Storstad 2017 - Bern/Vaduz. 13/4: Kammare, kultur och sol

Under åren vi gjort dessa resor (detta är den 21:a) har vi mött vår beskära del av turistinformatörer. Allt ifrån trötta skolungdomar som bara sitter av sin tid, via oengagerade stolpskott som bara delar ut material så man får läsa själv, till entiteter utan vare sig språkliga eller sociala skills över huvud taget. Men så, ibland, stöter man på rätt person på rätt plats, som tjejen i turistinformationen i Bern. Vi hade en del frågor och hon tog sig tid att besvara dem en efter en, med egna infallsvinklar och tips som extra krydda. Precis vad man är ute efter första dagen på resan. En av frågorna handlade om vandring då vi sett en liten tur på 6-7 km vi var sugna på. Hon berättade att vi hade tur, i morgon var den dag då säsongen drog igång och vädret skulle vara bra. Däremot låg den tur vi valt på hög höjd med risk för kvarvarande snö och kraftiga vindar. Hon visste ju givetvis inte hur vana vi var men föreslog som alternativ att ta bilen ner mot Thun  istället. Där finns den lilla toppen Niesen och man kan åka till toppen med en bergbana och gå ner eller man kan vandra upp, se på utsikten och ta banan ner. En halvtimme från parkering till start och 3:30 upp till toppen. En halvdag helt enkelt som kunde ge lite tid till en båttur på sjön vid Thun också med lite tur. Vi tackade för detta, köpte biljetter till en guidad vandring som skulle starta om 20 minuter och gick nöjda ut i solen och startade vår dag i Bern på en uteservering, nöjda med det kommande upplägget.

Guidningen var på det stora hela som dylika är, historia om staden och dess medeltida befästningar, vandring i de gamla stadsdelarna och en god mix av fakta och myter berättade av vår guide Beatrice. Intressant var att staden varit begränsad till den lilla halvön i över 700 år innan man först på 1800-talet byggde den första bron över Aare och staden därmed började expandera. Kanske signifikativt för det allmänna tempot i Bern, jämfört med tex Zürich och Genève, saker och ting går långsammare här, det springs inte på gator och torg, man går i lugn takt och tar saker som de kommer. Lite som skillnaden mellan Stockholm och Malmö, typ. Så ingen brådska att bygga ut en stad som fungerade och som dessutom var lätt att försvara. Staden är full av fontäner, alla med sin egen lilla historia och myt, allt ifrån den som hyllar stadens grundare till en med Moses och en annan med någon sorts troll som äter barn. Vattnet är drickbart och här och var såg man folk stå och fylla på sina flaskor, något som behövdes då en försommarsol sken och värmde våra nordiska vinterkroppar sakta men säkert.

Turen avslutades vid katedralen (egentligen fel benämning då ingen biskop haft säte där) och vi var tydligen tursamma som fick se den utan en massa byggställningar runt sig. Det allra mesta i staden är byggt i sandsten så underhållet är konstant. Vi slog oss ner i den lilla anslutande trädgården och tog en liten fikastund i solen vid Café Einstein. (Han bodde i Bern under några kreativa år, något man givetvis skryter om) En öl och en hård, kraftigt rökt korv som tilltugg var precis vad kroppen behövde.

Den politiska modellen i Schweiz bygger på samma modell som i USA men kompliceras av vad som verkar vara en högre grad av självständighet och bestämmande ute i staterna, kantonerna. Lägg därtill fyra officiella språk som var och en ska ges rätt att tala i parlamentet (i den första kammaren dessutom utan möjlighet till översättning), ett roterande system med sju presidenter, en tvåkammarriksdag som måste vara överens för att förslag ska gå igenom och ett par kantoner som fortfarande röstar genom handuppräckning på torget och det förefaller inte konstigt att landet är mästare på kompromisser och neutralitet. Det är helt enkelt den enda vägen framåt. Vi lärde oss mycket av detta under vårt besök på parlamentet (ofta väldigt intressanta besök som vi gjort på fler ställen i Europa). Landet och konfederationen bildades som en allians mellan autonoma "stater" för att helt enkelt stå emot Hapsburgarna som än en gång dyker upp som gubben i lådan i Europas historia. Man la sina olikheter åt sidan och gick med enad front mot en gemensam fiende helt enkelt och på den vägen är det. De är stolta över systemet som uppenbarligen fungerar. Bara det faktum att huvudstaden är fjärde största stad och att industriella och finansiella kraftcentra ligger på andra platser i landet är väl såväl ett resultat som kvitto på det. Vi fick också veta att politikerna inte är yrkespolitiker här. Alla har ett "vanligt" jobb också och lägger cirka 60% av sin tid på politiken. Det minimerar elitismen och stärker den ideologiska tanken i arbetet tror jag. De är där som representanter för folk hemma i regionen, några de en ansenlig tid av sitt liv lever och arbetar ihop med, då vill det till att ha fötterna på jorden och inte ha politiken som ett karriärsval.

Väl ute i solen igen ägnades eftermiddagen åt shopping och flanerande i arkaderna på huvudgatan. Här fanns antikviteter, konst, klockor, krimskrams, sprit i lösvikt, vapen, sexleksaker, choklad och boutiquer i en salig blandning. Vi skulle på konsert på kvällen så planen var att äta tidig middag och på vägen dit gick vi om Bärengraben för att kolla in de tre björnar som bor mitt i stan. Legenden säger att staden fick sitt namn från det första djur som dräptes på någon viktig jakt men det är nog just det, en myt. Björnar har dock funnits i staden sedan urminnes tider då en tidig fältherre tog med en som krigsbyte och som fick bo i vallgraven. De flyttades till andra sidan floden och på tok för små hägn men idag lever tre av dem på ett ganska stort område mer eller mindre mitt i stan. Man kommer nära dem och det är lite fascinerande men en lite bitter smak dröjer sig kvar då dessa magnifika djur egentligen inte hör hemma i sådan miljö.

Vi hade spetsat in oss på en restaurang som låg precis vid floden och gick utmed densamma i lummig grönska med siktet inställt på ett medelhavskök intill vattnet. Vi kom dit vid 17:30 och blev varse att ingen av etablissemangets tre kök serverade mat förrän klockan 18. Kakbuffé fanns, liksom bar, men vi behövde mat. Vi travade upp på Kirchenfeldbrücke på jakt efter någon som ville ha våra pengar. För det vill de. Det är dyrt här. Allt kostar mycket och det är givetvis bara att hacka i sig även om det känns surt att betala 80:- för en kylskåpsmagnet eller 200:- för en spaghetti carbonara. Att få med sig ett riktigt gökur hem är bara att glömma. De allra minsta och enklaste börjar på 2000:-. Vi betalar för det vi behöver och är glada.

Konserten var Mozarts Requiem med Berns Symfoniorkester och vi hade platser med skymd sikt i galleriet. Inte lika skymd som i Wien när vi fick se W Sängerknaben via usel skärm, men lite. Vem brydde sig, det var ju musik det handlade om. En hel kör, fyra solister och ett kraftfullt framförande som möttes av långa och varma applåder. Under föreställningens gång såg man förvisso många med gamnacke och slutna ögon men vi kan väl säga att de njöt. Kvällen avslutades i baren på Hotel Bellevue, ett hotell både Churchill och Mandela bott på och som hade egen dörrvakt och ganska hög svansföring. Det rörde dock inte oss som slog oss ner som om vi aldrig gjort annat. Lite mycket vermouth i min vodka martini men för övrigt en bra avslutning på vår första hela dag i Schweiz huvudstad. I morgon ska kängor på och alper betvingas, häng med!