Bergmanveckan 2018: 1/7 - Vi ser tillbaka, som i en spegel.

Ni har förstått att det är något speciellt att se film i Bergmans egen bio, det tror jag att jag varit väldigt tydlig med. Det är klart, det var här han satt och såg film sex dagar i veckan i över trettio år. Det är här han hade premiär på Trollflöjten och det är en miljö man sett på bild och film flera gånger. Hela ena väggen är en projektionsduk med en mastodontlåda med högtalare på en ställning i mitten framför. Jag antar att det är ursprungslådan då det hela byggdes före den surroundhysteri som råder idag. Bergman lät installera en modern projektor med tiden, för att kunna se film även från digitala format och till det finns kopplat ett 5.1-system från harman kardon om jag såg rätt. Det var via de kanalerna vi fick se Chaplinfilmen härom morgonen då den spelades från blu-ray. De övriga filmerna jag sett dock, Skammen, Persona, Såsom i en spegel, de har spelats från klassiska filmrullar i de ursprungliga (?) projektorerna och i denna intima miljö blir det pinsamt tydligt hur överlägset detta optiska analoga format är, oavsett hur många K du scannar in originalet i för digitalisering. Skärpan, värmen, djupet i bilderna. Bredden av nyanser i gråskalorna. Närheten och detaljerna  i dialogen.

Ja, filmerna är stundtals repiga. Ja, ljudet knastrar och brusar. Ja, bildkanterna är inte knivskarpa och hörnen är till och med rundade. Ja, om du vet vad du ska titta efter vet du när det byts rulle i maskinrummet. Ja, ibland hoppar bilden till och justeras. Ja, då och då ser du antydningen till perforeringen vid sidan. Men vet du, det är en del av filmupplevelsen. Det är en del av att sitta i de ljusgröna och trots nedsuttna sjukt bekväma stolarna och sträcka ut dina fötter (då du måste ta av dig skorna) och känna den mörkgrönt randiga heltäckningsmattan under tårna. Det blir film på riktigt och även om jag inte skulle vilja ha det på detta vis i mitt eget biorum hemma, Bio Nithrin, så blir det helt rätt här och speciellt i en film som Persona, där den fysiska filmrullen spelar en avgörande roll på fler ställen än kukbilden i prologen. Frågan är om jag kommer kunna uppskatta Criterions BD-utgåva hemma på samma sätt när jag nu sett den inte bara på det sätt Bergman såg den utan även så som han avsåg den att ses.

På vår sista dag av Bergmanveckan hade vi bara en sak inbokad, Såsom i en spegel klockan 10 i Bergmans Bio. När vi kom dit var det redan en handfull personer där men när insläppet skedde var jag beredd och först in lyckades jag åter få platsen längst fram, bredvid Bergman. Denna filmen är stark och långt ifrån en uppsluppen komedi men det är inte konstigt att den blev så uppmärksammad som den blev. Harriet Andersson är makalöst bra och här finns bilder och ljussättning som dagens filmskapare bara kan drömma om att skapa liknande. När den samtidigt hoppfulla och djupt tragiska slutrepliken övergått i svart skärm satt vi alla kvar och tog in vad vi sett. Spridda snyftningar hördes bland de 14 åskådarna. Dörren öppnades och det skarpa solljuset från den verkliga världen utanför sken in och bröt förtrollningen. Filmen, och vår Bergmanvecka, var slut. Vi körde ner till Fårösund, tog höger mot Hau och Kappelshamn och körde västkusten söderut för att dra ut på vår vecka så långt som möjligt. Lunchen på Donken i Visby samtidigt som vi laddade bilen full blev en skarp kontrast till gasolkök och campingliv och inom kort stod vi i kön till färjan och fastlandet var nästa destination.

Så detta var första gången jag åkte på Bergmanveckan, hur sammanfattar jag den? Kan jag det redan? Vad som står klart redan nu är att jag haft en fantastisk vecka. Jag har kunnat fullständigt nörda ner mig i en gren av mitt filmintresse där jag alltid känt att jag kan lära mig mer. Det står fullständigt klart idag och den lärprocessen har inletts i år. Det är ett fullspäckat program och även om man velat så kan man inte vara på fler ställen än ett så man behöver sålla och välja vad man vill fokusera på. Veckans aktiviteter är utspridda på en handfull ställen inom bekvämt avstånd. Jag  valde att fokusera på hans film, att se film, att höra om film. Det finns gott om program om sidoprojekt, stipendiater, närbesläktade uppsättningar med mera och så här i efterhand hade det varit intressant att lägga lite mer kraft på sådant men det finns även en ekonomisk sida på det hela, vi köpte 24 biljetter varav sju till Bergmans Bio och gratis är det inte. Bredden på aktiviteterna var fantastisk, det fanns något för alla och det syntes på hur mycket olikheter man såg bland publiken. Jag har varit hyfsat aktiv på Instagram och det har tydligen varit uppskattat då flera personer från Bergmancenter kommit fram till mig och kommenterat det. Om ni läser detta vill jag framföra mitt tack för uppmärksamheten och de snälla orden. Runt om på alla evenemang fanns volontärer för att hjälpa, introducera, scanna biljetter, visa vägen och svara på frågor. Ett monsterjobb utan vilket veckan troligen inte skulle fungera. Jag antar att mängden sömn är begränsad för dem och att samma fråga kommer förton gånger under en vecka men alla gick med huvudet högt och ett leende läpparna. Läser någon av er detta ska ni ha stort tack för välkomnande och hjälp. Ovärderligt. Tanken väcktes tidigt under veckan och har mognat dag för dag. När jag kommer hem kommer jag höra av mig till Fårö och anmäla mitt intresse till att jobba på veckan 2019...

Nu har jag babblat på i en vecka, jag hoppas det varit någorlunda begripligt och lite intressant. Troligen blir det tyst här nu ett tag framöver tills jag ger mig ut på nästa resa men innan dess ska jag försöka hitta lite recensioner jag gjorde för evigheter sedan åt dvdforum.nu. Jag har tidigare lagt upp en för Gycklarnas afton här och jag ska först leta efter Persona, den borde ligga och damma någonstans. Och med det:

Du fick svart!
Det passar ju bäst så.






















Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat