsleder, inklusive våran, med en extra skylt ovanför med ordet "Geschlossen" i röda bokstäver. Sista tåget ner gick 17:45 så även om vi fortsatt hade vi så småningom alltså kommit till en del av leden som inte ansågs bra nog för att användas och om vi lyckats forcera även den hade vi högst troligt missat sista tåget ner. Jösses. Det blir en bra story nu i efterhand, men ärligt, hur i helvete tänkte vi?

Fallera.

Tillbaka på hotellet blev det en välbehövlig dusch och ombyte innan vi drog till Kornhauskeller, en flådig restaurang med linnedukar, hovmästare och riktigt  bra service. Lämpligt nog var även maten i toppklass och jag kunde konstatera att den kalvgryta jag gjorde före resan hamnade ganska nära The real thing. Det är ju sparrissäsong så en sådan soppa började vi med och det hela kröntes med en brännhet espresso till vilken en grappa vi själva fått välja från en vagn full av dylika godsaker sköljdes ner ömsom som den var, ömsom i giftermål med kaffet. Våra ben hade fått vad de tålde idag så vi tog spårvagnen hem.

I väntan på den konstaterade vi att vi alla kände oss trygga i staden. I Göteborg hade en motsvarande väntan en helgkväll troligen haft inslag av fylleri, högljuddhet och viss oro. Visst var folk även här glada i hatten men med en sans och balans. Kan det ha att göra med det makliga tempot? Att du inte behöver tömma baren idag, det är en morgondag också? Jag vet, det går inte att dra några som helst slutsatser efter en dags besök men att strax före midnatt kunna gå förbi en liten dåligt upplyst torgplats där en tjej sitter ensam och kollar sin telefon, det värmer och ger hopp om framtiden.

I morgon, från Bern och till Vaduz. Häng med!