Storstad 2015: Bryssel. 13/6 - Gamla gator och gratis karamell.

Användandet av allmänna transportmedel har förenklats avsevärt över åren. 1997 gjorde vi vår första storstadsresa i den här traditionen, till Berlin, och en busstur där sitter hyfsat etsat i våra minnen. Det gick fort, stoppen var smärtsamt korta men framför allt fick man hålla koll på karta och skyltar själv för att vara säker på att kliva av på rätt hållplats. Idag är det problemet mer eller mindre obefintligt. Skyltning är enkel, biljetter köps i maskin som har instruktioner på engelska och såväl bussar som spårvagnar, tag och metro visar tydligt vad nästa hållplats heter. Det verkar dessutom nästan finnas en internationell standard som används. Vår guide från igår hade pratat om hur komplicerat systemet var, invecklat och svårt att använda så det var med viss oro vi travade mot metrostationen nära vårt hotell. Vi undrar nu hur ofta guiden åker metro, för det var hur enkelt som helst och följde gängse standard som vi var vana vid. Piece of cake.

Vi styrde vår kos mot Heyzel-stadion och mässområdet eftersom där står sedan världsutställningen 1958, Atomium. En järnkristall uppförstorad sisådär 165 miljoner gånger, inhysandes utställningar, restaurang, utsiktsplats med mera. Cirka 100 meter hög har den blivit en sån där silhuettsymbol för Bryssel och given ett besök. Väl innanför portarna var kön till hissen som var enda sättet att nå den översta sfären redan lång, trots att vi mer eller mindre hängde på låset, så vi skippade den och tog oss istället via rulltrappa upp till utställningen. År av resande har givetvis gett oss en viss rutin och att veta var det är lönt att ta en audio guide är en sådan. Detta var ett bra ställe, då att bara trampa omkring i kulorna och titta på bilder inte hade givit alls samma informationsmängd. Atomium renoverades för några år sedan efter en tids nedstängning och med tanke på hur mycket folk som var där skulle jag säga att det var ett snart drag. När vi kom till mitten insåg vi att vi inte kunde kliva på hissen där utan skulle vara tvungna att ta den från bottenplan. Vi var färdiga för övrigt, så vi tog oss ned. Där kom vår rutin på skam. Kön till hissen hade vuxit, säkert fyra gånger så lång nu. Hur fin utsikten än är där uppifrån finns det inte en chans att vi tillbringar kanske 45 minuter köande. Vi hade andra planer och  tackade för oss.

Dagkortet vi köpt gällde på såväl metro som spårvagn och buss, så vi bestämde oss för att åka ovan jord tillbaka till stan. Det går lite långsammare men man ser lite mer, såsom grönområden och bostadsområden. Vi hoppade av vid Börsen och tog sikte på centrum då picknicklunch stod på schemat innan vi skulle söderut, till Autoworld. En sådan lunch är också lite av en tradition på våra resor. Det är inte alltid vädret tillåter det, men vi hade ännu en dag med temperatur mellan 25 och 30 så det var absolut läge. En liten shop som sålde ciabattas av olika slag och lämpligt nog även vin och öl fick ett besök och innan vi visste ordet av satt vi i en trappa i solen i Bryssel och åt lunch. Man kan ha det sämre. Vi skämdes inte ett dugg.

Dagskortet nyttjade än mer på resa till ovan nämnda Autoworld, en utställning om bilens historia och med prover på densamma ur alla tidsepoker, från sekelskiftet  18-1900 och fram till idag, inklusive lite racing vilket ju alltid är lite extra roligt. Vi hade kanske väntat oss mer speciella fordon, fler som stod ut, rariteter och liknande, typ som när vi besökte Furst Alberts privata samling bilar i Monaco, men när det stod klart för oss att detta mer var en historisk exposé över bilen som sådan fokuserade vi på det. Mycket smakfullt inrett och presenterat i en gigantisk och vacker utställningshall gjorde utställningen absolut sitt jobb. Vi valde bort audioguide här av tidsskäl, vi hade nämligen mer på programmet för dagen och ville inte behöva stressa oss fram inför den avslutande kvällen på resan. Med mer tid hade en sådan guide definitivt varit värd ett par euro. Museets gift shop höll stilen och innehöll i princip uteslutande modellbilar och då pratar jag inte om leksaksvarianten utan samlarditon. Priserna en del av dem var behäftade med vittnar om att visst nörderi också tarvar en fet plånbok.

Metron tog oss tillbaka till den stora parken och därifrån var det en kort promenad till museet Coudenberg. På kullen där dagens kungliga slott står tronade på 1700-talet ett gigantisk palats med tillhörande byggnader, courtesy of Charles V. Kvarteren runt omkring var fina kvarter där folk med hög status bosatte sig och verkade. Nå, som på så många andra ställen på den tiden fick dåtidens uppvärming med hjälp av öppen eld sina konsekvenser. En kraftig brand härjade och la allt i ruiner. Och så fick det ligga i åratal tills man bestämde sig för att göra något åt brôten, och då gjorde man det med besked. Utmed det  gamla platsen rann en bäck/å ner mot floden och rent naturligt slutade omgivningen nedåt längs med densamma. En gata följde den och husen låg bredvid. Förr dikterar ju naturen villkoren på ett helt annat sätt när det  gällde infrastrukturen än vad som är fallet idag. Stadsplanerarna hade dock idéer där den här sluttningen stod i vägen för den grandiosa öppna plats man ville bygga till kungens ära. Så vad gjorde man? Jo, gatan byggdes över med valv, hus byggdes ovanpå och den gamla gatan och de gamla husens bottenvåningar fick bli källare på de nya. De nedre lokalerna av Karl V:s palats, bland annat ett kapell och en stor bankettsal fylldes ut med vad skräp man hittade och efter ett antal år var det plant och fint över stora ytor, som passar kungligheter. Nivåskillnaden ner mot stan och Grand Place löste man med den trappa vi för en kort stund sedan suttit och druckit vin i. Som ni säkert gissat har man nu grävt fram detta igen och museet går alltså ut på att du får gå ner i dessa salar, idag under gata och spårväg samt kungligt palats. Till en början inte något speciellt, tegelklädda katakomber och pelare som i sig väl kan vara intressant att beskåda men det är när man kliver ut genom ett valv och inser att man faktiskt står på den gamla kullerstensbelagda medeltida gatan som man på allvar får bilden av hur det kan ha sett ut. Sluttningen nedåt, de gamla husväggarna. Det var lätt att få bilder för sitt inre. Vi följde backen uppåt, takhöjden blev stadigt lägre och till slut, när man fick huka sig ordentligt för att få plats, nästan kände man spårvagnarna som passerade på torget ovanför våra huvuden. Jag har tidigare berättat om att jag upplever det extra starkt när jag får fysiskt stå och närvara på historiska platser. detta var inget undantag, det var häftigt att gå på medeltida kullerstenar. Att se det kollapsade golvet från den sal där Karl V både krönts och abdikerat gav bara mer grädde på moset. Det här var ett museum för mig, tveklöst och att man kunde liksom Carolus själv kröna besöket med en mörk trapistöl i dess uteservering gjorde inte saken sämre!

Lätt kisande klev vi upp i solskenet igen och tog oss ner till restaurangdistriktet där vi ämnade boka bord på Aux Armes de Bruxelles som vår matguide tipsat om. Ja, den låg mitt i smeten, men utan inkastare, utan uteservering och med kypare i kostym. Risk för snorkighet från dem, men ingen risk för dålig mat. De hade till och med en Michelin-stjärna. Vi fick bord 19:30 vilket var bra för oss med tanke på en lite tidigare morgon nästa dag. Än en gång passerade vi över Grand Place och folkmängden var precis som tidigare stor. På hotellet var det lite farligt att lägga upp fötterna på sängen då de genast gjorde klart för en att de egentligen hade fått nog och inget hellre ville än stanna kvar där resten av dagen. Men det är no rest for the wicked, så inom kort var vi på gång igen. Ryktet om snorkig personal på restaurangen kom på skam, han som tog hand om oss var väldigt trevlig och gjorde allt han kunde för att vi skulle få en trevlig kväll. Själv tog jag rollmops till förrätt (eller Herring in white wine), den traditionella belgiska köttgrytan till varmrätt och en äppelkaka med calvados till dessert som var en prick över ett i om något. Espresso och grappa och det kändes som att Bryssel sa farväl till oss med den äran. Superlyckat, ett kanonval av restaurang som varmt rekommenderas. Vi strosade hemåt i natten/hatten och grämde oss lite över att vara tvungna att åka hem dagen efter, men det är ju en del av resan det också.









Kommentarer

  1. Var ett par år sedan jag var i Bryssel. Men att först stå i kö för at köpa biljett till hissen för att åka höhst upp, sedan stå i kö för att komma in i hissen och slutligen stå i kö för att åka ner igen tog väldigt lång tid och inte värt besväret.
    Resturang där uppe o knökat med folk. Så tycker ni gjorde helt rätt att hoppa över det.

    Verkar som ni haft en mycket trevlig resa. Men kan rekomendera Brugge om mer Belgien lockar. Mycket lugnare tempo. Trevligare folk. Och inte riktigt samma turisthysteri, än i varjefall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, inte första gången vi gör ett liknande val. Att tillbringa ledig tid köandes känns inte helt konstruktivt. Och resan var trevlig, tack för kommentar hr/fru Anonym.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat