Jag har rott 300 meter. Det var som fan.

Under de 430 kilometer som är Kungsleden stöter man oundvikligen på sju - åtta passager av olika längd som behöver göras över vatten. Det är klart, i teorin kan man gå runt den vattensamling man ska passera men då är min gissning att vandringen blir kanske 30 % längre, för att inte tala om att det blir oledat och osäkert. Somliga söker den utmaningen, andra inte. På de allra flesta av dessa finns dock som tur är möjligheter till båtfärd över sjöar och deltan. I ställen som Kvikkjokk och Adolfström sköts det av sympatiska och genomtrevliga personer som för en avgift kör över dig samtidigt som de berättar historier om området du befinner dig i och pekar ut sevärda miljöer. Björn Sarstad med Kvikkjokks båttrafik (se bild nedan) är ett strålande exempel på människor du möter och aldrig glömmer. För att komma till Saltoluokta får du åka med fjällstationens båt från Kebnats, en transport som är tidsmatchad med bussen från Vakkotavare, en sorts förlängning av lokaltrafiken helt enkelt, och så har du ställen som Vounatjviken, där den lokala samefamiljen driver stugby för rika italienska ripjägare och med en sorts monopol på båtöverfarterna kan bete sig lite som de vill och också gör det. Ingen där är något socialt geni och det kvittade i princip vem man pratade med under vandringen, alla som passerade Vounatjviken hade någon historia att berätta om otrevligheter, spydiga kommentarer och förminskande maktspel. Märkligt, men som sagt, har man ingen konkurrens behöver man ju inte bry sig.

Björn i Kvikkjokk, fjällens trevligaste båtförare?
Sedan har vi roddlederna. Detta är delar av leden som går över vatten men som får företas med hjälp av roddbåt, ditplacerade av STF eller Länsstyrelsen. Principen är enkel, det finns tre båtar och det är ditt ansvar att se till att det finns minst en båt på var sida av leden innan du går vidare. Kommer du fram och det ligger två på din strand är det bara att ro över men om där bara finns en får du vackert ro över och hämta tillbaka en på släp innan du kan ro över igen och vandra vidare, alltså tre vändor med lite otur. Roddlederna varierar i längd upp till cirka fyra kilometer och är du inte helt van är det långt att ro, speciellt om vädret inte är gynnsamt. Hörde om de som tyckte att en roddtur var bästa starten på dagen för att få upp värmen och få igång musklerna och det kan jag förstå, förutsatt en klar stilla morgon över en spegelblank glaciärsjö. I snålblåst från sidan i kombination med kallt regn är nog inte upplevelsen lika upplyftande... Som tur är finns det dock alternativ för oss som inte är vana vid att ro eller som helt enkelt inte orkar. Stugorna har en motorbåt som de kör över till andra sidan med på fasta tider ett par gånger om dagen för en mindre avgift på en hundralapp eller två. Jag bestämde mig innan avfärd att nyttja dessa möjligheter när de gavs, ingen idé att utsätta sig för risker i onödan, jag menar, jag vet vad själva principen för rodd är, hur det är tänkt att gå till, men jag vet också att det inte är så lätt som det ser ut och att riskera att hamna i sjönöd var inte ett alternativ. Nackdelen är givetvis att du kan få vänta om du kommer vid "fel" tidpunkt men vem har bråttom? En annan del är ju att du går från att ha vandrat ensam till att buntas ihop med en massa som helt plötsligt hamnar i samma vandringsläge som du. Visst det tunnas ut efter ett tag men ändå. Å andra sidan, väntan ger möjlighet att träffa andra vandrare, som de två skåningarna jag lärde känna i Teusajaure eller de Göteborgare som vid morgonbåten från Aktse bjöd på gummibjörnar och Slivovitz till frukost.

Trevliga bekantskaper i Teusajaure

Men så har vi den sista roddleden. Den strax norr om Jäkkvik, över en sidodel av Hornavan, Sveriges djupaste sjö. Tidigare var leden över Hornavan längre och man fick förboka skjuts trots dålig mobiltäckning men sedan några år tillbaka är leden omdragen så att vattendelen numera är cirka 300 meter lång och av naturliga skäl finns enbart rodd som alternativ. Att ha en motorbåt där enbart för det syftet blir ju fånigt. Så jag visste: här skulle jag få ro, här fanns ingen utväg, här var det upp till bevis. Men 300 meter är ju inte så långt? Eller hur.

Sätt er nu in i förutsättningarna. De senaste tre dagarna har jag gått i sumpmark. Regnet när jag startade i Kvikkjokk har gjort de våta markerna mättade och det suger bra i benen. Jag har tappat fotfästet och brutit min ena stav, Gore-Tex i kängorna orkar snart inte hålla emot och en kväll fick tältet sättas upp i all hast på grund av ett väderomslag med kraftig blåst och regn. Surgubben i Vounatjviken vägrade ge mig husrum för natten på grund av stelbenthet och väl över på andra sidan sjön fanns inte de tältplatser jag fått beskrivet för mig utan kvällen fick avslutas med en kraftig stigning med tältuppsättning i halv storm och en morgon med nytt regn som resultat. Det är fortsatt sumpigt, stenigt och när det inte är det är det fullt av rötter att parera och terrängen går ständigt upp och ner. Kort sagt, jag ser fram emot en vilodag i Jäkkvik, såväl för kroppen som för utrustningens skull.

Spegelblankt i Aktse
Alltsedan Kvikkjokk har jag haft mer eller mindre följe av ett par äldre herrar. Det blir ju gärna så, går man i ungefär samma takt ser man varandra med jämna mellanrum, man passerar den andra när denne sitter och fikar, slår läger eller. De var Stockholmare, vad jag kunde förstå pensionerade från finansbranschen av något slag (jag frågade inte, snappade mest upp lite från samtal samt att de trodde instinktivt att jag pratade om aktier när jag nämnde att jag hade en depå i Jäkkvik...). De hade vandrat tillsammans förut men hade inte gått sträckan Kvikkjokk - Ammarnäs så nu var det dags att kryssa av den. De åkte med mig i båten från Vounatjviken med var snabbare i land och tog den enda självklara tältplatsen där fanns men var å andra sidan snabbare än jag morgonen efter så de passerade mig när jag utövade akrobatik inne i tältet samtidigt som regnet strilade utanför. Strax före stigskälet där den nya sträckningen ner mot Hornavan vek av gick jag förbi dem då de stannat av någon anledning. Vi hälsade, utbytte lite artigheter och jag gick vidare. Jag fortsatte att höra dem bakom mig vilket jag insåg skulle förstöra den lilla chans jag hade att se björn som jag förstått fanns här och som jag också såg spår av på och intill stigen. Efter en kort stund hörde jag att de planerade ett kaffestopp men jag knatade på. Upp och ner, stock, sten och sump.


Någon timma senare skymtade jag vattenytan mellan träden och insåg att roddfärden kom oundvikligt närmare. Jag höll tummarna för lite tur men när jag kom ner till båtlänningen stod det klart att jag inte hade något för det, där låg bara en båt och blickandes ut över det mörka vattnet insåg jag att 300 meter är längre än du tror. Jag tog av mig ryggsäcken, inspekterade båten och började förhandla med mig själv. Jag erkänner villigt att jag var lite skraj. Det var ingen liten leksaksbåt, det var en (i mina ögon) rejäl eka med tre sittlavar och gott om plats däremellan för packning. Årorna låg i båten och var inte av sådan typ att tullarna satt fast i dem, de fick helt enkelt ligga löst i och det var upp till dig att hitta det optimala läget, något som mina föregångare tydligt haft svårt för eftersom den ena åran var rejält sliten och flisig på mitten. Jag såg ut över vattnet igen. Det blåste en stadig ostlig vind och då detta är i västra änden av Hornavan innebar det att den vind som fanns skulle pressa mig västerut, in i den vik som mynnade i en fors. Kanske bättre än att drivas ut mot Hornavan, vad vet jag? Pest eller kolera? Jag tittade mot andra sidan och tänkte att i värsta fall får jag väl driva då och stranda väster om andra sidans båtlänning och dra skrället utmed stranden för hand. Men det var förvånansvärt svårt att få tummen ur röven och in i båten.

En båt. Typiskt

Jag började resonera med mig själv att jag kanske skulle vänta på de båda herrarna som jag ju visste var bakom mig? Kommer de kan vi ju ro en sträcka var. Ett problem vore ju dock då risken att exponera mig som en ovan och usel roddare. Alternativt börjar jag nu och hoppas att de kommer lagom tills jag rott två vändor och så får de ta den tredje? Vid det här laget började jag bli förbannad på mig själv. Dels för att jag inte kunde komma till skott, dels för att jag resonerade så korkat som jag gjorde. Jag visste ju att det inte fanns något alternativ, jag skulle bli tvungen att ro, oavsett. Jag försökte snacka mig själv ur något som bottnade i en rädsla och en osäkerhet. Det här var inte likt mig. Seså, nu tar vi tag i det här. Jag gick till lådan för att plocka fram en flytväst men där fanns inga, bara stenar och en använd blöja. Nice. Jag la ryggsäcken i båten, tittade ut över vattnet, öste det vatten som regnat in i båten, tittade ut över vattnet, lossade förtöjningen, tittade ut över vattnet, drog ner båten till strandkanten, tittade ut över vattnet, tog ett djupt andetag och satte ena foten i båten och tittade ut över vattnet. Det var då jag såg honom. I röd jacka. På andra sidan sjön. En vandrare som var på väg norrut. Var detta möjligt? Kunde jag ha sådan tur? Jag plockade fram kikaren och spanade in honom. Jodå, han läste instruktionen på en av stolparna, la sin ryggsäck i en av båtarna och gick och hämtade en flytväst (det var där de var...). Ingen tvekan, han var på väg att ro över och jag skulle slippa ro tre gånger! Det gjorde att jag fick fart under sulorna och med en sista blick över axeln sköt jag ut ekan från land, hängde årorna i tullarna och satte igång.

Ingen kan påstå att det var snyggt, inte heller att det var rakt och i stadig kurs, men det gick framåt (eller bakåt, beroende på hur man ser det). Då och då halkade den slitna åran ur och jag tog ett rejält årtag i luften med obalans som följd och vid något tillfälle höll jag nog på att rotera på platsen i min iver att korrigera kursen eftersom vinden mycket riktigt drev mig västerut. Men jag tog mig stadigt meter för meter mot andra sidan och efter kanske en kvart var jag såpass nära att jag kände att jag skulle klara av det hela. Min vän på andra sidan hade nog tvekat en stund han också eftersom han inte kommit speciellt långt, han hade i princip just kommit ut i vattnet när jag landade min eka. Jag skrattade och hojtade att jag var glad att se honom men det var tydligt att han inte begrep ett ord svenska, han bara log och vinkade. Jag drog upp min båt, lyfte ur min ryggsäck och sträckte armarna i luften i ett segervrål! Jag hade klarat det! Inte bara att jag genomfört den fysiska ansträngningen, det var mera att jag övervunnit tvekan och rädslan jag känt som gjorde att adrenalin och endorfiner fullkomligt sprutade ur mig. Jag studsade omkring, så nöjd med mig själv och med en tillfredsställelse i varenda cell i kroppen som inte liknade något annat jag känt förut. Jag såg ut över vattnet med helt andra ögon och såg att de båda herrarna kommit fram och nu väntade på den båt som sakta (mycket sakta) var på väg åt deras håll. Det var tydligt att min vän hade om möjligt än sämre koll på rodd än jag för han slet som ett djur men gjorde väldigt små framsteg. Han gled mer åt väster än åt norr och jag funderade ett tag om jag skulle dröja mig kvar för att se om jag skulle komma att behövas men bestämde ganska snart att det inte var mitt ansvar. Han var lika vuxen som jag och hade läst instruktionerna, han visste vad som gällde. Att han tagit den lilla lätta plastbåten som mer låg uppe på vågorna och inte den eka av samma kaliber som jag hade som mera sitter "i" sjön var inte mitt fel och han hade ju trots allt två herrar på andra sidan att söka hjälp hos om det skulle behövas. Jag svängde med betydande lätthet upp min Lundhags på ryggen och gick på små adrelaninmoln vidare söderut på min alldeles egna Kungsled.

En vilsen italienare till vänster
Det här var en känsla, det. Jag var lätt och rapp i steget. Jag småtrallade fram i skogen och pratade högt med mig själv i berömmande ordalag. Jag sken där jag gick och jag var starkare än någonsin tidigare. Tänk att en så liten grej som att ro en sketen eka några hundra meter skulle få en att känna på det viset. Och som sagt, det var inte den faktiskt blygsamma prestationen som var grejen, det var besegrandet av de inre tvivlen på mig själv och min förmåga, det var åsidosättandet av den begränsande rädslan, det var överraskandet av mig själv och min friläggandet av min förmåga, mina möjligheter och min potential. Och likt den där överväldigande känslan när jag såg skidliftarna i Hemavan är detta en känsla som direkt framkallas när jag minns tillbaka till roddleden norr om Jäkkvik. Det är bra att ha det där emotionella skafferiet att plocka ur, ett energibibliotek att damma av när livet ställer en inför oväntade och lite läskiga situationer.  Den här vandringen kommer leva med mig länge, länge.

Sarek
PS. Herrarna kom ikapp mig i boendet i Jäkkvik. Italienaren som jag lämnade i vattnet hade glidit längre och längre västerut och till slut hade de fått gå långt utmed strandbrinken för att helt enkelt rädda honom från sjönöd. Han visste inte vad han gjorde. När de gjort det hade de fått ro tre gånger för att sköta båtreglerna. Jag skämdes lite och låtsades som att jag inte sett dem utan frågade när de kom dit, de måste kommit strax efter jag gått? Jag stelnade till när de sa att de hade sett mig på andra sidan. "Vi såg hur du stod med armarna i luften och viftade och försökte ropa instruktioner till honom!" Jag nickade svagt, men höll tyst. Det lät bra. Det var säkert så det var.

Och en sak till: nu finns alla tre filmerna som täcker in hela vandringen på YouTube. Gå in på min kanal och kolla, vettja!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Kungsleden 2016: Att få ligga bra

Kungsleden 2016: Jakten på tält