Bergmanveckan 2018: 30/7 - Vi agerar, äntligen.

Hur gärna man än vill så kan man inte sitta inne i ett biomörker var dag en hel vecka. Man kan inte heller fylla varje dag med samtal och föreläsningar utan paus för då skulle nog huvudet spricka. Man behöver helt enkelt en paus då och då inte minst för att ge sig själv chansen att smälta intrycken. Precis det hade vi bestämt oss för att ha idag. När morgonen grydde och antydde en rejält blåsig dag packade vi ihop våra grejer och körde upp till Skär för att äta frukost vid vågorna. Vi fick busa lite och köra in mot en förbudsskylt och öppna en grind in till en kohage men vi hade fått lov från en Fåröbo så det var ok. Skär är den strand där vraket ligger i Såsom i en spegel och även om det givetvis inte ligger kvar var detta en bra signal på vad denna dag skulle komma att innehålla. Vi hittade en trästam att sitta på och lät såväl morgonsol som kraftiga havsvindar ackompanjera vår måltid. Mat smakar bra ute i det fria.

Efter detta styrde vi kosan mot Fårösund eftersom utforskning av övriga Gotland stod på programmet idag. Vi höll oss efter ostkusten och tog det till andra trafikanters förtret lungt på vår väg söderut. Vi gjorde en kort avstickare in i skogen för att titta på en skeppssättning som kallas Tjelvars grav då sägnen säger att Tjelvar, han som först landsteg på Gotland enligt Gutasagan, ligger begraven här. Lämningen är från yngre bronsålder. Vi for vidare ut mot Herrvik eftersom vi behövde lunch och där fanns en Hamnkrog som har uttag för att ladda elbil. Vi var dock cirka en timme tidiga så vi promenerade runt i det lilla fiskeläget en stund innan vi slog oss till bords. Mat på porslin kändes ovant men menyvalet var givet. Jag blev riktigt sugen på strömming med potatismos när jag såg Valter tillreda det i Fårö-dokument 1979 och här fick jag nu min chans. 

Färden gick nu inåt landet och mot Hemse, Gotlands näst största tätort. Vi hade flax, det var Hemsedagen så huvudgatan var full av folk, försäljningsstånd och levande musik. Vi promenerade runt och tittade på krimskrams i butiker innan vi styrde kosan norrut och tillbaka mot Fårö. Vi hade en tid att passa och mellan oss och den fanns en vägfärja som vi omöjligt kunde veta hur lång kö det skulle vara till. Visserligen hade man sagt till oss på campingen att säsongen verkade dra igång sent i år, först vecka 28, men det finns ju de som inte tarvar campingplatser också och alla ska över med färjan. Det var dock inga problem så med god marginal kunde vi plugga in bilen för laddning på Bergmancenter och i lugn och ro unna oss en glass i den blåsiga solen i väntan på dagens Bergmanaktivitet: Bergmansafari! En 3,5 har resa runt om på Fårö med besök på bland annat inspelningsställen för de filmer som filmades just här på Fårö.

Vi känner alla till magin i filmens värld och att den med enkla medel kan fås oss att tro på allt möjligt bara genom något så enkelt som en kameraplacering. Vi upplevde detta när vi besökte slottet där Monty Python spelade in The Holy Grail, ett enda slott som fick stå modell för flera olika i en och samma film, något man givetvis inte märker i den färdiga produkten. Det är ju också en del av berättelsen kring Sjunde Inseglet, att budgeten var låg, medeltidsscenerna spelades in i en dunge bakom ett bostadsområde med höghus, kameraplacering betydde allt. På safarin vi åkte ikväll blev allt detta och mer uppenbart på ett väldigt påtagligt sätt ju längre fram på resan vi kom. De första stoppen var vid de båda stränder där Såsom i en spegel respektive Persona spelats in. Med hjälp av klipp som vi fick se på plats kunde vi lätt identifiera platserna i Såsom... där de fyra stiger ur havet, går genom muren, uppehåller sig på den steniga stranden. Kulisshuset är borta sedan länge och aplarna har vuxit sig stora, men den där fysiska känslan var tydlig. Lite längre bort, platsen för kamerarälsen är övertagen av strandtallarna, men ute på hällen ser man Bibi Andersson springa efter Liv Ullman för att förklara varför hon blivit så upprörd efter att ha läst brevet. Stenmuren är återställd så vi kan inte följa dem in i Bergmanland, men visst stannar Vogler upp och låter Alma komma ikapp där borta? Hon tvekar, men fortsätter bortåt och försvinner. Vi stannar till vid Scener ur ett äktenskap och ser PV:n rulla in och paret gå in genom den blå dörren. Vi hör surret av maskineriet där Bergman sitter på ovanvåningen av sin bio i Dämba och klipper Trollflöjten för att senare ge världspremiär för enbart familj och vänner en trappa ner. I en gammal svinlada. 

På vägen ut till Lauter fokuserar vi på Bergmans förhållande till ön och hans liv här. Solen skiner in genom bussfönstren och gör det lite svårt att se filmerna på skärmen men efter en vecka här är storyn redan tydlig, det var här han hörde hemma. Strax före den lilla hamnen i Lauter dyker en scen upp ifrån Skammen. Jan och Eva flyr ett krigshärjat land och i fjärran ser man en nedbrunnen kyrka. Givetvis fick man inte riva en kyrka för filmens skull så den man ser i filmen är en modell, kanske en halvmeter hög, fiffigt placerad för att ge rätt perspektiv. Samma sak hade iscensatts när vi kom dit och jag och Lotti utsågs att vara Max och Liv för att spela upp scenen till folkets jubel. Det bjöd vi gärna på och det blev en lysande uppvisning i hur lätt det är att lura ögat. I den film nedan en volontär tog med min telefon är inte placeringen rätt, men i det som filmades på plats och visades direkt efter såg det absolut ut som att kyrkan står någon kilometer bort. Se bild från den faktiska filmen för referens.

Turen avslutades ute på Langhammars där vi fick en kycklingwrap (it's a wrap) innan hemfärd. Det hade blåst massor hela kvällen så vi var inte många som tog oss ner till rackarna för att se platsen där musikerparet i Skammen sitter och väntar på att Sigge Fürst ska komma med båttransport så de kan fly sitt krigshärjade land. Det intressanta var att vi ju var just här för några dagar sedan, utan vetskapen att det var här det hände. Vi åkte förbi bukten där Anna kliver ur båten i Passion och vi körde på vägen som gestaltas i hennes drömsekvens. När vi hittade Bergmans hus hade vi kört förbi Persona-huset utan att veta det, utan att se den blå dörren där Liv Ullman trampar på en glasskärva. Huset som brinner ner i Skammen var visserligen återställt men vi hade kört förbi det två gånger utan att veta. Den döda skogen låg på andra sidan vägen och var uppenbar nu när jag visste det. Min fysiska upplevelse av allt detta fick nu en ny dimension. Magin i att kunna gömma allt detta vardagliga, att använda det till att skapa något helt annat och sedan kunna lämna tillbaka det mer eller mindre orört. Hur många har inte gått förbi rauken utan att veta att Max von Sydow suttit där med sin bistra uppsyn? Hade jag fått veta det efter jag lämnat Fårö hade jag velat åka tillbaka, det hade liksom inte hjälpt att jag varit där tidigare i okunskap.

I morgon bär det av hemåt igen, sammanfattning av upplevelsen kommer då. Om jag hunnit smälta den vill säga. Jag håller fortfarande på att bearbeta denna safari och dess gömda miljöskatter.