Att vara [för] sig själv en stund.

Häromhelgen var det kalas här hemma. Fest, gamman och trevligt umgänge. Jag satt och talade med min mor och inte helt oväntat kom samtalet in på min vandring i sommar. Någon vid sidan av samtalet frågade om vi ännu hade bestämt huruvida Lotti skulle komma upp till Ammarnäs och gå de sista milen med mig, varvid min ömma moder utbrast: "Du ska väl inte gå själv!?" Hon hade helt missat detta, jag vet inte hur, men det hade hon. Kanske har någon annan också missuppfattat så för tydlighetens skull: Jag ska gå de 43 milen själv. Det kommer finnas gott om folk och om jag så önskar sällskap på leden, men jag har inget specifikt resesällskap. En tanke har enligt ovan väckts att Lotti ska slå mig sällskap de sista tio milen, men det är alltså inte bestämt ännu.

Samtalet med mamma fick mig att tänka lite. För mig har det alltid varit en självklarhet att gå ensam. Visst hade jag velat ha med mig frugan, men det passar inte hennes kalender och det är en lång vandring, jag har full förståelse om det inte fungerar. Det lustiga är att faktumet som sådant inte på något sätt fick mig att fundera en extra gång om jag verkligen skulle göra detta. Det påverkade inte min inställning alls, det var som om någon sagt att jag inte kunde ha kikare med mig eller nåt. Helt egalt för beslutet som sådant. Eftersom min mor inte är den första eller enda som på ett eller annat sätt kommenterat min soloprestation lät jag tanken gå ett steg längre och kom till slutsatsen att jag nog egentligen är en ensamvarg, i alla fall sett till den aspekten att jag inte har några problem med mitt eget sällskap och att tid med mig själv inte är något jag vare sig räds eller undviker. Vid eftertanke kunde jag se flera exempel på just detta, låt mig berätta:

Ungdom som fältbiolog och på husvagnssemester
Jag var som ni vet fältbiolog från ungefär tolv års ålder. Det kan tyckas märkligt att ta upp ett föreningsmedlemskap under en bloggrubrik som denna, föreningar brukar ju som definition innebära gemenskap, eller hur? Jo, men fältbiologerna var alltid lite annorlunda, i alla fall under sent 70-tal och tidigt 80-tal. Detta var innan det blev en sorts konstig blandning av slätstruken Mulle och politisk förening med lillebrorskomplex gentemot Greenpeace. Visst, det var kurser och läger, aktioner och resor, men det fanns alltid ett inslag av individualism. På en fanerogamhelg kunde man få sitta ensam på en äng i timmar med Kroken eller Liden i knät och luppen i ögat och artbestämma olika nävor. På den årliga strömstareinventeringen fick man sin sträcka utmed Nossan tilldelad som man som mest i par vandrade och räknade de små knä-knixande krabaterna. Att på tältläger i Molla bokskog eller cykelläger på Öland vakna först på morgonen och i stillhet sitta med en kopp te och såväl se som höra naturen vakna runt omkring en.

Under min senare ungdom hade familjen husvagn och innan man blev stor nog att få tillbringa sommaren ensam hemma fick man vackert följa med. Jag sticker inte under stol med att jag hade några riktigt härliga ungdomssomrar på Prångens Camping i Ulricehamn. Kompisar från andra delar av landet, lokala tjejer, sena sommarnätter med Dire Straits senaste platta på bergsprängaren och en och annan minigolfturnering. Men minst lika starka är minnena då jag cyklade iväg ensam, smet upp tidigt för att skåda lite fågel i viken i Ljungskile, promenerade längs Åsundens strand eller bara satt någonstans och filosoferade. Som om jag behövde de där andningspauserna. Livet i husvagn är allt annat än privat, men jag fann mitt sätt att få utlopp för mina behov.

Yrkeslivet
När jag började jobba på allvar var det som tryckarlärling på ett litet tryckeri i Kållered. Visst, det hade varit lite timanställningar i åldringsvården och vikariat på Blomdahls Såg, men det blev på riktigt på Kompendietryckeriet HB i mitten av 80-talet. Jag lärde mig från grunden och inom kort skötte jag två mindre tryckpressar i mitt eget lilla hörn av lokalen. Jobben kom in och jag skötte själv om planeringen utifrån när jobben behövde bli klara. Jag fick jobba självständigt och disponera min egen tid, finna mina egna rutiner, lyssna på min egen radio, sköta mitt eget jobb. Inte konstigt att jag fastnade i branschen och är kvar i den över 30 år senare, idag på er arbetsplats dryga tio mil från hemmet vilket innebär en dryg timmas ensam bilresa enkel väg varje dag...


Visst, jag har gjort en resa där också. Från tryckare till projektledning/försäljning och avdelningschef i olika varianter och även om jag lärt mig massor oavsett vilka arbetsuppgifter jag haft så har jag alltid mått lite extra bra när jag har fått styra mig själv. Ensamma kvällar med komplicerade upphandlingar, hellre i egen bil till Stockholm, om än bara för ett möte och hem igen, ensam svensk tillsammans med ett gäng supertrevliga norrmän (tro mig, det är en form av ensamhet det också).

Jag har också valt att som säljare ge mig ut på långa ensamma "turnéer" om ni vill kalla det så. Jobbandes på TMG gjorde jag varje år en dryg veckas lång bilresa på egen hand och hälsade på alla hotellkunder jag hade. Oslo, Hamar, Ålesund, Stavanger, Bergen mm. En fin liten runda med vackra vyer och varierande väder.



Eller när jag 2006 drog iväg ensam på en tio dagars turné i USA för att göra leverantörsbedömningar av tryckerier för ett globalt projekt vi hade på gång på Elanders. Något sådant hade jag aldrig gjort förut och en normalt funtad människa hade väl velat ha mig sig någon som stöd flängandes runt i Utah, Michigan, Iowa och South Carolina. Men inte Jochen. Styrkan i att göra detta själv var upplyftande och jag kom hem en starkare och större (på mer sätt än ett) man.


I början av 90-talet var tryckeribranschen i kris och jag blev arbetslös. man fick ta vad jobb som fanns och jag började jobba som Black Jack-dealer och roulette-croupier. Massor med folk runt omkring en, men helt ensam i mitt yrke. Långsamma kvällar kunde jag sitta ensam i ett hörn och i stort sett inte prata med någon. Skönt.

Och självklart: Polen 2012-2013. Bo hemifrån hela veckorna, ensam i en lägenhet, på en arbetsplats där de jag jobbar med och har ansvar för inte talar ett smack svenska och bara hjälplig engelska. Ibland kvar även över helgerna. Ensamma kvällar i en egen lägenhet, ensamma löprundor men en givande tid på så många olika sätt. Bara jag och mitt eget sällskap. Det gick skitbra.


Helger och morgnar
Min svärmor blir äldre och med åldern har de senaste åren en demensdiagnos blivit tydlig. Det går givetvis bara åt ett håll. Hon bor fortfarande tillsammans med svärfar i deras hus sedan många år tillbaka och han är pigg och frisk och kämpar på med den äran. Situationen är dock säkert till viss mån begränsande så för både hans och sin egen skull åker Lotti ner till Skåne en helg per månad och bor där, hjälper till, avlastar, träffar sina föräldrar och är stark i relationen till sin mor på ett sätt som är beundransvärt bortom gräns.

Ibland följer jag med henne men oftast stannar jag hemma. Dels tror jag att det känns skönt för henne att få vara där själv med sina föräldrar, utan andras inspel, dels gillar jag att ha en ensam helg med jämna mellanrum. Jag kallar dessa mina "lediga" helger och då avser jag inte ledighet från Lotti eller annat, utan ledighet från egenpåkallade måsten och prestationer. Jag behöver inte träna, jag äter vad jag vill och när, jag ser på TV och film så mycket jag orkar eller löser korsord. Kanske känner jag för att städa i garderoben, kanske bara sitta och porrsurfa friluftsprylar inför Kungsleden, FB-chatta med min goda vänner i #nerdcamp, snöa in på helgens F1-lopp eller sitta och lyssna på Wagner-operor i högupplöst BD-audio. Det är skönt när Lotti kommer hem igen på söndagen, men det har också varit en kanonfin helg.

Lite samma sak är det på helgmorgnar i allmänhet. Jag har aldrig varit en sjusovare och det har inte förändrats med åldern på något sätt. Lördag som söndag vaknar som regel runt 6-tiden, slumrar om lite, går kanske på muggen, men det är sällan jag ligger kvar längre än 7-7:30. Då går jag upp, sätter mig vid datorn, med en tidning eller annat och njuter av den ensamma stillheten på morgonen. Någon timma senare (eller två) tittar Lotti ut ur sängkammaren och dagen kan börja. Ett välkommet sällskap för helgernas aktiviteter.

London 2011
En väldigt viktig resa för mig själv och mitt eget välmående var den jag gjorde till London i mars 2011. För att göra en lång historia kort var det så här: Jag hade köpt en bok om Syd Barrett och då jag köpt en exklusiv utgåva skulle en inbjudan till en vernissage i London där Syds tavlor ställdes ut inkluderas. Något jag inte hade en tanke på att åka till, det var mer en kul grej. Nu föll det sig som så att Peter Gabriel bestämde sig för att göra två likaledes exklusiva konserter på Hammersmith Odeon som skulle filmas i 3D för senare utgåva och det föll sig så väl att dessa båda evenemang bara låg ett par dagar mellan varandra. Jag hade två biljetter till Peter Gabriel, men Lotti kom inte loss så jag bestämde mig för att åka själv. Detta blev några dagar i London som format mig. Ensam upptäckte jag massor med saker om mig själv. Det blev museum, spontana löprundor i Hyde Park, pubbesök, diskussioner med främlingar. Allt för egen maskin. Jag har skrivit om resan förut i detta inlägg så jag ska inte babbla mer, ni som gått med en stund här vet att detta var något stort och kanske första gången jag ordentligt lät mig inse att jag mår bra av att låta mig själv vara ensam.


Nu låter det ju som att jag är en person med agorafobi, att jag mår dåligt i andras sällskap. Så är det givetvis inte. Jag trivs bra i sällskap med släkt, vänner och arbetskamrater och jag inga som helst problem med det. Och jag vet. Alla tycker vi det är skönt med lite lugn och ro ibland, att bara få rå om sig själv. Alla behöver vi lite egentid då och då. Vem är jag att göra stor sak av detta? Ingen, givetvis. Men då flera som sagt höjt på ögonbrynen över att jag tänker tillbringa cirka fem veckor ensam i fjällen, 10-12 dagar av dem i en del av fjällen där jag högst troligt inte kommer möta mer än någon enstaka annan vandrare funderade jag på vad som gör att jag inte ryggar inför det.

Är det helt enkelt så att det är där jag laddar mina batterier? Andra får sin energi från umgänget med andra, från spinningklasser eller en danskväll på stan, jag hämtar min kraft ur kontemplationen, ur mina egna tankar och stillheten i en kravlös omgivning.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!