Om rasism, nazism och trångsynthet

Bästa läsare. I texten nedan ska jag ge några exempel på ett beteende och resonemang jag stött på de senaste dagarna som gör mig både nedstämd, skrämd och förbannad på samma gång. Hoppas du orkar till slutet.

Vi svenskar

I söndags var det dags för Vättlefjällsvandringen, en liten promenad på 25 kilometer som går av stapeln första söndagen i maj sedan artonhundrafrösihjäl och som vi gjort i en handfull år. En vän hade samlat ihop ett ganska stort gäng som samlades vid starten så rent naturligt spreds vi ut en del i skogen på vår vandring. Själv hamnade jag sist, mest eftersom jag hade lite ont i ett knä och ville ta det lugnt, inte rusa iväg. Lotti, gick strax framför mig tillsammans med en annan kvinna ur sällskapet. Min hustru är ju ett socialt geni, det vet alla som träffat henne, så det dröjde inte länge förrän samtalet några meter framför mig var igång om barn, skolgång, semestrar, husrenoveringar, hunddressyr och gud vet vad annat. Skönt för mig, jag kände för att gå för mig själv denna dag.

Efter ett par kilometer kom vi, som man gör, ikapp ett par äldre damer som gick med stavar i maklig takt. Det var i ganska kuperad terräng, så skillnaderna i hastighet på folk som gick blev tydliga här och föga förvånande var vi lite raskare så vi gick förbi de båda kvinnorna. Notera nu att jag gick lite efter Lotti med sällskap, så det var inte uppenbart att jag hörde till dem. När jag precis passerat de stavtravande vandrarna började de sådär irriterande halvhögt kommentera att Lotti och Eva pratat när de gick förbi. Repöiker som "Jösses vad de babblar", "Andas de aldrig", "Ska det inte vara lugnt när man går i skogen?" och den bästa av dem alla: "Vi svenskar är ett tyst folk!" haglade ur trutarna på dem. I det läget kunde jag inte hålla käft. Jag vände mig om, ifrågasatte tydligt deras intelligens och föreslog att de skulle skaffa öronproppar eller gå en annan dag. De sa något genmäle, men jag ignorerade dem och gick vidare istället.

"Vi svenskar är ett tyst folk!" Va?

Samma land med samma regler

På twitter gjordes jag igår uppmärksam på ett facebookinlägg häromdagen. (här som bild) Läs det gärna innan du går vidare, men i korthet handlar det om att skribenten har reagerat på att en skola planerar att servera halalslaktat kött och sedan går hon på i ullstrumpor om diverse muslimska seder och bruk och gör kopplingar och påståenden som i sig inte är något ni inte hört förut. Självklart lägger hon in "Jag är inte rasist, men..." och för säkerhets skull avslutar hon med att påstå att det hela tiden är krig i muslimska länder men mer eller mindre aldrig i kristna diton. Jag baxnade när jag läste det. Inte för att man inte hört den här typen av intoleranta korkade resonemang förut utan för att det finns folk som tänker så kortsynt och gör så många fel på en och samma gång. När rädslan inför något som inte är som du är van tar över, då verkar all vett och sans försvinna med badvattnet. En sak (av flera) jag reagerade på var att hon skriver om "regler". I kontexten handlar det om regler på ett badhus, men texten i övrigt andas samma grundtanke, att rätta sig efter "regler". Vems regler? Om det gäller regler om duschandet i ett badhus kan jag meddela att jag varje gång jag är i liknande inrättning ser "svenskar" som skiter i reglerna varje gång vad gäller om när man ska tvätta sig, huruvida man ska ha badkläder på sig eller om man ska ha märkeskalsonger under badbyxorna. Vem sätter reglerna och vem bestämmer var de ska gälla och för vem? Är inte de enda "regler" som betyder något det vi i vanligt tal benämner som "lagar"? Är det en "regel" att "Vi svenskar är ett tyst folk" och därför är det förbjudet att prata med varandra för mycket i skogen? Följs inte reglerna om bidrag betalas ut för byggen av moskéer (som tas som annat exempel i texten)? Är det någon i någon byggadministration som bryter mot kommunallagen? Tror hon på allvar att halalkött skulle börja serveras om det bröt mot lagen? eller står hennes "regler" över lagen?

"För vi är ett kristet land med kristna värderingar." Sorry, sister, men nope. Vi är ett sekulariserat land med kyrka skild från stat.

Det finns ju vissa gränser

Många har lovordat P3 Dokumentär och med all rätt. Igår lyssnade jag på ett avsnitt om nazisträttegångarna i Göteborg på 80-talet. Inte helt inaktuellt sett till den senaste tidens debatter i Sverige. Man berättar historien och Nordiska Rikspartiet och deras aktionsgrupper, RAG, om våld, förföljelse och mord i dess namn. Läskigast av allt i programmet är intervjudelarna med Vera Oredsson, 86 år gammal nazist och tidigare ledare för NRP som skrattande sitter och försvarar den nationalsocialistiska ideologin och som har låtit sitt barnbarn göra ett hakkors som pärlplatta. Det har hon hängande under porträttet av Hitler i sin lägenhet. Den 3 december 1983, när hennes man var ledare för NRP, stoppas ett tänkt möte partiet ska hålla i Folkets Hus på Järntorget i Göteborg av demonstrationer. Hon fruktar för sitt liv där på torget och berättar att efter denna dag, dagen "då det fria ordet begravdes i Sverige" kommer hon och hennes make varandra närmre än tidigare i livet. De förenas i detta ögonblick, svetsades samman i kamp och kärlek och de grälade tex aldrig mer. Det är väl fullt begripligt. Har man upplevt något starkt och traumatiskt så binder det ju samman en med de man upplevde det med. Men Vera generaliserar inte så. Reportern frågar om inte samma sak kunde skett mellan en vit och en svart människa varpå Oredsson svarar: "Nej, jag tycker... det finns ju vissa gränser. Det måste finnas vissa gränser där också. De förstör sin ras och vi förstör vår ras. Det är inte meningen. Anser jag"

Då var vi där igen. "Gränser"? Vilka gränser? vem har satt upp dessa gränser? Var går de? "Förstör"? Hur då? Vadå förstör? Vad är en "bra" ras som inte får förändras/förstöras? "Meningen"? Vem har sagt vad som är meningen? Finns det en uttalad allsmäktig sanning som anger en riktning vi alla ska gå, som är den utstakade "menade" vägen?

"De kallar mig nazist, men jag säger nationalsocialist. Jag är nationell och socialist." Precis. En nazist.

Men kom igen...

Jag tror egentligen inte jag behöver sammanfatta detta, jag tror ni begriper eftersom ni inte är så trångsynta som de personer jag beskriver här ovan. Men vad är det för regler, gränser och praxis man talar om här? Vad är det man gömmer sig bakom? Det är en egen uppfattning om vad som är rätt och det är i sammanhanget helt irrelevant! Det är som att avfärda alla som äter kiwi med skal på bara för att du själv har en "regel" att så gör man inte. Eller huruvida man tar marmeladen ovanpå eller under osten. Eller hur man betalar för bussbiljetten i Belgrad. Det finns inga rätt eller fel! Så länge du håller dig innanför lagens råmärken så får du prata hur mycket du vill i skogen. Visst kan jag förstå att en simhall sätter upp regler om att duscha före bad och utan kläder på, men om du nu har en personlig, religiös eller politisk övertygelse som hindrar dig från detta så är väl inte det hela världen? Går din lilla trygga svenne-värld under och uppslukas i ett svart hål bara för att en tjej bär slöja? Hur många gånger har du själv inte suckat på semesterresan över varför folk i olika länder gör saker så "dumt" när de skulle kunna göra som vi? Bristen på tolerans och förståelse retar mig. Och att det måste finnas gränser mellan svart och vit eller mellan kärlek mellan samma kön är ju bara rent jävla nonsens. Hur hade människan utvecklats över tid om alla isolerats i små enskilda enklaver? Vad hade skiljt oss svenskar från det vi idag betecknar som våra förfäder? (jag avstå från den uppenbara följdkommentaren här)

Det skrämmer att personliga åsikter och tyckanden blir sanningar och "Hell Yeah" så enkelt. Det delas och sprids och ingen ifrågasätter vad som egentligen sagts. Helheten blir åsidosatt för att man fokuserar på det egoistiska lilla. Jag kan inte för mitt liv begripa hur man kan resonera som i något av de tre exempel jag ger ovan. Visst kunde jag som ung och oförståndig vräka ur mig skit och dumheter också, men sen började jag läsa och blev vuxen! Kanske blir fan religiös när han blir gammal och kanske glider jag sakta mot ett grönare, mer solidariskt håll här på randen av medelåldern, jag vet ärligt talat inte. Men jag vet att när jag dyker på tre sådana här saker inom loppet av några dagar, då måste jag reagera, om än bara med mina egna ord mot deras. Dessa kloakliknande åsikter kan inte få stå oemotsagda.