Kära Dagbok. Nu är det bara jag och du.

Igår var jag på min sista terapisession. Vi rundade av. Vi bokade ingen ny tid. Vi sa hej då, lycka till och ha det så bra. Om mitt minne inte sviker mig fullständigt så var det i september/oktober 2007 jag började. Det har hänt en hel del sedan dess och arbetet den sista tiden har varit väldigt annorlunda än för sex år sedan. Det vore väl väldigt konstigt annars. Men nu får det vara bra. Jag känner det själv. Min terapeut protesterade inte utan ansåg att jag resonerade klokt. Jag måste gå vidare nu, jag kan inte hänga upp mig på de här sessionerna, jag kan inte fortsätta sökandet, jag måste inse när det inte går längre, när jag nått vägs ände, när jag måste släppa taget. Och där är jag nu.

De första signalerna på att jag behövde göra detta var att min ilska och mina svackor tenderade att med kuslig precision sammanträffa med tidsperioden strax innan nästa terapitillfälle. Det var som om jag släppte garden när det närmade sig eftersom jag under dessa 45 minuter kunde få absolution, bekänna mina synder och gå därifrån stärkt och vid gott mod. Sökte jag ursäkter att få bete mig hur jag ville? Att ge upp? Att ge efter?

En annan signal (som jag ibland gett uttryck för här, det vet jag) var att frustrationerna över utebliven social respons, kommentar, gillande och erkännande tenderade att bli mer och mer tydliga. Det blev som hål, som tystnad, som mörker. Där satt jag och tyckte en massa och ingen brydde sig. Där var jag ute och sprang och ingen sa hurra! Där beklagade jag mig och ingen hade medkänsla. Jag började med att vägra prata om min träning hemma. Jag ville inte inleda något som jag inte kunde hantera, ville inte ta risken. Sedan började jag rensa bland kontakter på Twitter, gjorde Runkeeper och Instagram privata konton, kopplade bort familj och nära kollegor och stängde av aviseringar högt och lågt (inklusive kommentarsfunktion här på bloggen). Jag kallade det för en eremitisering, men det var mer en sköld, ett skydd. Mot mig själv och mina förväntningar och krav. Här hände då något märkligt. På samma sätt som Vogonpoeten Master Grunthos egna inälvor försökte rädda livet och civilisationen verkade det som om den lille mörke jäveln inuti mig kände att jag var på väg att komma en lösning på spåren och i ett desperat försök att klänga sig fast skruvade om termostaten och försatte mitt humör i frostläge.

Det lustiga var att det fick motsatt effekt. visst, jag var odräglig för omgivningen större delen av veckan, men inuti mig växte något som ett resultat av att jag identifierat detta försök till myteri. Det var en sorts positiv uppgivenhet, en känsla av att inte orka bråka mer, inte ha kraft att kämpa emot, inte ha viljan att fortsätta kampen. Jag fann en ro i detta och en bekväm känsla kom över mig. Jag inser det motsägelsefulla i detta, här har jag kämpat i massor av år och så skiter jag helt enkelt i det plötsligt? Hur kan det vara bra? Låt mig försöka förklara:

När jag klev in där var mitt mål väldigt tydligt; jag skulle ha reda på vad det var för fel på mig. Ge mig en diagnos, ett specifikt tillfälle under min uppväxt, ett felaktigt vägval någonstans under resans gång. Logiken var enkel: Vet jag vad som är fel så vet jag också vad som ska åtgärdas. Har jag ont i huvudet tar jag en Ipren. Är jag snuvig snyter jag mig. Har jag stukat foten lindar jag den och tränar upp den. Busenkelt. Terapeuten har med en dåres envishet försökt tala om för mig att det inte är något fel på mig, att jag gör som jag gör för att jag är den jag är. Eller hur... Jo, men det är konsekvenserna du tillåter som en följd av det hela som inte alltid är ok, andra människor blir lidande av det och det har de inte förtjänat. Ja, ja. OK. Visst, men ändå, hur gör vi för att jag ska sluta vara sådan här?

Ni hör själva. Jag har hela tiden sett det som en kamp. Det är något jag måste bekämpa, något jag behöver besegra, ta kontroll över och brotta ner. Jag har fått övningar, jag har fått verktyg, jag har fått hemläxor, jag har fått uppenbarelser. Men ändå. Jag förlorar kampen om och om igen med mer eller mindre jämna mellanrum och med olika grader av konsekvenser men med en enda gemensam nämnare: det fatala misslyckandet. Så, bryt ihop och kom igen, fortsätt leta efter lösningen, fortsätt leta efter nyckeln. Nyckeln som låser upp den sista gåtan, vad gör jag för att detta ska försvinna?

För det måste väl kunna gå att får det att försvinna? Det måste väl finnas en lösning, ett nyckelhål? Jag är inte längre så säker på det. Sakta, men säkert har jag funnit någon sorts ro i tanken att det kanske inte gör det. för om det är så, då kan jag sluta slåss. Och om jag slutar slåss, då minimeras också risken för misslyckandet. Om jag istället accepterar vad jag är, vem jag är, var jag är och utgår från det. Notera, mina vänner, att acceptera inte är samma sak som att tycka bra om. Men det som hänt har hänt och är bakom oss. Det enda du kan påverka är det du har framför dig och det kan du göra utifrån vad du lärt dig på vägen.

Så nu ger jag upp. Nu slutar jag kämpa mot det här. Jag orkar inte slåss längre. Jag vet hur jag kan hantera det. Jag har mina verktyg, jag har tack vare terapeuten lärt mig massor under denna tid. Jag vet också vilka varningssignaler jag ska hålla utkik efter och jag vet, innerst inne, vad jag mår bäst av när det väl går snett. För det kommer gå snett. Livet är inte ett enda lyckorus. Jag kommer göra bort mig eftersom det är en del av det jag är. Detta får de som lever med mig helt enkelt acceptera (och vem lurar jag här, det har de redan gjort i alla år och vant sig vid...), åter igen eftersom detta är jag. Det viktiga är inte att det aldrig händer, det viktiga är hur jag hanterar det. Ibland kommer jag kunna mota Olle i grind, ibland kommer reptilhjärnan hinna före. Ibland kommer det bli ett utbrott och inget mer, ibland kommer jag stänga in mig i min grotta och ibland kommer jag ha kraft nog att vända på steken tidigt i processen.

I somras gick allt kanonbra. Jösses, det fanns inga bekymmer i världen. Jag var precis som jag ville vara, en dröm att umgås med. Solen sken, Roger Waters spelade i Berlin på min födelsedag och livet lekte. "Problemet" var att detta blev normgivande, ett sorts idealtillstånd som jag har kommit att jämföra allt därefter med, ett inte så lyckat drag. Ett viktigt råd jag fick igår var att se hela denna process, inte bara det senaste året eller de senaste månaderna. Var började jag? Var är jag nu? Vad är det som hindrar att jag skulle fortsätta utvecklas? Se det längre perspektivet, hitta rätt utifrån det långsiktiga arbetet. Inte jämföra allt bara med den senaste prestationen.

Övning ger färdighet, och jag är inte färdig än.

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!