Arg

Jag blir arg ibland. Väldigt arg. En gång blev jag så arg så jag slog sönder en dörr hemma. En annan gång drämde jag en stol i golvet så den fick kasseras. Jag har blivit arg och gett mig ut i bilen och bara kört omkring i ilska. Jag har blivit så arg så jag åkte hemifrån och sov över på hotell istället för hemma. Jag kan bli jättearg.
Vad har jag blivit arg på? Jag vet inte. Eller ja, det vet jag väl, just då. Frågan är väl kanske snarare varför jag blivit arg. Så arg. Vad har fört mig till en punkt så långt så att jag känner att det enda jag kan göra just nu är att med all kraft drämma min knutna näve rakt i en dörr så att den spricker? Den frågan är betydligt svårare att svara på och jag avser inte att finna något med detta inlägg heller. Mer en sorts resonemang kring ilskan.

Vad är det som gör att jag (man/en/hen) hänfaller till ilska? Vad driver denna instinkt? Det är ju väldigt, väldigt sällan (för att inte säga näst intill aldrig) som den i längden för ett önskat resultat med sig. Visst, just i stunden får du ett övertag, du gör din poäng och din ståndpunkt väldigt tydlig och klar och kanske får det barnet du skäller på att lära sig att man inte får leka med elektricitet i badkaret eller att medarbetaren inte har vare sig befogenhet eller kompetens nog att genomföra det de försökte när du vände ryggen till. Men i längden? Hade inte samma effekt kunnat uppnås med en icke-arg metod? Blir inte den enda skillnaden att de som nu drabbats av ditt raseri antingen känner sig förminskade och kuvade (och har du den rätten?) eller tappar en respekt för dig som människa/auktoritet, du som inte lyckades hålla ditt humör i schack, som ansvarsfull förälder eller professionell chef?

Som ni vet går jag regelbundet på terapisamtal. Det började när jag var på väg att totalhaverera för ett antal år sedan och har sedan fortsatt som en sorts löpande friskvård. Min ilska har naturligtvis dryftats i dessa samtal. När någon annan sätter sökljuset på det blir det tveklöst lätt att ställa sig frågan vad fan det är man håller på med. Så har det varit för mig och fler än en gång har jag med ett lätt hostande skratt känt skammens rodnad blossa upp. Jag anklagas inte, men jag ifrågasätter mig själv och gång efter annan kommer jag fram till att min ilska fungerar lika mycket som maktmedel som sköld och insynsskydd. Det är lätt att i trängd situation eller labilt läge då motståndskraften inte är hög att hänfalla till något som på sätt och vis gör mig oantastbar. Att med rache och härskartekniker avväpna all runt omkring mig och därmed komma ut på toppen. Att försätta mig själv i ett läge där jag har rätt, där ingen annan har fattat och där jag är den ende som har rätt att hävda något. In i en mörk gränd där jag känner vartenda skrymsle, varenda vrå. En trygghet, ett väl uppkört hjulspår där jag är helt oantastbar. Låter det hemskt och destruktivt? Det är det [säkert] också, i olika grad för de inblandade. Men man lär sig att tolka de olika signalerna, att bedöma graderna i helvetet och att navigera runt dessa blindskär så gott det går i vardagen. Återigen gäller det för båda sidor.
Det förefaller idag vara mycket enkelt att bli arg. Ibland får man till och med känslan av att det förväntas att du ska bli offentligt irriterad i alla fall. Den ilskan är socialt accepterad på ett helt annat sätt. Kanaler att uttrycka sin frustration genom finns det gott om och ve dig om du stillasittande bara tittar på och inte har en åsikt. och om du ha en åsikt så ska du vara beredd att slåss för den. Tro inte att du bara kan tycka på ett sätt om en sak och anse att det räcker med det. Frågan kanske inte är urviktig för dig, men då vägar man knappt tycka överhuvud taget. Något tillspetsat. Nu det senaste har vi sett exempel på debattörer som tycker till om auktoriteter i skolan, om problem med tiggande i våra storstäder eller om tyckandet som sådant. Reaktioner har inte låtit vänta på sig, självfallet, debattartiklar har ju syftet att väcka debatten, men jag har personligen känt att man börjar akta sig för att tycka till offentligt, för mycket resonemang går ut på att övertyga att de andra har fel och att omvända dem. Att lyfta frågan och sina åsikter mer för den egna sakens skull blir liksom inte tillräckligt och det dröjer inte länge förrän tillmälen blir aggressiva och vågorna går höga och i sjögång är det inte helt enkelt att se ovan nämnda blindskär. På samma plattformar har det också blivit mycket enklare och populärare att vara surgubbe/kärring. Jag är själv detta med jämna mellanrum och hittar grejer att klanka ner på och inte sällan göra mig lustig över i en roll som messerschmidt. Men jag märker också att jag nästan per automatik tar upp skölden om någon får för sig att ifrågasätta min personliga åsikt. Som om den vore oomkullrunkelig lag.

Jag tror vi ska vara försiktiga med att hänfalla till ilska som ett normalt och accepterat vardagligt tillstånd. Jag tror att om vi normaliserar ilska och raseri och vänjer oss vid den så kommer mycket runt omkring oss att bli jobbigt av bara farten. Saker vi inte tänkt på tidigare blir en liten vass sten i skon och innan vi vet ordet av är vi surgubbar inte bara på interwebz utan även i vardagen. Och vem drabbar det då? Inte dig själv, för du är i din egen lilla trygga bubbla där allt är enligt dina villkor. Det är de som står på andra sidan dörren du just slog knogarna i eller de som får sova ensamma när du dragit iväg över natten i vredesmod som står i skottlinjen. Står de kvar när du öppnar dörren nästa gång?

Kram. På riktigt.

Jochen

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!